Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, av Jamie Ford

Ja, när jag hade läst ut Modershjärtat och sen Nästan hemma, så var jag ju igen alldeles tvungen att handla mig en liten pocket. Jag valde Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, och det gjorde enbart för den vackra titelns skull och för att omslaget också är snyggt. Det är tveksamt om jag ens läste på baksidan av boken innan jag köpte den... ;-)

När jag började läsa insåg jag att jag helt oavsiktligt hade gett mig in i en liten temaläsning. Även i den här boken handlar det om kineser som bor i USA - precis som i Nästan hemma - och även i den här boken är det en resa tillbaka i tiden - som i Nästan hemma. Sen råkar båda böckerna vara utgivna av samma förlag, vilket var ett roligt sammanträffande. Men tillbaka till boken!

Det hotell som åsyftas i titeln, är Hotel Panama som bildar en slags portal till den japanska stadsdelen i Seattle. Bokens huvudperson, Henry Lee, är född av kinesiska föräldrar som utvandrat till USA. I boken får vi följa Henry Lee växelvis under år 1942 då han är tolv år och under år 1986 då han är pensionerad och nybliven änkling. Som tolvåring har han fullt upp med att begripa de amerikanska sederna, att lära sig engelska, klara av skolan och dessutom behöver han - som alla andra - lista ut vem han själv är.

År 1942 pågår, som bekant, andra världskriget för fullt och japaner i Amerika är inte vidare välkomna, även om det finns ett stort antal i landet. Henrys föräldrar har starka minnen från konfrontationer mellan Japan och Kina, och betraktar allt japanskt som ont. När så Henry, som tolvåring, möter Keiko och de två utvecklar en vänskap som så småningom övergår i en slags kysk men intensiv förälskelse reagerar föräldrarna med ilska och bestörtning. Förhållandet mellan Henry och föräldrarna var redan innan vänskapen med Keiko lite knaggligt, och det blir inte precis bättre av att de upptäcker hans hemlighet. Keikos familj har inget emot vänskapen eller Henry, så de behöver aldrig smyga inför hennes föräldrar.

Så småningom interneras Keiko och hennes familj och det skulle normalt sett ha inneburit slutet på relationen - men Henrys känslor är mycket starka och han beslutar sig för att göra allt som står i hans makt för att få återse Keiko. Han får hjäp från ett rätt oväntat håll, och det visar sig att det inte enbart finns oförstående människor i hans omgivning... ;-)

År 1986 har Henry själv problem med sin son, som han inte riktigt förstår sig på. Han tror en hel massa om sonen, men han vet egentligen ingenting eftersom de inte känner varandra ordentligt. Då Henry aldrig har haft en god relation till sin egen far, har han inte någon uppfattning om  hur man gör för att skapa och bibehålla en god relation till sin son. I samband med hustruns död blir alltihop ännu mera bräckligt, och det kan man lätt förstå.

Även i den här boken (ja, som i Nästan hemma, menar jag) får man läsa en del om hur skolsituationen fungerar, och det är intressant. Plågoandar finns överallt, vilket vi ju vet - och med tanke på tiden och det rådande kriget är det inte så konstigt att både Henry och Keiko blev utsatta. I den här berättelsen är det fantastiskt fint beskrivet hur de båda håller varandra uppe och stärker varandra.

Relationen mellan Henry och Keiko är innerlig vänskap, men medan jag läser så tänker jag att deras känslor är så starka att det känns lite osannolikt att de bara är tolvåringar. De visar sådant mod, sån insikt och sådan kärlek, att det känns som om de egentligen vore bra mycket äldre. Det är så ömsesidigt och klokt, på något vis, och det gör att det känns som en kärlek som ska få vara för evigt.

Men vad har hotell Panama med alltihop att göra egentligen? Jo, det var där de japanska familjerna fick lämna sina käraste minnen i förvar, i samband med interneringen under kriget, och där skulle sakerna få ligga till den dag de skulle kunna återvända till sina hem. Boken börjar med att någon har köpt hotell Panama, upptäckt vad som finns i källaren - förvaringsplatsen har naturligtvis fallit i glömska genom alla år som gått - och när Henry får vetskap om vad som hittats i källaren kastas han tillbaka till tiden med Keiko. Hotell Panama och dess gömda skatt i källaren är den katalysator som sätter igång hela händelseförloppet, kan man säga. Och titeln - ja, det är ju både bittert och ljuvt att vandra längs minnenas allé...

Läs den här lilla pärlan i sommar!

(Bild från förlaget.)