Mercurium, av Ann Rosman

Enligt författarens egna ord fick förlagets redaktör "ett smärre bryt", när hon fick första manusvändan till den här boken. Det är lätt att förstå. Metta Fock Ridderbielke, som är den person som här i boken står i händelsernas centrum anklagad för att med arsenik - mercurium - ha förgiftat sin man och två av sina barn, har funnits i verkligheten och hela historien kring förgiftningseländet är krånglig och omfattar många personer, många vittnesmål, domslut och rena rykten. Eftersom Ann Rosman velat ha med så mycket som möjligt av den dokumentation som finns växte tydligen manuset till ohanterliga proportioner... Rödpennan har använts flitigt! ;-)

Det är en oerhört intressant historia, från början till slut, fast det blir många turer innan hela historien är färdigberättad. De många turerna till trots, går det bra att hänga med i händelserna. Parallellt med Mettas historia får man än en gång träffa Karin Adler och hennes närmaste kollegor, som utreder ett par mord som inträffat på en maskerad. Mettes familj och människorna på maskeraden har släktband med varandra, och de ägor man rör sig på är de samma i båda berättelserna.

I berättelsen om Metta slås jag av hur lite värde en kvinnas ord har, gentemot en mans. Det spelar ingen roll om mannen inte har alla hästar hemma, om han är nedsupen, mutad eller okunnig - det som han har att säga väger ändå tyngre än vad en kvinna säger, och kanske blir hans ord än tyngre om kvinnan visar sig ha huvudet på skaft. När Metta vägrar att erkänna, sätts hon på Carlstens fästning i väntan på en bekännelse. Förr eller senare kommer hon tala om sanningen, menar man. Och sanningen - det är vad man har bestämt är sanning. Inte vad Metta menar är sanning, utifrån vad hon har gjort och vad hon vet.

En annan sak som jag funderar på är det här med fideikommiss. När jag kollar Wikipedia ser det ut som om det fortfarande finns ett tjugotal fideikommiss kvar i landet och att dessa kommer att avvecklas i naturlig takt. Men, i boken fanns en möjlighet att ansöka om förlängning av fideikommisset och det är den detaljen jag funderar på. Är det verkligen så? Lite intressant, i så fall. Det borde vara lika kontroversiellt som allt som har med kungahuset att göra då, tänker jag.

Och så det här med mjältbrandsbakterier. Det är verkligen ett satans otyg! Vem vet vad som döljer sig under ängarnas sköna grönska..? Vem vet hur många tickande bomber vi har i landet, och vem vet var de finns? Den tanken är lika skrämmande som vad som helst av det andra läskiga i boken!

Morden av de där två människorna på maskeraden hamnar i skuggan av vad som händer Metta. Jag läser de historiska partierna med mycket stort intresse och de partier som utspelar sig i nutid får liksom bara hänga med. Någonstans långt innan upplösningen kommer har jag listat ut vem som har mördat i nutid, och jag är väldigt glad för att det var som jag tänkte och för att det inte var någon löjligt långsökt orsak till det som hände. Det gör att trovärdigheten bibehålls boken igenom.

Hatten av för Ann Rosman! Mercurium är en gedigen historia; fängslande och väl berättad!

(Bild och rec.ex från förlaget.)