Hittills, i den här bokserien, har Cecilia snubblat över övergivna spädbarn, haft problem med systerrelationer, insett att mamma Christina är alkoholist, haft en vänsterprasslande make, vänsterprasslat lite på egen hand, bloggat lite, facebookat lite, fått vetskap om en halvvuxen styvson, fått en oplanerad baby och arbetat på förlossningskliniken med alla de äventyr som försiggår där... Vad kan finnas kvar att berätta om..? Jo, mormor Sonja visar sig ha en egen historia på lut. Det visar sig vara en ganska hemsk historia som trots att den ägde rum för många, många år sedan fortfarande har sådan sprängkraft att någon är beredd att döda för att säkeställa att alltihop begravs. Man kan knappt tro att det är sant, men visst är det så att verkligheten överträffar dikten. Alltså; fast det är en osannolikt grym berättelse som mormor Sonja ruvar på, skulle jag kunna tänka mig att någonting liknande har hänt. Och jo, faktiskt också händer. Kanske inte precis här, nu längre - men någonstans i världen. Det där som Sonja har varit med om, det gillar jag. Eller gillar och gillar, jag tycker att det är intressant. Även om det inte är Cecilia som har varit med om händelserna, så hör det samman med hennes eget yrke och det är en berättelse väl värd att läsa. Lite actionhjälte över Cecilia i slutskedet av händelseförloppet, men det får man stå ut med... ;-)
Äktenskapet med John är inte satt på pausknapp trots att berättelsen fokuserar på mormor Sonja. Jag blir rätt irriterad över att både Cecilia och John har så enkelt för att söka sig utanför äktenskapet då det knakar. Är det verkligen så, därute i det verkliga livet? Är det så pass vanligt med otrohet och affärer vid sidan av? Nu har ju Cecilia prasslat med polisen Nilsson i någon tidigare bok, och maken har prasslat i tidigare böcker - och så är de båda igång, igen, i den här boken... Varför lär de sig ingenting??? Hela det där vänsterprasslandet är som gjort för en bokcirkeldiskussion..! ;-)
Jag är också lite fundersam över Cecilias bloggande. Det känns som att det borde gå att göra mer av den detaljen, men det händer liksom inte. Jag hade önskat att det fanns en tydlig poäng med att hon i alla böcker skriver lite i sin blogg. Lätta sitt hjärta, javisst - men mer då? Tidsmarkör? Ett tecken på att hon inte har riktigt nära vänner att samtala med?
Fortfarande gillar jag Cecilia Lund. Jag gillar inte allt som hon håller på med, och jag förstår inte allt som hon gör - men jag gillar henne.
(Rec.ex. och bild från förlaget.)
Jag gillade också den här boken, liksom de andra fyra:)
SvaraRaderaJag hade totalt missat att denna bok hade kommit, fick reservera den direkt på biblioteket. Det låter som att den håller ungefär samma kvalitet i alla fall och det bådar ju gott ;)
SvaraRaderaJa, man skulle kunna säga att om man gillar serien som helhet, så kommer man gilla även den här. ;-)
SvaraRaderaÅh jag måste ta mig i kragen och läsa hittebarn, systerskap och tigerkvinnan. Jag har alla det är inte det men får nog snart läsa dem. Ska till huvvudstaden i nästa vecka har du några tips på trevliga affärer, vet att du brukar handla te i någon och böcker etc. Vore skoj om du skrev lite tips:)
SvaraRaderaJomen det kan jag göra! Kul tips! :-)
RaderaJag tyckte att den här var bäst hittills i serien.
SvaraRaderaHåller med dig om deras val - mycket prasslande hit och dit och något slags sökande bort. Jag tänker precis som du att är det så här folk har det?
Och det där med hennes bloggande har jag också undrat över. Det ger ju inget för handlingen och känns ärligt talat ganska tråkigt.
Skönt att någon fler funderar över prasslandet... Man är inte helt udda som tänker att det är en jobbig metod att ta itu med äktenskapsproblem...
RaderaOch bloggandet. Det måste ge något eller leda någonstans - annars ska det läggas ner. Brutalt sagt.