Helgonet, av Carin Gerhardsen

Den fjärde delen i hammarbyserien har fått vänta länge på mig! När den först kom ut fick den inte något vidare varmt mottagande, och eftersom jag hade - som alltid, ju! - rätt många böcker liggande på läskö var jag inte så angelägen om att skaffa mig den. Men så snavade jag över den på loppis i början av sommaren, tror jag att det var, och för en guldpeng var den min. ;-)

Var den då särskilt mycket sämre än de tre första delarna i serien? Njä, det tycker jag inte. När Helgonet introduceras i handlingen faller många pusselbitar på plats och det känns lite grann som snitslad bana mot upplösningen med endast ett oväntat triumfkort som plötsligt dyker upp. Och sen får man väl kanske tycka vad man vill, men det här är fiktion och jag kan jag tillåta mig att gilla den där känslan av "öga för öga" och "Lisbeth Salander" som infinner sig i somliga sammanhang mot slutet av boken.

Jag tycker om de där små utdragen ur konversationer på Flashback. Gerhardsen har läst sin läxa rejält, och verkligen hittat rätt flashback-ton och flashback-attityd. Det blir ett bra inslag i boken; ett litet inpass i debatten om hur människor lever sina liv på nätet nuförtiden och hur dessa nätmänniskor är helt världsfrånvända. Konstigheter frodas och plötsligt har konstigheterna stämt träff med verkligheten - och så går det käpprätt åt skogen. Exempel på motsatsen platsar inte i den här berättelsen; människans godhet som växer på nätet och när nätets godhet möter verkligheten blir det hur bra som helst. Det är inte den sortens berättelse, ju. Vi får leta godhet någon annanstans.

Det är samma gamla gäng poliser som dyker upp i den här boken, som i de tidigare. Det är en rätt skön blandning. Jag tycker om att det där som en gång hände Petra börjar få en chans att reda ut sig på allvar. Det har hängt med länge, och nu måste det avslutas!

För den som funderar över serien, så har jag skrivit om tidigare delar här, här och här.

(Bild från förlaget.)