Karamellfaktorn på omslaget är sliskigt hög, och det bekymrade mig en aning innan jag började läsa. Jag är inte vidare bra på att läsa på baksidor och att läsa i förväg om handlingen, utan jag kör mest bara på med läsningen. Bär eller brist. Brister det hamnar det sällan här i bloggen. När jag väl börjat läsa blev jag dock omedelbart förtjust i Bror. Trettonårige Bror, som går klädd i femtio år gamla kostymer med slips och hatt och allt det där, älskar Frankrike och - naturligtvis - är den där som inte existerar i sin skola. Hans föräldrar har fullt sjå med att bråka livet ur varandra och att fundera på om det kanske ändå inte är så att sonen är bög också, när han ändå är så annorlunda och konstig. Det närmar sig sommarlov och planen är att familjen ska åka på utlandssemester tillsammans. Eller ja, Bror har inte tänkt sig att följa med på någon semester med föräldrarna. Han tänker istället att föräldrarna behöver få lite semester från honom - men han inser också att de aldrig tänkt tanken att fara någonstans på tu man hand. Så, med vad som verkar vara en stor dos inspiration från Jersilds Barnens ö bestämmer sig Bror för att finta bort föräldrarna. Han uppfinner ett seglarläger, anmäler sig och får föräldrarna att köpa bluffen. Efter att ha läst en intresseväckande annons bestämmer han sig sedan för att fara till Tavastgatan 2 1/2 och förhoppningsvis tillbringa sommaren där.
Jag hade lite svårare att ta till mig Tessan som satt ett tag i sin garderob innan hon kom ut därifrån. Det tog ett tag innan det blev alldeles klart för mig varför hon hade satt sig i sin garderob. Jag hängde upp mig lite på hamburgarna och grillkiosken innan jag insåg att det var hela livet hon var så hjärtinnerligt trött på. Sambon Flatan och att alltid ha bott på samma ställe, gjort samma saker och att inte ens se någon liten förändring vid horisonten någonstans. Efter ett telefonsamtal med en lyssnande kvinna, bestämde även Tessan sig för att fara till Tavastgatan 2 1/2.
På Tavastgatan 2 1/2 bor Jane, en högst märklig kvinna som lever för sina djur och vilsekomna själar. Hon släpar förvisso på en del bagage för egen del - men det bagaget har hon omsorgsfullt stuvat undan och undviker att tänka på. När Bror och Tessan strålar samman hemma hos Jane börjar äventyret och även Janes resa tillbaka i tiden. Det är kanske inte det mest realistiska äventyr jag någonsin läst, men det bekommer mig inte särskilt. Jag ångar på genom boken i alla fall, rätt nöjd med att det hela tiden finns en känsla av att det kommer att bli bra till sist. Och nog blir det bra. Verkligen.
Man kan vara verkligt kritisk mot den här berättelsen och tycka att den bara är för mycket. För skruvad. För övertydligt. För... ja, jag vet inte, men nåt. Och visst är den tydlig, övertydlig. Det är hela tiden väldigt tydligt vartåt det bär hän (hej, titeln!) och man fattar också ganska tidigt varför. Lite kringelikrokar på vägen, men inte så att man glömmer bort vartåt det bär hän. Och det där med verklighetförankring: måste det alltid vara så himla prydligt och på riktigt? Jag är så belåten med att Bror får vara så där skruvad som inte vidare många ungdomar kommer undan med i verkliga livet, och jag är rätt nöjd med att Tessan bestämmer sig för att det finns mer i livet än den där gamla korvkiosken och den där gamla, halvmögliga sambon. Egentligen är de inte så vidare mycket mer skruvade än många alldeles vanliga människor. De har bara haft modet att släppa loss sitt knaseri fullt offentligt.
Men jo, jag tyckte faktiskt om den här boken. Den är snäll.
(Bok och bild från förlaget.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar