Bokcirkelkväll...

I söndags träffades min bokcirkel. Till den här gången skulle vi ha läst Kärlekens historia av Nicole Krauss. Jag var förberedd på att det skulle finnas två berättare; en äldre man och en ung flicka - och att båda två skulle berätta i jag-form. Så långt, allt väl.

Sen började jag läsa. Jag läste och tyckte att det gick bra. Jag hängde med bra i den gamle Leos liv, tyckte jag. Rätt intressant. Framförallt den där Bruno... Vad skulle han visa sig vara för filur, månntro? Sen kom jag fram till Almas första kapitel. Vilken röra! Jag hade otroligt svårt att sortera ut vad som var väsentligt och vad som var joller, och jag lyckades inte vidare bra - men jag pinnade på medan Leos kapitel surrade runt i bakhuvudet och vägrade falla på plats tillsammans med Almas.

När det var dags för nästa kapitel insåg jag att det nog var dags för en tredje person att göra entré, i alla fall att döma av symbolerna som inleder varje kapitel. En författare? Han har ju en bok som symbol? Hm? Där började jag bli förvirrad på riktigt. Och inte riktigt glasklart hur de där tre människorna någonsin skulle vävas ihop på ett vettigt sätt. Men tappert kämpade jag på medan jag kände mig som en högst ovan läsare som fått tag på en alldeles för svår bok.

Sen: Leos kapitel. Inga problem. Jag hade inga bekymmer alls med gammelgubben eller hans liv. Och så blev det ännu ett kapitel från Alma och där sjönk jag ner i dy ännu en sväng. Numrering från ett, igen? Va? Med fokus på pappa? Eller bror? Eller vad? Och vad i hela friden av det här var egentligen relevant? Allt? Eller inget? Herregud, vad jag kände mig korkad!

Efter Alma var det dags för den där tredje personen igen. Jag läste på. Mycket sammanbitet. Men till nästa kapitel, på sidan 168 - där blev det tvärstopp. Jag hade tappat sugen. Boken blev liggande en hel vecka och jag läste julinspirerande magasin och pandurokatalogen istället.

Väl på bokcirkeln visade det sig att tre av bokcirkeldeltagarna hade läst ut boken. En hade gjort det med nöje. En hade gjort det för att man inte slutar läsa en bokcirkelbok. Och en hade gjort det för att hon hade avlagt ett heligt löfte om att inte avsluta läsningen i förtid. Sen var vi tre stycken som hade gett upp läsningen - på exakt samma sida. Ödets ironi. Jag hade, som sagt, tappat sugen. En annan hade bestämt sig för att det var viktigare med en tomte som skulle sys klart. Och den tredje hade också drabbats av svårartad sugtappning.

Det ledde till en diskussion om varför man väljer att skriva sin bok på ett så svårtillgängligt vis. Jag kan faktiskt inte se någon vidare poäng med det. Visst, jag gillar också böcker som berättar parallellhistorier eller historier på skilda tidsplan och med fler än en berättarröst - men det måste finnas något som verkligen fångar mitt intresse i allt det där berättartekniskt skickliga. Och det fanns det inte i den här berättelsen, riktigt. Eller, jag blev rätt intresserad av Leo - men inte tillräckligt intresserad för att stånga mig igenom Almas röriga kapitel och författarsnubbens frågeteckenskapitel.

Man är förvisso nyskapande och man hamnar högt upp på listan över tänkbara kandidater till åtråvärda litteraturpris (kanske) - men är det endast därför man väljer att skriva en bok? Jag trodde att det handlade om att man vill berätta en historia; att man vill delge andra människor något värdefullt!? Men det gör man ju inte, om man envisas med att bädda in sitt budskap så väl att man måste vara behäftad med en sällsynt tjurskallighet för att komma åt det hela?  Som någon i cirkeln uttryckte det: "Hon har ju en strålande historia, kan man tänka. Problemet är bara att den fortfarande befinner sig i hennes huvud. Hon har inte lyckats dela med sig av den!"

Jag googlade andra bokbloggars tankar om boken riktigt flitigt när jag var som mest förvirrad över läsningen, men jag stötte inte på någon som ifrågasatte bokens upplägg. Jag mötte bara en hyllningskör, och det gör mig inte mindre förvirrad. Av de tankar som jag läste, så är det många som tycker att slutet var lite sisådär. Fast om man kämpar sig igenom den här förvirrade historien och når ett slut som är sisådär - är det en så fantastisk bok då, kan man ju tänka..? Om jag hade läst många kommentarer om att slutet var helt omvälvande och fantastiskt och ögonöppnande och gudvetallt - då kanske jag hade funnit motivation till att tvinga mig igenom boken. Men jag hade verkligen ingen lust att tvinga mig igenom en bok bara för att upptäcka att slutet var sisådär.

Diskussionen handlade naturligtvis också om bokens innehåll, och där kunde jag av förklarliga skäl inte vara så hejdundrandes aktiv - men jag kunde i alla fall sluta mig till att boken kanske blev lite bättre efter att ha diskuterats. Somliga av de där detaljerna som bär historien framåt och avslöjar hur det egentligen ligger till med vissa saker i Leos liv blev mer tydliga efter samtalet. Och kanhända blev det lite tydligare hur mycket kärlek det ändå fanns i boken.

Nåväl. Jag kommer inte leta böcker av Nicole Krauss i brådrasket, tror jag.

Och så fick vi gå husesyn i värdinnans nya hem, beundra fantastiska tapeter med renar och avslöja att Hello Kitty inte hade dött i barnens rum i alla fall. Vi åt smördegsinbakad lax och ugnsrostade rotsaker och gott bröd, och lite annat. Till efterrätt fick vi något som var nästan som pannacotta fast mer pillrigt att laga till, med en chokladsås som visade sig innehålla krossade Turkisk peppar - och det var gott så man nästan small av. Recept finns i senaste numret av den där tidningen som kommer från Coop, för den som blir inspirerad och vill laga mat omedelbums.