Efter att ha läst det inledande avsnittet i Bortom varje rimligt tvivel var jag inte så värst säker på att jag ville läsa vidare. Det var så fasansfullt grymt, det som hände. Visst, jag har läst om mördade tonårsflickor förr och borde väl vara lite luttrad - men i den här inledningen var det inte enbart en bräcklig tonårstös och en brutal man och ett händelseförlopp som barkade åt skogen. Där fanns också en liten hund; en försvarslös liten hund som fick vara vittne till det mest fasansfulla och som till sist blev den som genom sitt enträgna skällande och sin desperation fick omgivningen att reagera på att allt inte var som det skulle i villan som såg så fridfull ut. Och det var nog det där med hunden som fick mitt hjärta att blöda lite extra, hur knäppt det än låter. Sedan visade det sig att fortsättningen inte alls skulle bli lika brutalt blodig och grym som inledningen. Tack för det! Istället skulle det handla om hur den man som dömts som tonårstösens Katrins mördare önskar resning i högsta domstolen, och om hur advokaten Sophia Weber får uppdraget att försöka finna en väg som verkligen ska bära hela vägen till högsta domstolen. Och det blir, även om det inte blir blodigt och grymt, brutalt spännande. Jag vill verkligen veta hur vägen till resningsansökan ska gå, vilken vinkel Sophia ska använda sig av, vilka bevis som kan tänkas vara bristfälliga, vad högsta domstolen ska säga, hur omgivningen ska reagera, och så vidare... Jag fastnar totalt och sträckläser hela boken på bara ett par dagar. Och det gör jag för att jag vill veta. Jag måste få veta!
Det finns så mycket att bli engageras i och uppröras av, i den här boken. Förutom alla de moraliska dilemman som måste manglas igenom då man bestämmer sig för att söka resning i högsta domstolen för en man som alla vet har mördat någon - och en ung flicka, till på köpet, så finns där en hel drös sidoresonemang. Inte minst kommer man in på det där med hur kort kjol flickor får ha; och då inte nödvändigtvis i betydelsen hur kort en faktisk kjol får vara, utan kanske mer i betydelsen hur sexuellt avancerad en flicka får vara för att hon fortfarande ska kunna anses vara oskyldig om hon en dag blir våldtagen. Det är en diskussion som aldrig får ta slut.
Det finns också en diskussion om flickors självskadebeteende i boken, och det är en synnerligen viktig diskussion. Vi vet bra mycket mer om självskadebeteende nu, än vad vi gjorde för tjugo år sedan - men vet vi tillräckligt? Det vågar jag påstå att vi inte gör. Vi vet inte med hundra procents säkerhet hur man hjälper unga flickor att göra sig fri från ett självskadebeteende. Några kan vi nå, men det finns flickor som spärras in för att det är enda möjligheten att hjälpa dem att hålla sig vid liv. Men är det att bota ett självskadebeteende? Det kan det väl inte sägas vara. Det är bara plåster.
Och tillbaka till gärningsmannen. Det gömmer sig en delikat diskussion i svallvågorna kring resningsansökan för en morddömd, och den diskussionen rör sig om hurdan man är skapt som människa om man bestämmer sig för att hjälpa en dömd mördare att bli fri. Sophia får sig några slevar med ovett för sitt beslut att hjälpa den dömde, och som utomstående betraktare kan man konstatera att det inte är alldeles enkelt att avfärda det som öses över Sophia. Visst skulle man bli upprörd om det handlade om ens egna nära och kära; om de skändades och mördades, och någon sedan skulle se till att gärningsmannen skulle få gå fri? Man står sig själv närmast, och man vill gärna se saken ur sitt egna perspektiv - men Persson Giolito gör ett storartat jobb med att förklara varför Sophia vill ta sig an det här målet trots att även Sophia själv har betänkligheter.
Man kan säga vad man vill om slutet, och jag gissar att det finns en del människor som kommer att reta sig på det. Det är ju inte ett alldeles glasklart slut, men för min del känner jag att jag har fått de pusselbitar som jag behöver för att kunna skapa mig ett tänkbart scenario - och det räcker faktiskt för min del.
Jamen, det finns inte så mycket mer att säga. Läs den här boken. Den är klart värd besväret. ;-)
(Bok och bild från förlaget.)
Jag håller med dig. Det är sorgligare när någon stackars hund råkar illa ut. Jag minns när min mamma läste högt för mig och min bror i någon bok som handlade om valpar som av någon anledning hamnat ensamma i skogen (många år sedan så handlingen har suddats ut). Det hela slutade med att vi snyftade och grät alla tre. Sorgligt var det!
SvaraRaderaFör övrigt ska jag nog inte läsa den här boken för jag vill ha tydliga slut. Jag väljer en annan bok i stället.
Om jag säger så här: du får ett absolut svar sett ur en synvinkel, men det återstår ett komplett facit.
Radera