Döden i grytan, av Henrik Ennart & Mats-Eric Nilsson

Nämen, nu ska jag sluta äta.

Eller, kanske inte. Men jag ska i fortsättningen endast äta älgkött som min man har hämtat hem från skogen (förutsatt att inte något kärnkraftverk i närheten - säg en cirkel om hundrafemtio mil - har haft något haveri och förutsatt att inte något annat äckelpäckel hamnat i älgens käk och förutsatt att jägaren har satt sitt skott bra och inte ägnat sig åt besinningslös blyspridning inne i älgkroppen) och till det där kötten ska jag äta potatis och grönsaker som jag har odlat själv och så ska jag koka sås (utan buljongtärning som innehåller glutamat och annat snusk) att ha till. Ungefär. I alla fall till dess att jag blir hungrig, ty jag är en mycket lättledd människa som i hunger kan förledas till närapå vad som helst.

Men allvarligt talat, så är det alldeles sjukt det som görs med vår mat. Vi är alldeles för många som ska äta mat som produceras av alldeles för få; några få som i sin tur drivs av ett vinstintresse som sätter allt mänskligt vett åt sidan. Det finns väl ändå ingen människa som tycker att det är okej att vi har avlat fram kycklingar som är designade så pass att de i princip bara består av bröstfiléer, inget immunförsvar och en tillväxttakt som innebär att de växer så fort att de inte orkar med sin egen kroppstyngd? Om man är en hårdhjärtad människa som inte tycker att kycklingar och deras livsmiljö är särskilt mycket att hänga upp sig vid, kanske man ändå hajar till lite om man läser lite om hur det ser ut i svinuppfödningen i det stora landet i väst:

"Precis som snabbväxande slaktkycklingar blir grisarna lätt sjuka i trängseln och smutsen, får infekterade sår på benen eller parasiter och problem i luftrören av ammoniakångorna som hålls nere på en icke-dödlig nivå av de roterande fläktarna. För att hålla djuren vid liv fram till slakt går det åt mängder med antibiotika som ger upphov till resistenta tarmbakterier.
Industrifarmernas sörja rinner sedan ut och samlas i tankar och laguner, ibland stora som fotbollsplaner och tio meter djupa, som rymmer miljoner liter exkrementer och urin, blandat med blod och dödfödda kultingar och bakterier och tungmetaller och antibiotika och moderkakor. När allt detta får jäsa tillsammans frigörs giftiga gaser och hela lagunen blir ibland becksvart eller i bästa fall pastellrosa som en följd av en svårbegriplig kemisk reaktion som (producenterna) själva beskriver som miljövänlig." (s. 130)

Alltså. Dödfödda kultingar får hamna i samma sörja som det som naturen hade tänkt att vi kunde använda som gödsel - men som hanteras så att det blir ett rent gift istället. Kultingar, födda av suggor som ska föda kullar så tätt att kultingarna inte hinner vänjas av från diandet innan nästa kull ska komma - och som därför har infektioner som kräver antibiotika. Jämt.

Hela boken handlar dock inte om just köttindustrin och det svineri som pågår där - utan långa avsnitt i början handlar om vår hysteriska rädsla för bakterier i maten. Vi kräver att maten ska tillagas på ett i det närmaste sterilt sätt, och hela den processen innebär att man också förstör många av de viktiga näringsämnen som finns i maten samtidigt som smaken avsevärt försämras. Det blir närmast absurt att ställa det där renlighetskravet intill den smutsiga produktionen av kött... Vore inte maten så förstörd av producenterna skulle vi inte vara så förfärligt känsliga för bakterier och då skulle det inte behöva höjas röster för steril mattillverkning. Ungefär. Väldigt förenklat.

Jamen, läs boken. Den har visserligen hunnit bli några år gammal men jag tror inte att mycket har hänt. Ett smakprov hittar du här!

Om du inte orkar läsa boken, bestäm dig då i alla fall för att köpa kött som är producerat nära dig, här i Sverige. Förhoppningsvis får du då kött som är fritt från antibiotikarester eller otrevliga bakterier. Och kanhända är det också så att ett kött som du får betala lite mer för, är uppfött av en bonde som inte producerar alltför storskaligt - på bekostnad av djurens hälsa och i förlängningen därmed även vår hälsa.

Uppdaterat: Åh herregud, vad många språkgrodor man kan klämma in i en text. Läs med lite spretiga fingrar framför ögonen, tack!