Fjärilsprinsen, av Sten Strömberg

Det här kan nog vara ett av de svåraste inlägg kring en bok som jag någonsin har skrivit. Det finns så mycket med den här boken som jag har invändningar mot eller har svårt för - samtidigt som jag verkligen ser och förstår författarens ambitioner med boken.

Jag gillar inte omslaget så där jättemycket. Det säger inte just något om bokens innehåll - trots att det ändå finns en viss koppling till händelser i boken. För mig är omslaget mörkt och dystert - så om jag hade sett boken ute i handeln hade jag inte tittat två gånger på den. Jomen, det är faktiskt så jag är. Om jag inte känner till författaren sedan tidigare, om jag inte känner igen titeln och om omslaget inte är lockande - då går jag förbi. Kollar på någon bok som är skriven av en författare jag gillar, har en titel som jag känner igen (från nätet eller från bokcirkelprat eller från annat sammanhang), eller ser intressant och snygg ut.

Men nu har jag fått den här boken, av en man som har skrivit om något som känns angeläget för honom. Och även om jag inte fastnade för omslaget när jag packade upp boken ur paketet, så ville jag ändå läsa den och få hans berättelse.

Fjärilsprinsen handlar om en man vid namn Johannes. Han är gift, har barn, bor i villa och jobbar som informationschef på ett kärnkraftverk. Hans jobb är ett sånt där jobb som kräver mycket tid; inte enbart under normal kontorstid. Hemma finns hustrun Karin som känner sig allt mer åsidosatt och bortprioriterad, och därför tar initiativ till rådgivningssamtal. Hon funderar på skilsmässa och han har ingen aning. Rätt klassiskt. När skilsmässan väl är ett faktum, brakar allt samman på arbetet. Johannes hamnar i djup kris, gör saker som hade kunnat sluta katastrofalt men som istället blir början på något nytt. Så småningom träffar han Ellinor, en fantastisk kvinna som han blir djupt förälskad i men som dessvärre är gift.

Historien slutar inte med Ellinors inträde i Johannes liv, utan fortsätter en bra bit till. Med ett rejält tidshopp får man också vetskap om vad som hände Johannes på ålderns höst och att det där fanns en möjlighet att återigen få uppleva varm och innerlig kärlek.

Boken är indelad i kapitel och efter somliga kapitel finns en ruta med kursiv text. Det är författarens tankar kring det som har hänt i kapitlet. För min del känns det överflödigt. Jag vill inte ha författarens tankar - jag vill tänka själv. Efter bara ett par rutor valde jag att sluta läsa dem, och enbart fokusera på själva berättelsen. Någonstans tänker jag att författaren redan har haft sin chans att göra sin röst hörd, och det är genom persongalleriet; vad de gör och tänker. Jag vill inte ha ytterligare tankar - även om jag förstår att det är frestande att lägga till lite extra egna tankar.

Själva berättelsen handlar om viktiga saker: skilsmässa, kris på arbetet, sorgebearbetning och lite annat som jag inte vill skriva i klartext för att förstöra för någon som har tänkt läsa boken. Jag tycker att det är intressant att det är en man som är huvudperson, för det är i regel kvinnliga huvudpersoner i relationsromaner. Eller? Det kanske beror på vilka författare man helst läser? För mig kändes det i alla fall bra att få läsa om relationsproblem ur ett manligt perspektiv.

Om jag tänker på språket är det exakt, prydligt och väldigt tydligt. Det är så pass ordentligt att historien tappar i känslor. Författaren beskriver vad som händer, vem som säger vad och hur människorna reagerar. Det har jag svårt att ta. Det känns som att han skriver mig på näsan för mycket. Jag hade gärna sett mer gestaltande och inte så mycket rapporterande. Jag hade gärna sett ett språk som svävat ut mer - även om det skett på bekostnad av tydligheten - bara för att ge mig som läsare en chans att själv tolka, läsa in, fundera och känna. Just det ordentliga och redogörande språket i kombination med tankerutorna ger mig känslan av att författaren inte har förtroende för mig som läsare; att han är så angelägen om att budskapet ska gå fram att han blir övertydlig.

När författaren berättar om personerna i boken, gör han det i rollen av en allvetande berättare. En som kan krypa in i hjärnan hos människor och berätta vad som försiggår under ytan, en som vet allt - även om personernas tankar och känslor inte syns utanpå. Men min känsla är ändå att det rör sig om en utomstående betraktare, eftersom personernas känslor berättas om på ett så iakttagande sätt. Knepigt att förklara.

Och så får jag lust att bli lite brutal med boken. Jag förstår så väl författarens tanke med bokens struktur; att börja med 2048 och sedan hoppa tillbaka till ungefär år 2000 för att därefter berätta i ungefär kronologisk ordning - det ger en slags totalöverblick och där vid år 2048 ska man som läsare börja fundera över vem som väcker känslorna i Johannes igen för att sedan vilja mata sig igenom boken. Men det blir inte riktigt så för mig. Det är för avlägset i tid. Jag hade velat ha fokus på skilsmässan; hur det ena ledde fram till det andra - med hela känsloregistret tillgängligt att läsa in utan att någon berättade för mig hur jag skulle tolka det som sker. Och för att nå dit hade jag kunnat offra upplägget om att börja vid slutet, hoppa till början och berätta framåt. Det hade jag överlevt, som läsare.

Sen hade jag nästan velat klippa där Johannes mötte Ellinor, och berätta deras historia i en uppföljare. Det finns så mycket att utveckla i den här berättelsen; så mycket mer att låta en läsare följa med på och fundera över... Materialet hade lätt räckt till två böcker!

Så, för att summera: jag uppskattar att få läsa en relationsroman sett ur ett manligt perspektiv - men jag har svårt för bokens struktur, jag hittar knappt mina känslor i språkets ordentlighet och jag hade önskat mer tillit till mig som läsare.

För den som vill ta en titt på bokens innehåll: kika här!

(Rec.ex. från författaren.)