Gideons ring, av Carin Gerhardsen

Åh, vad omöjligt det är att skriva om den här boken! Det är nästan hopplöst att försöka berätta utan att förstöra läsupplevelsen för den som inte har läst! Men, jag gör ett litet försök. ;-)

För den som har läst serien sedan tidigare är det självklart att vi än en gång får följa hammarbypoliserna som får ett par märkliga fall. Först är det en ung tjej som hittas naken utanför en lägenhetsdörr i ett hyreshus. Det är inte så svårt att hon har råkat ut för något hemskt; något slags sexuellt våld - men som läsare har man inte mycket att gå på i inledningsskedet. Tjejen pratar inte, trots att hon kan. Hon har bestämt sig för att inte säga något. Hon är illa tilltygad och behöver ligga på sjukhus ett bra tag. För polisernas del blir det lite grann som att stånga huvudet i väggen, men det ljusnar lite när de får klart för sig vems dörr hon hittades vid.

Dörren går till Gideons lägenhet. John Gideon, pianostämmare. Ljusskygg typ och okänd för poliserna. Har inte just något stort umgänge - men en stadig ström av unga flickor som kommer på besök. Grannarna har klart för sig vad är för slags karl, den där Gideon, men det finns inte en granne som har lyft telefonluren för att ringa till polisen och upplysa dem om vad som pågår i lägenheten. Jag, som läser, blir lite irriterad över det där typiska "man ska inte lägga sig i" trots att man vet vad som pågår. Det är så mycket dubbelmoral över det hela att man kan bli galen.

Dessvärre visar det sig att Gideon är försvunnen - och eftersom han borde vara en av de som sist sett den nakna tösen är han högintressant i utredningen. Men polisen kan omöjligt finna människan, och därför dröjer uppklarandet. När poliserna till sist lokaliserar Gideon, finns han på ett ställe som man inte hade räknat med, i ett skick man inte hade tänkt sig. Men skulden - den torde vara uppenbar. Bara man fick ihop själva händelseförloppet... Ja, och så tänkte jag att det bara var att snickra ihop hela händelseförloppet från a till ö, efter den där pusselbiten funnit sin plats - men där tänkte jag fel. Tyvärr, säger jag. Väldigt mycket tyvärr!

Jag är säker på att det är bra länge sedan jag har läst något så vidrigt som det som så småningom rullas upp i den här boken. När jag var en tredjedel in i boken anade jag ännu inte åt vilket håll det skulle bära av, men där någonstans vid mitten av boken gick det inte att blunda. Det var bara att hålla i sig och åka med, ungefär. Gruvligt hemskt, och oerhört spännande hela vägen till slutet. Jag gillar att Gerhardsen inte har varit alltför detaljerad i sina beskrivningar av vad som egentligen har skett - det hade bara varit alltför mycket.

Jag är lite irriterad för att jag har väntat så länge med att läsa den här boken, men jag är samtidigt lite nöjd över att jag väntade. Det betyder ju att det inte är så förfärligt länge till nästa, eller hur? Dessvärre hittar jag inte någon info om när exakt nästa bok i serien kommer, men det kommer väl ändå en till?

Och nu ska jag låna ut boken till maken. Han är inte en storläsare - långt ifrån - men han har plöjt hela Hammarbyserien i sommar. Det, mina vänner, betyder att Gerhardsen skriver minst sagt fängslande! ;-)

Den som vill läsa mer om boken kan göra det här.