Om det var krig i Norden, av Janne Teller

Jag har ju glömt att blogga om den här lilla pärlan! Klantigt!

Min första reaktion när jag hade läst ut den här boken var ilska. Inte över innehållet, eller formen, eller språket - utan över att det har tagit så många år innan vi har fått upptäcka boken här i Sverige. Den är skriven redan 2002, men vi har alltså fått vänta tio år... För länge! Men nu finns den här, och det känns mycket bra.

Egentligen finns inte så mycket att säga. Teller gör det så bra, med så få ord. Hon vänder på perspektivet och placerar oss svenskar - eller du - mitt i brinnande krig. Du måste fly, lämna allt du vuxit upp med för att fortsätta ditt liv i ett främmande land. Där möts du av misstro; du har konstiga vanor, du har ingen moral, du har värdelösa kunskaper... Det är så angeläget och så lätt att ta till sig. Det är så mitt i prick.

Det känns helt rätt att boken är lika liten som ett pass och lika tunn - nästan - som ett pass. Bokens omslag är så rätt till innehållet!

Teller känner jag till sedan tidigare, faktiskt. Hon har skrivit en bok som heter Intet och som handlar om en ung kille som börjar ifrågasätta livet. Vad finns det egentligen som betyder något? Om man inte hittar något som betyder något - varför ska man då göra något? Gå i skola? Umgås med vänner? Ha vänner? Klasskamraterna bestämmer sig för att visa att det visst finns saker som betyder något och offrar sina mest betydelsefulla saker för att få killen (som jag faktiskt har tappat namnet på) att känna livsglädje igen. Det hela trappas upp, och det blir allt tyngre offer som görs. Ruggigt intressant, men inte något för de allra mest läsovana. Boken kräver lite tålamod och lite ork.

(Bok och bild från förlaget.)