Surt sa räven om rabarberna, av Karin Brunk Holmqvist

I det lilla koloniområdet lunkar livet på i sakta mak. Berta och Gunnar har sin kolonilott just intill vännerna Hjördis och Konrad, och de fyra njuter av livet som pensionärer och kolonilottsägare. I deras liv händer inget som kan kallas omvälvande, utan livet lunkar liksom bara på. Det är en mycket stillsam berättelse om mycket stillsamma människor.

 

Surt sa räven om rabarberna är alltså ännu en sådan där varm och stillsam historia som bara Brunk Holmqvist kan leverera; en sådan där bok som verkligen får en att tro på det goda i världen... Det finns inga stora, dramatiska svängar och inget som dras till sin spets. Ingen av personerna i boken är med berått mod elak, och när någon gör något galet så är det inte för svårt att komma med förlåtande ord. Om en berättelse normalt sett bygger på någon slags dramaturgisk kurva som innehåller en stegring av konflikten med en stor konflikt och ett antal mindre bi-konflikter, och en point of no return, och en konfliktlösningsfas och en avtrappning och hela det där köret, ni vet - så är det här en berättelse som bygger på en snörstump som lagt sig i lite kringelikrokar och fått ett par lättupptrasslade knutar på sig.

Det finns en viss njutning i det - att livet att kan vara så innerligt gott och utan större störningsmoment - men det finns också en lätt frustration över att författaren inte passat på att spetsa de små konflikter som ändå finns. Eller, när jag tänker efter så önskar jag nog inte kraftigare konflikter - jag önskar nog mer en finurlighet i konflikterna. En oväntad twist. Det går liksom inte att komma ifrån att konflikterna är berättelsens motor. Utan konflikter blir det inte lika mycket drag framåt. Samtidigt går det inte att säga att det här är en berättelse utan driv framåt. Jag läser ju ut boken för att jag vill veta hur det ska gå. Jag är helt ambivalent. En del av mig gillar ju verkligen det där stillsamma och en del av mig skriker efter mer krydda.

(Bok och bild från förlaget.)