Torka aldrig tårar utan handskar - Kärleken, av Jonas Gardell

Det här är första delen i den trilogi som Gardell skriver om tiden mellan tidigt åttiotal och tidigt nittiotal - den tid då det fortfarande var högst suspekt att leva som homosexuell och då somliga människor faktiskt trodde att den sjukdom som spreds var Guds sätt att tala om för bögarna att de levde på ett felaktigt sätt.

Jag minns det själv, hur det såg ut i tidningarna då sjukdomen spreds och kom till Sverige. Herregud. Ingen hade riktigt koll på vad det var för hemsk sjukdom, bara att den smittade mellan bögar på onämnbara sätt och att den som smittades dog. Så småningom insåg man att den inte enbart smittade mellan bögar, utan vid "utbyte av kroppsvätskor" oavsett kön. Det blev döskallemärkning på allt som eventuellt kunde bidra till ett utbyte av kroppsvätskor - och då särskilt sånt som hade med sex att göra. Ingen hade begripit att en blodtransfusion kunde vara farligare än att pussa en intressant person. Det tog ganska lång tid innan man började få grepp om vad det var för fasansfull sjukdom som hade kommit, och jag är rätt säker på att en hel del av de "sanningar" som spreds då ännu lever kvar som sanningar även om det finns vetenskapliga belägg för att det är något annat som är sant.

Jag minns inte just någon människa i Sverige som fick HIV eller HTLV-3 som det hette där i början. Jag minns inte att just någon annan än Sighsten Herrgård fick aids och dog. Men det fanns naturligtvis många, många fler - okända, alldeles vanliga människor - som dog i aids. Och det är deras berättelse som Gardell ger oss i den här romanen.

Jag har läst några intervjuer med Gardell kring den här boken, och en sak som han återkommer till är att han känner en slags skyldighet att skriva om den här tiden och vad som egentligen hände precis under den där tiden då det inte längre var sjukligt att vara homosexuell men inte på långa vägar accepterat, hiv spreds och så många måste dö. Han berättar om hur han gråter och gråter, och jag kan tänka mig att det är en slags reningsprocess som pågår. Han skriver för alla de som inte kan, för alla de män som fick begravas utan sin älskade man närvarande i dödsannons och på begravning. Jag kan tänka mig att det i den där reningsprocessen ryms en hel del skuld, sorg, eftertanke och smärta - och att det inte är vidare enkelt att ta sig igenom skrivandet. Det måste vara oerhört lätt att fastna i det som är privat, det som legat och gnagt och det som man inte kan sluta älta.

Och jag vet inte hur det är med er, men jag är väldigt tacksam över att han faktiskt har rott iland sitt projekt. Den här första delen känns väldigt angelägen och viktig, samtidigt som den är välskriven och väl genomtänkt rent litterärt sett. När jag börjar summera hur ofta jag får höra hur det egentligen är att leva med hiv blir det märkligt stiltje, och just det är en sak som talar för hur viktig den här berättelsen är. Det är fortfarande en sjukdom som bär på många fördomar och därmed också en sjukdom som många får bära i tystnad, ensamhet och utanförskap.

Det är inte enbart en berättelse om hiv och aids, utan minst lika mycket ett stycke sex-historik. Hur Sverige har gått från ett land där homosexualitet betraktades som en sjukdom till ett land där alla, oavsett läggning, behandlas med respekt och känner sig lika värdefulla. Eller hur det nu ligger till med den saken.

Läs boken. Och läs den helst redan under helgen, för till veckan börjar filmatiseringen sändas i teve.