lördag 28 januari 2012

Tomorrow when the war began

Ni minns John Marsdens serie, som handlar om ett gäng ungdomar som ger sig ut i ödemarken för att campa och när de kommer tillbaka till civilisationen upptäcker att hela landet har blivit ockuperat av en främmande, fientlig makt? Det var tänkt att bli en trilogi - men det blev hela sju delar, plus tre delar som handlar om Ellie (som var berättarrösten i de sju ursprungliga böckerna). Precis! Den serien!

För ett tag sedan gjorde man film av första boken och den filmen har jag nu sett på dvd. Den blev riktigt bra! Jag blev supernöjd över hur man valt ut skådespelare till de bärande rollerna - alltså, ungdomarna. De känns väldigt trovärdiga och helt rätt! Kolla här:



Filmen i sig är fängslande från första början - och den tappar inte i tempo överhuvudtaget. Naturligtvis är det inte lika mycket detaljer som i boken, men det är tillräckligt mycket information för att man ska känna att händelseförloppet är logiskt och rätt. Jag tycker särskilt bra om att man har låtit humorn spela en stor roll! Homer får vara helt utflippad där i början. Dialogen känns trovärdig eftersom den - ungdomarna emellan - väldigt ofta är snärtig och småironisk; så där som man inbillar sig att ett gäng hyfsat coola ungdomar pratar... ;-)

Det blir ju sällan bra, då man gör uppföljare till en bra film - men jag önskar faktiskt att man gör någon fler film. Baseras även de på böckerna så tydligt som den här, så borde det bli bra!

torsdag 26 januari 2012

En ska bort

Jamen, vi provar en lite knepig grej den här gången, tycker jag! Samma titel - fast i olika upplagor!

En ska bort och tre hör ihop. Vilken ska bort och varför? Berätta i kommentarsfältet! Om du tänker som jag tänker du rätt och får en guldstjärna att hänga i himlen... ;-)


Man behöver inte ha läst böckerna för att kunna vara med och man kan klicka på bilden för att få den i lite större storlek. Kör på! ;-)

Visst vet ni - förresten - att det här är en fantastisk bok? En sån där som man måste läsa, och som man inte glömmer sen...

I tystnaden begravd, av Tove Alsterdal

Det främsta skälet till att jag blev intresserad av den här boken är att den utspelar sig i Tornedalen (huvudsakligen) och det är ju bara ett stenkast härifrån där jag bor. Sen är jag ju född i det allra nordligaste norr - med fjällen som bakgrund, i det karga och bistra... Och jo, då blir det som att man känner sig lite hemma i boken; i dess ton och i innehållet.

Berättelsen handlar om hur Katrine, journalist som bor och arbetar i London (men som just har blivit uppsagd av besparingsskäl), upptäcker att hennes dementa och sjuka mamma äger en kåk uppe i Tornedalen. En kåk som någon vill betala över en miljon för. Ett ställe som mamman aldrig velat besöka eller knappt ens prata om. Katrines journalistnerv vaknar till liv och hon bestämmer sig för att hon måste få se den där kåken. Vad är det för speciellt med den?

Parallellt med berättelsen om Katrines hemkomst till Sverige, upptäckten av kåken och svårigheten att få mamman att vilja - eller kunna! - prata om Tornedalen, ligger ett par andra berättelser. Vi får läsa om hur en rysk maffiaboss skjuts ihjäl och vi får läsa om hur en gammal man klubbas ihjäl med en yxa hemma på gården Rauhala (i princip granne med Katrines mammas kåk). Det är inte mycket som säger att de här händelserna hör ihop, men eftersom det här är en kriminalroman och eftersom redan baksidestexten utlovar att det hela så småningom ska bli en enda berättelse av alla dessa lösa trådar, så förstår jag att det är så det ska bli.

Och det blir det. Vägen dit är lång och inte så lite kringelikrokig - men den är väldigt väl berättad. Alsterdal har en otroligt snygg känsla för detaljer och hon skänker berättelsen exakt den ton som den behöver. Jag tycker mycket om hur hon beskriver relationerna människor emellan där i byn Kivikangas; hur man frågar vems någon är - vems, som i vilka ens föräldrar är - och hur man räknar fäders missgärningar som en slags arvssynd. Hur man inte ska drömma om något annat, utan förbli vid sitt ursprung. Ett litet resonemang om knapsu smyger sig in; om vad som är kärringaktigt att göra om man är karl.

Att förbli vid sitt ursprung var på blodigt allvar under början av nittonhundratalet, då kommunismen i öst lockade (ja, det var innan vi hade facit i hand). Man var förrädare och svikare om man ville något annat, och det fanns inget utrymme för förlåtelse eller förståelse. Det var svåra tider, obegripligt svåra tider för oss som har det så bra, numera - och det är svårt att till fullo tänka sig hur det faktiskt var. Men det som hänger kvar - och som jag tycker Alsterdal har fångat - det är det där med att man ska nöja sig, man ska inte vilja annat, man ska inte tro att man är något bara för att man vill något... Och här har jag egentligen också avslöjat att en del av berättelsen handlar om just detta. Att ge sig iväg till något annat och att inse att det inte finns någon förståelse eller förlåtelse att få.

Jag kan verkligen rekommendera den här boken! Det är en kriminalhistoria, som sagt - men det är en kriminalhistoria med flera lager.

(Bild och rec.ex. från förlaget.)

onsdag 25 januari 2012

Kommer aldrig mer igen, av Hans Koppel

Så jäkla skrämmande bok! Man läser med jämna mellanrum om hemska brott som har sin förklaring i händelser långt bak i tiden, men det blir sällan så läskigt som det är i den här boken...

Det verkar så simpelt. Ylva Zetterberg är på väg hem från jobbet en fredagkväll när hon spårlöst försvinner. Maken Mike blir irriterad. Timmarna går. Förbannad. Fler timmar går. Orolig. Ännu fler timmar. Uppgiven. Polisen väntar på att Mike ska försäga sig; erkänna att det är han som har mördat Ylva. De tror inte på allvar att det kan ha hänt något annat. Varför skulle de tro det? Ylva har varit otrogen förr, och vem som helst kan kanske bli så galen av svartsjuka att man slår ihjäl sin äkta hälft... 

Under tiden timmarna går, och växer till dagar, veckor, månader, finns Ylva obehagligt nära. Hon ser allt som Mike gör, men hon har inte en chans att göra sig hörd eller sedd. Hon ser dottern, och märker att hon ser ut att klara sitt liv utan mamma ganska bra. Det är smärtsamt.

Det är lätt att föreställa sig hatet som gror i Ylvas kidnappare. Det är också lätt att föreställa sig hur det ena ledde till det andra - och slutligen till det som skulle bli Ylvas straff. Inte med bästa vilja i världen kan man ursäkta Ylva och ta henne i försvar, men det innebär inte att man tycker att det är rätt, det som hon råkar ut för.

Den här boken är ganska nätt och lättläst, utan utvikningar och långa redogörelser. Det blir på något vis ännu mer brutalt och hemskt, då fokus ligger enbart på berättelsens brott och straff. Så här i efterhand fattar jag inte varför jag har låtit boken bli liggande så länge utan att läsa den - men jag tror att jag läste någon recension av någon som inte var så förtjust i boken. Dumt! Det är en grymt bra bok med ett skönt driv!

(Bild och rec.ex. från förlaget.)

Jomen, så här:

Tredje dagen på raken som jag såsar på här hemma i långkalsoner, mimmi-pigg-sockar och reklam-t-shirt fast det är arbetsdag. Gruvligt förkyld, helt enkelt. Inte så febrig, men löjligt snorig, hostig, rosslig och utan energi.

Jag har läst ut tre böcker, medan jag suttit invirad i en filt i fåtöljen, eldat brasa och smaskat i mig allehanda mediciner. Först läste jag ut I tystnaden begravd. Sen högg jag tag i Utan titel och sträckläste den. Säger mycket. Därefter letade jag febrilt i mina bokhögar och ratade den ena boken efter den andra innan jag fick tag i Kommer aldrig mer igen - som av någon anledning slapp igenom nålsögat. Det ångrar jag inte. Tankar om böckerna kommer! Nu håller jag på med en pocket som jag fått av någon Pocket & Prassel-deltagare någon gång; Kits värld heter den och den känns lovande.

Jag har kollat på teve. Något teveprogram som heter Efter tio har jag råkat hitta - man vet inte att sådana program finns, om man nästan aldrig är hemma på vardagar - och därför också råkat se en intervju med Felicia Feldt som nyligen har skrivit boken Felicia försvann. Jag har ställt mig i kö på biblioteket, och tänker mig att jag så småningom ska läsa boken. Fast nu, efter alla skriverier om boken som också mer eller mindre är skriverier om vems sanning som är rätt sanning, känner jag mig lite avskräckt.

Och så har jag kollat på programmet om barnmodeller och deras mammor, som går på trean (och på trean play). Intressant. Kontroversiellt, med många vinklar att klura på - och därför intressant. Någon som sett?

Jag stickade klart de sista varven på det som skulle bli mittentösens sockar i söndags. Det blev inte alls sockar till mittentösens storlek 38/39. Det blev perfekta sockor i storlek 36. Det är premiär för en sån felstickning, för min del - men någon gång ska vara den första, gissar jag. När hon där med storlek 36 har behagat ställa sig framför kameran med sina sockklädda fötter, ska jag visa bilder. ;-)

Något stickande eller virkande har det inte blivit de senaste dagarna. Förvisso har jag en sjalstickning på gång, men då måste man orka tänka - och just det har jag inte velat utmana mig själv med... ;-)

lördag 21 januari 2012

Halvvägs in på helgen...

konstaterar jag att:

* Det är rätt konstigt att man kan bära hem en unge från BB ena dagen och nästa dagen sitta och se henne kvittera ut en universitetsexamen.

* När de där alldeles för snabbväxande ungarna flyttar hemifrån, finns det vissa poänger med att låta dem sprida sig över landet. Man har liksom vissa resmål givna. Just nu: västkusten och hufvudstaden. Den tredje tänker vi oss att vi kanske ska styra mot fjällvärlden. (Fast: styra, my ass. De styr sig själva. Lyckligtvis. ;-) )

* Jag läser en himla bra bok just nu. I tystnaden begravd. Den utspelar sig nästgårds, nästan - och det ger mig en känsla av att jag känner mig hemma.

* Det är sjukligt beroendeframkallande att sticka sockar. Nu håller jag på med ett par till mittentösen, och innan dessa sockar stickade jag ett par till stora tösens kompis. Roligt, roligt! Men jag är lite sugen på att virka mormorsrutor också. Jag vet att jag har sagt Aldrig mer! - men jag är beredd att ändra mig. Vem vill fästa trådar?

* En sjukilos tvättmaskin är inte fy skam. Synd nummer ett: den skulle ha funnits i huset då när tjejerna var pyttiga och producerade smutstvätt på löpande band. Synd nummer två: det är inte precis så att det följer med en massa torkutrymme.

* Man både ser ut och låter som ett fullfjädrat pucko på gamla heminspelade band. Men ungarna är fina! ;-)

Nu ska jag fortsätta att polemasa. ;-)

En ska bort

Är ni med och leker? ;-)

Ni kan reglerna. En ska bort och tre hör ihop. Förklara vilken som ska bort och varför, i kommentarsfältet! Om du tänker som jag, har du rätt och får en guldstjärna i himlen. ;-)


Man behöver inte ha läst böckerna för att kunna gissa, och man kan klicka på bilden för att få den lite större. Nu kör vi! ;-)

torsdag 19 januari 2012

Avig Maria, av Mia Skäringer

När jag läste Mia Skäringers förra bok var jag inte helsåld på den, men inte helt avogt inställd heller. Jag gillade somligt och jag var fundersam kring somligt. Lite grann samma sak är det med den här boken. Den är upplagd på samma sätt som den första boken: halva boken består av blogginlägg och halva boken består av tidigare publicerade krönikor. Och jag tänker samma sak som jag tänkte när jag läste förra boken: människan kan ju skriva, så varför skriver hon inte en bok med nytt material? Numera har jag dessutom koll på vem hon är, i den bemärkelsen att jag har sett Mia & Klara, jag har sett Solsidan 1 & 2, jag har sett showen Dyngkåt och hur helig som helst. Och då känns det verkligen som att jag redan har hört en hel del av det som finns i boken.

Samtidigt som jag tänker allt det där som jag skrev här ovan, så tycker jag också himla bra om mycket av det som står skrivet i boken. Skäringer är ärlig och öppen, och sticker inte under stol med att det kan vara väldigt svårt med livet ibland. Och visst är det så! I den här boken känns det rakare och mer uppriktigt, när hon berättar om hur eländigt det kan bli - och hon jämför sig inte med andra på det sätt som jag ibland tyckte att hon gjorde i första boken. Därmed har hon flyttat fokus till sin egen person och sina egna upplevelser, på ett sätt som gör att det blir mer naket; mer självutlämnande. I boken berättar hon om hur hon sprang med huvudet före rätt in i den berömda betongväggen, och det är inte att undra på. Hon ger så mycket av sig själv (vilket man väl kanske måste göra i det yrket som hon har, lika väl som i somliga andra yrken) och om man hela tiden ger och ger och ger, och inte får vidare mycket tillbaka och känner att man inte räcker till för de som är viktiga för en på riktigt - ja, då är det fort gjort att det slutar så.

Hon är en klok kvinna, den där Skäringer. Jag hoppas att hon fortsätter att berätta både muntligt och i text - och jag önskar att hon en dag släpper en bok med texter som hon har tjuvhållit på och aldrig tidigare delat med sig av. ;-)

(Och för den som undrar är det här ett bibliotekslån. Biblo är bra! ;-) )

söndag 15 januari 2012

Sockar till min man

Ja, han antydde ju att han ville ha sockar, så då är det klart att han fick sockar. Färgglada. Omöjliga att tappa bort, hoppas jag. (Vi talar här om mannen som kan tappa bort ett par långbyxor. På riktigt.)

Jag har stickat i Svarta fårets Raggsocksgarn, som består av 70% ull och 30% polyamid. Den färgen som heter "grön multi". Tjockt, rejält och mjukt, blir det.



Lite uslig bildkvalitet - alldeles oredigerat - men man ser ju hur sockarna ser ut i alla fall. Och som bakgrund syns våra hyfsat nya fåtöljer, för den som undrar. ;-)

Mycket läst och lite bloggat...

Jag har suttit väldigt lite vid datorn den senaste månaden. Dels har det att göra med att det alltid blir så himla mycket på jobbet just innan jul, så man orkar liksom inte samla tankarna ordentligt hemmavid för att skriva. Dels har det att göra med att jag blev sådär sjuk och hängig och trött - så jag orkade inte heller, under nästan hela lovet. Och som om inte det där räckte, så har jag dragit på mig en jäkligt envis inflammation i högerarmen. Jag har vänsterställt musen men jag måste ju använda högerhanden för att knappra på tangentbordet och då blir det ändå inte så mycket vila. Envis som synden fortsätter jag dock att handarbeta. Herregud, något nöje måste man väl få ha? Jag röker inte och super inte, så lite virkande och stickande måste jag få förlusta mig med... Även om det värker. ;-)

Fast jag har fuskat mig till en del bloggläsande via mobilen... ;-) Det är den dyraste leksak jag någonsin har köpt, den där mobilen - men den är nästan den roligaste också. Det går himla bra att sitta i fåtöljen och småläsa lite bloggar i tevens reklampauser. Och spela lite wordfeud.

Så här i början av januari (eller ja, nu är vi väl förbi början av januari - men i alla fall) har jag sett att det kryllar av årssammanställningar, statistik och resultatlistor på väldigt många bokbloggar. Jag är hemskt ledsen om någon blir besviken, men det blir inte någon sån där statistik här hos mig. Jag ids inte. Och så är jag inte så brydd, faktiskt. Men vill ni kolla hur många böcker jag har läst så finns det länkar i högermarginalen. ;-)

I vanlig ordning finns det en hel del nyårslöften kring läsande också, och inte heller det tåget hoppar jag på. Jag brukar lova att jag ska läsa för mitt höga nöjes skull, och det är ungefär den målsättning jag har nu också. Det gör inte ont, om det slinker med något allmänbildande - men jag inte så ambitiös läsare. Jag drivs av lusta. Hur står det till med er andra?

Jag har sett en diskussion någonstans om plagierade inlägg; om det kan tänkas vara okej eller inte. Och nä, det kan väl inte vara okej? Om någon har skrivit något smart som man vill föra vidare, då måste man göra det på sitt eget sätt. Klipp och klistra - men ge cred till den som först kom på det hela! Tycker jag. Eller hur tänker ni?

Jag har också försökt att spana runt för att se att alla gröna påsar har landat prydligt hos sina adressater. Det verkar som om den allra sista påsen hittade hem alldeles nyligen. Om det är någon som inte har fått sin gröna påse måste du höra av dig! Annars tar jag för givet att allt är ok.

I handarbetsbloggossfären - som för övrigt är en sfär som lockar mig allt mer och mer, och är vansinnigt trevlig, dessutom - finner jag grymt mycket inspiration. Jag stickar sockar och lär så göra ett tag till, men i mitt huvud trängs planer på allt möjligt stickat och virkat. Vad håller ni på och handarbetar med? Länka och visa! ;-)

Årets lästa böcker 2012

Här kommer jag fortlöpande att fylla på med de böcker som jag läst under året.

Señor Peregrino - Cecilia Samartin (roman)
Avig Maria - Mia Skäringer (krönikor/blogginlägg)
Kommer aldrig mer igen - Hans Koppel (kriminalroman)
I tystnaden begravd - Tove Alsterdal (kriminalroman)
Kits värld - Donna Morrissey (roman)
Sågverksungen - Vibeke Olsson (roman)
Bricken på Svartvik - Vibeke Olsson (roman)
Jagad av lögnen - Nora Roberts (roman)
Felicia försvann - Felicia Feldt (roman)
Hundar, hus och hjärtats längtan - Lucy Dillon (roman)
Utan titel - Anna Charlotta Gunnarsson (roman, ungdom)
Alkemins eviga eld - Anna Jansson (kriminalroman)
Phonephucker - Tanja Suhinina (fack)
I skydd av skuggorna - Helena Tursten (kriminalroman)
Det borde finnas regler - Lina Arvidsson (roman, ungdom)
Allt jag säger är sant - Lisa Bjärbo (roman, ungdom)
Tillbaka till henne - Sara Lövestam (roman)
Svikaren - Katarina Wennstam (kriminalroman)
En sån där vidrig bok där mamman dör - Sonya Sones (roman, ungdom)
Vad min flickvän inte vet - Sonya Sones (roman, ungdom)
Till offer åt Molok - Åsa Larsson (kriminalroman)
Farsa vid femton - Joanna Kenrick (ungdom, lättläst)
Nattens cirkus - Erin Morgenstern (roman)
Paradisoffer - Kristina Ohlsson (kriminalroman)
Den glömda trädgården - Kate Morton (roman)
Sågspån och eld - Vibeke Olsson (roman)
Fortfarande Alice - Lisa Genova (roman)
Eld - Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (roman, ungdom)
Två soldater - Roslund & Hellström (kriminalroman)
Rör mig inte - Tahereh Mafi (ungdom, roman)
Matens pris - Malin Olofsson och Daniel Öhman (fack)
Paris, chérie - Ida Pyk (roman, ungdom)
Ingen du känner - Christina Wahldén (roman, ungdom)
Mörkt motiv - Louise Penny (kriminalroman)
Du glömde säga hejdå - Sarah Dessen (roman, ungdom)
Vanja och Ville - Mats Wahl (roman, ungdom)
Shutter Island - Dennis Lehane (kriminalroman)
Pyttelitet pyssel - McGuire, Kachmar, Hatz m.fl. (fack)
Sarahs andra halva - Lisa Genova (roman)
Badskumt - Katarina Johansson (fack)
Modershjärtat - Katerina Janouch (roman)
Nästan hemma - Jean Kwok (roman)
Hotellet i hörnet av bitter och ljuv - Jamie Ford (roman)
Mercurium - Ann Rosman (kriminalroman)
En gåtfull vänskap - Yoko Ogawa (roman)
Flickan med snö i håret - Ninni Schulman (kriminalroman)
Helgonet - Carin Gerhardsen (kriminalroman)
Het - novellsamling (noveller)
Kast med liten kniv - Sara Kadefors (roman)
Rosor min kära, bara rosor - Mark Levengood (kåserier)
Rosengädda, nästa - Emma Hamberg (roman)
Millan - Pia Hagmar (roman, ungdom)
Som om jag frågat - Johanna Lindbäck (roman, ungdom)
Torka aldrig tårar utan handskar I - Jonas Gardell (roman)
Gideons ring - Carin Gerhardsen (kriminalroman)
Döden i grytan - Henrik Ennart och Lars-Eric Nilsson (fack)
Bortom varje rimligt tvivel - Malin Persson Giolito (kriminalroman)
Surt, sa räven om rabarberna - Karin Brunk Holmqvist (roman)
100 snöflingor att virka - Caitlin Sainio (fack)
Om det var krig i Norden - Janne Teller (ungdom)
Fjärilsprinsen - Sten Strömberg (roman)
Du och jag och vi - Pia Hagmar (roman)
Kaffe med rån - Catharina Ingelman-Sundberg (roman)
Rekordvinnaren - Pieter Tham (roman)
Att föda ett barn - Kristina Sandberg (roman)
Hur fel kan de bli - Knutsson & Magnusson (roman, ungdom)
Resan till Ribston - Christel Kvant (roman)
Slutstation rättspsyk - Sofia Åkerman och Therese Eriksson (fack)

Señor Peregrino, av Cecilia Samartin

Förra söndagen hade vi bokcirkel och den bok som vi hade läst till den träffen var Señor Peregrino.

Jamilet - som är den som står i centrum för bokens handling - är ett sånt där överjordiskt naturväsen, nästan. Hon är vacker, men född utom äktenskapet som resultatet av en våldtäkt. Det är dock inte av det skälet som invånarna i hennes barndomsby betraktar henne som djävulens förlängda arm - utan det handlar om det stora hemangiom som täcker hela ryggen och baksidan av benen ned till knävecken. Under Jamilets barndom försöker man på många sätt få bort märket, men det lyckas naturligtvis aldrig. Jamilet klär sig alltid så att märket inte ska synas, men det faktum att det sitter kvar där det sitter, begränsar och styr hennes liv. När modern så småningom dör, bestämmer sig Jamilet för att ta sig till USA, där hennes äldre syster bor sedan några år. I den lilla mexikanska byn finns ingen framtid för Jamilet, så när hon klipper av sig sitt hår och utklädd till pojke ger sig iväg för att ta sig över gränsen är hon väldigt målmedveten.

Som läsare förväntar man sig lite mer av just det momentet: hur man tar sig över gränsen utan att åka fast - men det går överraskande smärtfritt och snabbt.

Väl framme i USA söker hon rätt på sin syster - något som också går väldigt kvickt och problemfritt - och flyttar in hos henne. För att försörja sig behöver Jamilet ett arbete och hon får till sist anställning på ett sjukhus för patienter med psykiska sjukdomar. Hennes uppgift blir att vårda en äldre man som bor i en egen lägenhet på ett våningsplan högt upp i huset. Hon får en rad förhållningsorder, exempelvis att inte tala med mannen eller uppmuntra hans fantasier, och hon får veta att den ena sköterskan efter den andra har provat på arbetet men slutat efter kort tid. Ingen förväntar sig att Jamilet ska stå ut med den besvärlige mannen vidare länge - men naturligtvis är det så att hon faktiskt klarar av att arbeta kvar och naturligtvis bryter hon i hemlighet mot alla de regler som satts upp kring hur patienten ska skötas. Jamilet lyssnar på Señor Peregrinos berättelser och det är det som är själva kärnan i boken; hur Jamilet lyssnar och Señor Peregrino berättar.

Från det att Jamilet börjar lyssna till berättelserna pendlar boken mellan nutid och dåtid, och det är egentligen berättelserna om hur Señor Peregrino gör sin pilgrimsvandring och möter sitt livs kärlek som är behållningen med boken. Kring Jamilet finns det så mycket som inte riktigt vill falla på plats. Jag får inte riktigt grepp om varför hon handlar som hon gör alltid, och somliga händelser som det berättas ingående om förstår jag inte riktigt poängen med. Mot slutet av boken rör sig resonemanget kring saga och sanning; om att var och en bestämmer sin sanning. Señor Peregrino formulerar det ungefär så här: Vi måste bestämma vad som är vår verklighet genom att välja våra egna historier och tro på dem med hela vårt väsan. Och därmed känns det som om hela kärnberättelsen plötsligt är i fara. Vad är det som är sant och vad är inte sant, i bokens berättelse? Vad har Señor Peregrino egentligen varit med om under sin pilgrimsvandring och hur var det nu med hans livs kärlek? Kan man lita på någonting som han sagt?

I bokcirkeln hade vi lite olika känslor inför boken. Någon tyckte att den var riktigt bra, någon annan tyckte inte alls vidare mycket om den. Jag tyckte, som sagt, bäst om Señor Peregrinos berättelser men blev riktigt sur på slutet då allting vändes upp och ned på, på ett - i mitt tycke - inte så bra sätt. Men det är väl kanske det som gör en bok bra? Att man inte blir riktigt klok på vad man tycker, vad som hände - och så kan man inte sluta tänka på den... (Fast jag måste erkänna att jag har slutat tänka på den här boken. ;-) )

I vanlig ordning äter vi alltid mycket gott på våra bokcirkelträffar (ja, kanske utom när vi är hos mig, som är sällsynt fantasilös då det gäller mat) och den här gången bjöds det på räksoppa med vitlöksbröd. Räksoppan var suveränt god och skulle dessutom vara mycket enkel att svänga ihop, så om det inte vore för att det ingick en hel massa räkost i soppan skulle vi redan ha ätit den hemma. Räkost och mjölkproteinallergiker kommer inte vidare bra överens, tyvärr.

onsdag 11 januari 2012

Mera sockar...

Minstingen tyckte sig också behöva sockar, och då har man inte mycket val. Det är bara att sticka! ;-)


Jag har stickat i Mellanraggi, ett lite tunnare garn men av samma typ som Raggi. Ull och syntet. Jag stickade på treans stickor, och bara för att det var för tråkigt att sticka slätstickning hela foten är ovandelen av foten i mosstickning. Två räta, två aviga - två varv, och så tvärtom.

De nakna benen tillhör minstingen själv. Allt ansvar för ev. nakenchock tillhör henne.  ;-)

Nära dig, av Joanna Björkqvist

Redan kring jul läste jag den här boken - men inte förrän nu har jag förstånd att blogga om den...

Bild: Adlibris
Boken är utgiven på eget förlag, och det var författaren själv som hörde av sig via bloggen och erbjöd mig ett exemplar av boken. Den där grejen med eget förlag, det är en sådan där liten detalj som alltid får mig lite extra kritisk och tveksam - men den här boken fick jag god lust att ge mig på utan alltför mycket betänkligheter. Författarens hemsida utstrålar engagemang och kanhända var det värmen och viljan på hemsidan som fick mig att smälta... ;-)

Själva boken, då? Jo. Kortfattat handlar det om den nyblivna mamman Sagas första år. Hon lever sitt eget liv, med allt vad det innebär att vara småbarnsförälder - samtidigt som hon får följa sin egen mammas första småbarnsår genom de dagböcker som mamman skrev då Saga själv var liten. Sagas mamma omkom då Saga var i tonåren, och det är lätt att se att Saga fortfarande känner att hon saknar sin mamma. Boken bjuder på både glädje och sorg, i ett svep.

Det är nu ett bra tag sedan jag var småbarnsmamma och jag har inte haft så lätt att relatera till precis allt i boken. Somligt känner jag väl igen och somligt känns främmande. Ibland blir jag irriterad på Saga och hur hon väljer att leva i det förgångna, och ibland begriper jag inte hur hon har tänkt sig att leva kvar i ett förhållande som hon stundtals inte verkar vara ett smack intresserad av. Jag blir inte klok på hur hon tänker ibland, den där Saga. Jag ska låna ut boken till en av mina bokcirkelkompisar, som råkar vara småbarnsmamma - bara för att få veta vad hon tycker om boken. Den kanske känns annorlunda då man är mitt i småbarnsåren?

Själva boken bjuder inte på en fantastisk läsupplevelse och det är inte avancerat litterärt så det smäller om det. Men det är faktiskt rätt hemtrevligt och mysigt - samtidigt som en hel del svåra saker tas upp. Språket funkar, tycker jag, och det är inte alltför många sådana där små språkliga missar som stör och som tenderar att hänga med till sista tryckningen på mindre förlag. Ibland tänker jag att det blir lite pratigt och att författaren säger lite för mycket istället för att låta mig som läsare lista ut på egen hand. Det är en konst, det där att berätta utan att säga rakt ut...

Jag tänker att författaren ska vara ganska så nöjd över att ha skrivit en sån här debutbok. Det här är ju första steget på en författargärning som ska vara i många år framöver - eller hur? Det finns en rejäl grund att stå på!

torsdag 5 januari 2012

Stickning

Jag har stickat en del den senaste tiden. Alla tre ungar har fått vantar just innan jul eller i julklapp = tre par stickade vantar. Inga bilder finns på vantarna, för de är alltså i full användning nu - på högst skilda håll i landet, dessutom.

Under jullovet tyckte den äldsta tösen att hon hade för få stickade sockar, så jag stickade sockar till henne medan jag ändå satt hemma och var lite krasslig. När de där sockarna var klara, började minstingen säga att hon minsann också behövde nya sockar. Alltså har jag ett par sockar på gång till henne nu. Glassiga! Mellanraggi i rosa, beige och mintgrönt. Mittentösen måste också, i rättvisans namn, få sockar - så det får jag fixa sen. Det här är sockarna som stora tösen fick (och för den som är intresserad, så är det också stora tösens nakna ben...):



Jag hade blåmelerat/blårandigt Raggi hemma men inte tillräckligt så att det skulle räcka till ett par sockar. Alltså köpte jag ett nystan till som skulle funka att kombinera med det blåaktiga garnet. Det blev Raggi mönstrat i grått och grönt - och slutresultatet blev ett par rejält randiga sockar! ;-)

Nu börjar maken hinta om att han också behöver sockar och på mina frestande förslag om rosa och glitter svarar han bara att vilken färg som helst går bra... Ni fattar vartåt det barkar då, eller hur...? ;-)

onsdag 4 januari 2012

Lägg ut! Episoder ur ett journalistliv, av Bo Holmström

Den här boken fick jag i julklapp av brorsan och jag läste den under mellandagarna någon gång. Det är en nätt bok, både till format och omfång - så den var ganska raskt läst.

Jag hade inte någon bestämd bild av människan Bo Holmström innan jag läste. Jag kan inte säga att läsningen gav så himla mycket kött på benen heller, egentligen - om man vill Holmström in på livet. Den stora behållningen med boken är hur Holmström serverar ett antal episoder på ett sätt som om han hade suttit mitt emot en vid köksbordet och berättat. Det är förvisso en hel del fakta invävt i hans berättelser, men det finns också en reservation i början av boken som säger att det kan finnas en del oavsiktliga felaktigheter. Genom åren, berättar Holmström, har han litat till sitt minne - men i takt med att nya händelser behövt få plats i minnet har äldre händelser trillat ut. Högst mänskligt. Så nu, när han skulle skriva, har han plockat från minnets arkiv och kollat upp vissa faktabitar för att det skulle bli någotsånär rätt.  

Det är intressant läsning! Man kan råka få med sig lite allmänbildande kunskap - men man måste, som sagt, komma ihåg att det här är berättat ur ett personligt perspektiv, så det är inte att betrakta som en faktabok. Det finns personliga funderingar kring händelserna och det finns personliga ställningstaganden, men de där personliga reflektionerna får liksom inte ta över riktigt eller ta plats. Jag hade kanske önskat mer sånt, när jag tänker efter. Mer personliga tankar, sådana som gör att det blir lite privat. Det är ju sådant som gör biografier riktigt intressanta.

Så. Läsvärd? Jo. Kanske mest för den som är riktigt intresserad av politik och samhälle - och som dessutom har upplevt det mesta av det som boken berättar om, i tevesoffan. ;-)

Jane Eyre, av Charlotte Brontë

Argasso har börjat ge ut klassiker i serieform, och jag tror att det kommer att bli en riktigt fin samling så småningom! Jag har läst Frankenstein och tyckt mycket om. Nu har jag läst Jane Eyre och igen tyckt mycket om!

Det är vältecknat och väl återberättat - vilket är ett krav för att jag ska tycka att det ska vara lyckat. Språket är inte för enkelt, utan kan fortfarande vara en liten utmaning för somliga läsare. Berättelsens originalformat, med förvecklingar och tidshopp, finns kvar - i alla fall tyckte jag inte att jag saknade något när jag läste. Det var snarare så att jag ett par gånger fick tänka efter: Var det det var...? Har man lite brådis och behöver repetera berättelsen kan man gärna sluka den i det här formatet! Sen kan man skicka vidare albumet till någon annan som man tror skulle gilla berättelsen... Om man har samvete. Man vill gärna samla på de här fina albumen, känner jag!

(Och nu vet jag att jag har ännu ett album i serien liggandes någonstans, fast endast Gud vet var. Det är Macbeth - inser jag efter en titt på förlagets hemsida - och den vill jag såklart också läsa. Varför har jag inte gjort det? Den måste ha hamnat hos mig vid en tidpunkt då det varit alltför mycket läsfrestelser... ;-) )

Kortfattat: Läs!

(Bild och rec.ex från förlaget.)

Long time, no see...

Jullovet har varit mycket stillsamt, så här långt. Jag har tillbringat de allra flesta timmarna av lovet uppkrupen i min fåtölj, med en stickning och en film eller teve-serie som sällskap. Det är ungefär vad jag har orkat med, förutom de promenader som vovven dragit med mig ut på. Förmodligen hade jag något eländes virus i kroppen redan innan jul, för det har varit si och så med orken ett bra tag. Det har varit reservbatteriet som har gått för fullt. Och ja, sen blev jag lite febrig och lite hostig och det ville inte ge med sig. Inte så konstigt med de crappy måndagsexemplar till lungor som jag har. Och så hade jag sån eländes värk i ryggen och i lederna att jag höll på att bli galen och inte fick sova om nätterna. Och så rullade det på. Dag efter dag.
Men nu börjar jag vara redo för lite bloggande. Håll i hatten! ;-)