Kanhända lite korkat, men...

om den här lilla boken nu råkar stå på biblo och se lite ensam och vilsen ut, då är det väl ändå rätt snällt att plocka med den hem? Jag menar, man ska vara snäll mot nykomlingar. Och den ser ut att trivas rätt bra med att ligga i en högst osorterad bokhög här hemma. Det skriker inte högljutt om att jag ska läsa den genast, utan den har tid att vänta på sin tur. Tror jag. Men man kan aldrig så noga veta. ;-)

Och för övrigt kan jag meddela att den bok som jag valde att börja läsa har en handling som går någonting i stil med En sån där vidrig bok där någon blev mördad alldeles i onödan. I alla fall så tror jag att det är ditåt det barkar, men - som sagt - man kan inte så noga veta.

Beslutsångest!

Jag brukar oftast inte visa upp vad som trillar in i brevlådan - men idag kändes det verkligen lite grann som julafton med way too many funny things, och jag drabbades av akut beslutsångest när jag packade upp försändelserna... Om några minuter har jag en plåt med hallonspäckade muffins klara, och vid det laget ska jag ha bestämt vilken bok jag ska läsa härnäst.

Antingen den här:

Eller den här:

Eller så den här:

Jag måste nog koka en balja te innan jag kan bestämma mig, faktiskt!

Och bokcirkelboken, då? Vill jag bli kapad längs med fotknölarna för att jag än en gång skippat bokcirkelboken? Kommer jag bli kölhalad för min försummelse av bokcirkelns bok? Eller rullad i tjära och fjädrar för att jag fuskar med bokcirkelläsningen? Lugn, bara lugn. Jag hinner. Det är ju två veckor kvar. Sisådär. Och lov. ;-)

Tillbaka till henne, av Sara Lövestam

Den här boken damp ned i brevlådan utan förvarning - och jag var väl lite skeptiskt inställd till att börja med. Visst, jag vet att Lövestam är kvinnan som vann Bok-SM för några år sedan och för att göra det måste man vara ganska skicklig - gissar jag - men det har varit något med hennes tidigare titlar som gjort att jag inte varit frestad av dem.

Ja, hur som helst så högg jag den här boken i söndags, då jag var hängig och febrig och inte orkade masa mig iväg för att exempelvis köpa bokcirkelboken. Liksom, i brist på bättre. Jag kokade te, satte mig i fåtöljen och läste och läste och läste. Sen blev det vardag och irriterande nog var jag tvungen att gå iväg för att hålla på och jobba lite. Men när jag kom hem läste jag och läste och läste, och igår kväll hade jag läst klart de 583 sidorna. Det gick rätt raskt, tycker jag - och det faktum att jag inte kunde slita mig måste tyda på en bra bok... Eller hur? ;-)

Jag fängslades på en gång av berättelserna om några enkla föremål från början på 1900-talet, och hur de kom i Hannas ägo hundra år senare! Det var verkligen fantasieggande, och jag gick igång massor på det där med hur några småsaker allt mer kom att påverka hur Hanna själv betedde sig och hur hon tänkte. Fast egentligen är det berättelsen om Signe som är den viktiga berättelsen, tänker jag...

Signe, som var folkskollärarinna i Tierp år 1906 då berättelsen börjar - och som visste en hel del redan då, hon var en fantastisk kvinna. Det inser man i efterhand. Hon visste att hon som kvinna förväntades acceptera att hon ansågs lite mindre kunnig och lite mindre värd; att hon fullt naturligt skulle tjäna mycket mindre än sin manliga kollega och att hon inte var kapabel att lägga sin röst på ett parti. Hon visste att vad som förväntades av henne var att hon skulle gifta sig, få barn och ägna sitt liv åt hem och hushåll - oavsett vilken slags person hon egentligen var, innerst inne. Under berättelsens gång lärde hon sig att det är värt att kämpa för sitt egna värde, för sin lön, för sin röst och för sin självständighet. Under berättelsens gång lärde hon sig också vad det innebär att älska fel person, att tvingas leva i lögn, att inte få vara sig själv fullt ut. Och jag vet nästan inte vilken av dessa delar av Signes berättelse som känns viktigast.

Vi är idag så självsäkert medvetna om att vi ska ha rösträtt, att vi glömmer bort att det faktiskt inte är så länge sedan den kvinnliga rösträtten och den allmänna rösträtten för män inte existerade. Vi har nästan slutat tänka på att rösträtt och demokrati inte är en given sak ute i stora världen - och att vi därför inte värdesätter och förvaltar den allmänna rösträtten på det självklara sättet: att nyttja sin rätt till en röst för det man tror på. Det är ett rejält stycke kvinnohistoria i den här boken; historia som vi verkligen borde påminna oss om. Historia som våra döttrar och söner bör få tillfälle att reflektera över.

Den andra delen av Signes berättelse rör det där med kärleken och det kommer säkert inte som någon spoiler eller överraskning om jag antyder att det inte riktigt finns någon man involverad i hennes kärleksliv... Det är också en tid som vi knappt har tagit klivet ur. Det är inte alls länge sedan som homosexualitet ansågs sjukligt och även om vi officiellt har godkänt allas rätt till kärlek oavsett kön, så är det i smyg och i somliga kretsar inte ett smack accepterat att älska en människa av samma kön som man själv har. Det är så sorgligt, hur Signe älskar och älskar - och får vara så ledsen... Och det känns så bra, att hon ändå inte ska behöva vara ensam jämt! Kryptiskt? Jamen, jag kan inte förstöra läsnöjet hur mycket som helst!

Och Hanna då, som får alla prylarna i sin ägo - alla prylar som på något vis hör samman med Signe - på vilket vis har hon en del i historien? Ja, genom att vartannat kapitel utspelar sig i  nutid, genom Hannas ögon, så utgör hon en slags tidsspegel. Genom Hanna stiftar vi bekantskap med Signe. Som grädde på moset får vi också följa Hannas utveckling, och det känns bra. Hon blir stadigare och tuffare. Om det beror på ett par svarta damkängor med snörning, det ska jag låta vara osagt...

Tjockleken på boken ska inte avskräcka någon läsare, tycker jag. Det är en lättillgänglig och angelägen historia som berättas, och jag önskar att många vill läsa!

Snyggt jobbat, Lövestam!

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Allt jag säger är sant, av Lisa Bjärbo

Något säger mig att Alicias beskrivning av sig själv kommer att bli en klassiker:

"Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen."

Det är så klockrent bra beskrivet att jag blir lite störd över att inte ha uppfunnit och beskrivit Alicia själv. Men det är lite så där med Lisa Bjärbos språk överhuvudtaget - och då dömer jag utifrån hennes blogg (Onekligen) och hennes förra bok Det är så logiskt alla fattar utom du. Hon har ett gnistrande och levande språk; kreativt och målande - och jag gillar det hur mycket som helst. Det är samtidigt lite grann på gränsen till outhärdligt i för stora doser, om man är sådan som vill att språket ska följa normer och därmed vara så lättillgängligt att man inte behöver tänka medan man läser.

Så, själva boken då? Jotack, den var bra! Den handlar om Alicia, föga förvånande, under den tid i hennes liv som hon senare kommer att referera till som den stora kristiden. Med självklar känsla av att ha rätt och veta bäst hoppar hon av gymnasiet, gör sig osams med sin bästa vän, bestämmer sig för att gifta sig med nyfunna Isak (som är både alldeles för gammal och upptagen), flyttar hemifrån och råkar sedan ut för en stor sorg som återigen vänder upp och ned på hela livet. Jag kan inte bli arg på henne, för att hon är så anti-gymnasiet. Särskilt inte med tanke på att jag själv har gått på tre olika gymnasielinjer innan jag till sist lyckades avsluta en. Jag har varit där. Avskytt gymnasiet hett och innerligt och inte förstått poängen med att gå där överhuvudtaget. Så jag förstår Alicia mer än jag blir arg på henne - men jag hade garanterat varit exakt lika ifrågasättande mot mina ungar, som Alicias föräldrar är mot henne, om någon av tjejerna bestämt sig från en dag till en annan att strunta i gymnasiet. Det hör till föräldrajobbet, det där med att inte bara acceptera utan också våga ifrågasätta.

Kärleken reder ut sig, trots att det började i så intressant ände. Vänskapen reder också ut sig, trots att det visade sig att det fanns ett svek där som Alicia inte ens visste om. Föräldraförhållandet reder ut sig. Man kan inte förvänta sig något annat, än att det mesta ska reda ut sig och vända till det bättre. Det är en sån slags bok. Och jag tycker om det.

Sensmoralen blir en tanke om att man ska våga gå sin egen väg, vilket ju är viktigt. Det blir inte bra, om man ska leva ett liv som någon annan har tänkt ut.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

En grön bok!

Vi ska läsa en grön bok till nästa bokcirkelträff! Rätt så passande, när man tänker sig att somliga delar av landet har vår på gång. Det har vi inte häruppe, ännu - men det kommer väl... Och jo, jag har koll på vilken bok det är - faktiskt! - men kan ni lista ut det? ;-)

Det borde finnas regeler, av Lina Arvidsson

Äntligen! Utläst och klar!

Det här är boken om Mia och Mirjam, bästisar och sisådär fjorton år. I första taget tänker man inte att det är en berättelse som ska ta en från A till B, utan mer att det serveras ett tvärsnitt ur Mias och Mirjams liv - nästan som i Kapitulera omedelbart eller dö. Mirjam har en hemlig historia med vuxne Per, som är gammal nog att vara hennes pappa. Mia hittar Vlad, som är spännande och musiker men tyvärr inte så väldigt intresserad av Mia när det kommer till kritan. In i handlingen smyger sig också Karl, översmart och Mias kompis sedan eviga tider. Först mot slutet av boken syns resan; hur Mia och Mirjam har växt och blivit lite annorlunda - och det gillar jag.

Det är en rätt intressant mix av personligheter. Mia och Mirjam som hänger ihop som ler och långhalm; Mia som är alldeles för osäker på sig själv och Mirjam som blir alldeles för avancerad i somliga avseenden. Mia bor med mamman och har en pappa som är periodare. I perioder super han, och då går det inte att vara i närheten av honom. Vingligt, och kanhända en del av Mias inneboende osäkerhet. Mirjams familj är stadigare, mer närvarande och öppen även för Mia. Karl som dras med bögryktet för att han är den han är - klarinettspelare, smart, seriös och vuxen av sig. Vuxen av sig; kanske för att han tar stort ansvar hemmavid. Pappan är topphemlig militär och mamman lever ensam med Karl. Mamman sitter mest och skriver och verkar världsfrånvarande, och Karl sköter mycket på egen hand. Man skulle kunna störa sig på att det är så många frånvarande föräldrar här, men det gör jag inte. Även om ungdomslitteratur länge har haft en förkärlek för frånvarande vuxna - så länge att det blivit som en klyscha - går det inte att komma ifrån att det faktiskt är så för somliga ungdomar. Och föräldrarna i den här boken gör inte så stort väsen av sig. Det är inte de som är huvudpersonerna. Det är det Mia och Mirjam som är, och det kan man inte missa.

Vlad får man inget grepp om riktigt, annat än att han inte egentligen är så intresserad av Mia. Han är mer intresserad av att vara Musiker och svårtillgänglig. Lite grann ett verktyg för författaren, för att låta Mia gå igenom somligt.

Och den där Per. Han är en sån där som man bara blir förbannad på, för att han ens existerar. För mig som läser känns det som han pysslar med som klockrena övergrepp, förklädda i förälskelsens skepnad. Han "älskar" Mia - men de måste hålla sitt förhållande hemligt. Och det finns regler! Inget sexande med folk under femton. Särskilt inte om man har blivit så himla gammal själv, att man har haft ett äktenskap och fått ett par barn, och så hunnit med att skilja sig. Släng ut. Ta bort. Jag orkar inte med honom.

Mia och Mirjam orkar man dock med, hur mycket som helst. De är obarmhärtiga och härliga.

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Sweet Sunday

Kanhända blir det en riktigt skön söndag idag. Det börjar lovande! Frukost framför svtplay och 30 grader i februari. Ser ni? Jag började kolla tillsammans med stora tösen den där helgen då jag var hos henne i Stockholm. Vi såg de första fyra avsnitten tillsammans och nu ska jag se de två som har hunnit sändas efter det. Jag fattar inte varför jag alltid missar serier som går på svt? Är det för att de är dåliga på att göra reklam för vad som komma skall, så att man fattar hur bra det är - eller är det för att jag har en inneboende misstänksamhet mot svt-producerat? Eller kan det ha att göra med att serierna sänds klockan nio på kvällen och att jag då är ganska så halvdöd av trötthet? Jag hade aldrig hittat den här serien om jag inte blivit tipsad av en kollega på jobbet! Förresten ser jag att det redan finns en dvd - bara att boka... Gissar att den kommer ut då serien är avslutad. ;-)

De senaste (nästan) två veckorna har Valpen och hans matte varit hemma på semester, men nu har de återvänt till sitt vardagsliv på västkusten igen. Vovven är rätt nöjd över att återigen vara obestridd härskare över domänerna, men jag gissar att han också saknar Valpen. Egentligen. Det går inte att förneka, att Valpen är bland det mest kärleksfulla som travar runt på fyra ben. Han är väldigt generös med pussar åt sina vänner och han viker inte från sin mattes sida. Rör sig matte, så rör sig Valpen. Dit matte går, dit går Valpen.

Igår tog jag och minstingen en shoppingrunda i den närbelägna storstaden. Det gick väl sisådär. Jag behöver rätt desperat en ny jeanskjol (den jag har börjar vara så nött att jag är rädd att tyget rämnar), eller helst två. En svart kjol i typ jeanskjolsmodell och så en vanlig, hederlig jeanskjol. Det fanns inte någonstans. Deppigt. När jag är inställd på att handla kläder, då finns det bara inte.

Men det fanns annat att handla! Jag handlade mer garn, svart och naturvitt som ska bli vantar till minstingen. Jag har precis stickat klart ett par till mig. Jag har bara efterarbetet kvar; fästa trådar, rätta till lite här och där, och skölja upp dem och blocka dem. Men så här ser de ut nu, slängda på en stol och med trådar hängandes:

Mönstret heter Tornedalsrosen och kommer ur en bok som heter Solveigs vantar. Det är en rejält tjock bok, fullproppad med vantmönster. Boken är rätt dyr i inköp, men stickar man mycket så tror jag absolut att det är bok man vill äga... Jag lånade min bok på biblioteket, men visst är jag sugen på ett eget exemplar... ;-)

Vi drällde också in till den fina tygbutiken som bara säljer lapptäckestyger. Hon har hur stort och fint sortiment som helst och jag kan gå där rätt länge och bara klappa på tygerna. Innan vi gick in, fick jag dock förhållningsorder från minstingen: "Och nu blir du inte fast här så länge!".  Tillräckligt länge för att hitta ett par fina tyger blev jag fast. Snart har jag samlat på mig vad som behövs för ett nytt täcke eller två...  Man får ta det i etapper, för det är inte så himla billigt med just lapptäckestyger.

Tyget med små, bleka rosor och det gröna med vita prickar kommer från Panduro - händelsevis också inköpta under min Stockholmshelg. 30% rabatt, tack för det! Tyget med stora rosor och tyget med noter kommer är gårdagens inköp. Jag trodde att de båda rostygerna skulle gå bra ihop, men det gör de ju inte alls så de kommer inte hamna i samma täcke.

Sen slog jag på stort och köpte på mig himla fina handkrämer också. Jag fick en sådan här i ett paket från Matilda en gång, och det är nog den bästa handkräm jag någonsin testat:

Ja, och så läser jag i Det borde finnas regler allt jag orkar. Det går trögt. Det borde inte gå trögt, men jag kommer inte ifrån känslan av att trampa i sirap - och det beror verkligen inte på boken. Jag läser i vantmönsterboken också, men jag är inte så säker på att det räknas som riktig läsning.

Och så undrar jag om det är någon som testat någon app för blogger på android? Jag bloggar så löjligt lite numera, och till stor del beror det på att jag sitter och läser bloggar i mobilen - och så ids jag inte dra fram datorn för att skriva lite själv också. Kunde jag blogga från mobilen borde det bli av, tänker jag. Så: om det finns flera appar för blogger - vilken är bäst?

I skydd av skuggorna, av Helene Tursten

När jag började läsa den här fastnade jag genast, vilket som regel är ett gott tecken. Men med en annan deckare färsk i minnet - en där sluttampen gjorde mig less, trött och besviken - var jag ändå lite skeptisk. Skulle den hålla, hela vägen till slutet..? Det gjorde den!

Befriande skönt upplägg, som ledde från a till ö utan några större överraskningar, men som ändå kändes spännande och väl läsvärt. Jo. Det gillar jag.

I den här boken börjar allting med att en pizzakille råkar bevittna hur en man brinner till döds. Dramatiskt så att det förslår, och av omständigheterna förstår man genast att det inte precis handlar om en olycka, utan om ett brutalt brott. Eftersom den brinnande killen hittas utanför en lokal som hör ihop med en mc-klubb, förstår man också åt vilket håll det barkar - eller hur? När så Irene Huss - som i vanlig ordning är huvudperson - blir involverad i utredningen samtidigt som hennes egen man verkar ha hemligheter för henne efter det att familjens bil flugit i bitar utanför hans restaurang, då blir det riktigt intressant.

Den organiserade brottsligheten står i fokus för den här bokens handling, och Tursten hanterar ämnet riktigt bra. Det hela känns insiktsfullt; författaren känns så väl medveten om hur den organiserade brottsligheten faktiskt fungerar och det bidrar till att händelserna i boken känns realistiska. Brottsligheten påverkar samhället och alla oss invånare i varierande grad, men det är bra att författaren även visar att de yrkeskriminella vänder sig mot varandra också i somliga lägen. Det finns liksom inga vinnare.

Tempot är relativt högt, och kanhända beror det på att det inte finns så värst många sidospår i boken. Eller sidospår och sidospår... Vad jag egentligen tänker, är att det är konkret, tydligt; en händelsekedja av guld som förvisso har små berlocker och någon säkerhetskedja - men inte flera långa, oäkta länkar ihoptrasslade med guldlänken...

Jag brukar ju tycka om när man får en skopa privatliv tillsammans med polisjobbet, och det får man ju i den här boken också. Den här gången känns det lite annorlunda, vilket nog beror på att Irene Huss man och familj är ute ur bilden under rätt lång tid i boken - av fullt rimliga skäl. Och jag gillar verkligen tanken på vart de tog vägen! Det är en skön lösning av problemet!

Lite roligt får jag när jag snabbgooglar titeln I skydd av skuggorna och ser att det finns en dvd med samma namn, en film som dessutom överlag fått rätt kass kritik att döma av min raska koll. Har man alltså släppt filmen innan boken? Brukar Huss-filmerna vara kassa? Och är det jag som är naiv, som tycker att händelserna i boken känns realistiska?

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Phonephucker, av Tanja Suhinina

Den här boken hittade jag i en trave rea-pocket på stora Akademibokhandeln i Stockholm. Det är rätt roligt med en riktigt stor och välsorterad bokhandel (även om just den här nu råkar vara en butik i en helt vanlig kedja), så jag brukar alltid vilja besöka butiken när jag har vägarna förbi (vilket inte inträffar alltför ofta). Och den här gången sammanföll mitt Stockholmsbesök med bokrea och 20% extra rabatt på rean. Inte dumt.

Hur som helst, Phonephucker handlar om exakt vad titeln säger. En kvinna som säljer sex över telefonen berättar i bok om sitt yrke. Eller, först gjorde hon det i en blogg (som jag inte kollat upp, fast jag gissar att det går utmärkt väl att hitta den - om den bara finns kvar), och sedan skrev hon om bloggmaterialet till en bok. Och det går inte att komma ifrån att det är en intressant bok!

Det är inte precis en värld man pratar om vidare ofta; en telefonhoras (sorry, men jag hittar inte just något vettigare ord) arbetssituation. Jag hade inte ens någon föreställning om hur det skulle kunna tänkas vara att arbeta som sådan, även om jag såklart inte har missat annonserna som finns lite här och var och därmed visat att verksamheten faktiskt finns. Nu har jag någon slags uppfattning om hur arbetssituationen kan tänkas se ut, även om den då baseras på vad en enda människa har uttryckt - men det känns som en rätt realistisk skildring. Jag kan gott föreställa mig alla de situationer som Suhinina beskriver, jag kan tänka mig att de önskemål om samtal som hon nämner verkligen finns och ja, jag köper nog faktiskt hela berättelsen som den är.

Boken har en klar och tydlig struktur. Någonstans rätt tidigt i boken beskriver Suhinina sina rollfigurer - de personer som hennes kunder ringer till - och hon gör det med självsäker och kul attityd. Att komma ihåg de respektive rollfigurerna gör det lättare att hänga med i svängarna senare, när hon beskriver olika kunder, olika önskemål, olika situationer... En av bokens poänger är att visa hur kunderna inte ringer till Suhinina själv, utan just till dessa figurer - uppdiktade och tillspetsade för att fungera för ett syfte.

Jag gillar hur Suhinina kryddar sin berättelse med humor och ironi. Fastän språket kanske är det mest frispråkiga och "runda" jag sett inom ett par bokpärmar visar författaren snygg känsla för stil och språksäkerhet. Språket känns stundtals väldigt talspråkligt - men intelligent och målande (och då är det inte tack vare alla könsuttryck utan snarare trots). Jag gillar hur Suhinina visar självdistans, självinsikt och samtidigt också empati och insikt i hur kunderna resonerar och agerar. Det nog det som gör att berättelsen får tyngd och att jag upplever den som seriös.

Den har några år på nacken vid det här laget, och att jag hittade den på bokrean kanske betyder att den är i princip slutsåld - men hittar du Phonephucker någonstans och inte är rädd för en frispråkig skildring av en annorlunda arbetsplats, då ska du läsa boken!

(Bild lånad från förlaget.)

Strängt upptagen...

Hemkommen från Hufvudstaden. Dagarna rullar på. Jag läser lite, dricker lite te, virkar lite, ska lägga upp en stickning, somnar framför teven, promenerar hund... Jamen, det vanliga.

Just nu läser jag sluttampen av Phonephucker, en liten pocket som jag råkade handla i helgen. Sen kommer jag få det besvärligt. Det dräller in vårnyheter på löpande band, och jag är sugen både på dessa och på somligt annat. Efter det här sportlovet - som för övrigt är ett lov då man är befriad från sport, har jag fått veta - behöver jag ett läslov. Och det ska då inte vara ett lov då man är befriad från läsning, utan mer tvärtom. Vem ringer chefen och utverkar mer ledigt?

Apropå "råkade handla i helgen", så chockskadade jag både mig själv och mitt bankkort genom att använda det ovanligt flitigt de där få dagarna jag var i Hufvudstaden. Det blev flera tunikor (kors i taket!), ett par skor (helt på impuls, helt nödvändigt!), lite tyg (det ser glest ut i tyglagret, tycker jag), ett par pocket på rea (ja, jag skulle ju inte ens på bokrea...), en del te (inte så mycket som jag hade tänkt) och lite annat intressant. Exempelvis ett antal semlor på Vetekatten; det café som i någon högst vetenskaplig undersökning visade sig ha Hufvudstadens godaste semlor. Det var goda semlor! Enligt stora tösen nästan lika goda som mina hemmasnickrade. Och man äter lätt en om dagen av de där vetekattensemlorna, det gör man.

Nu har vi mittentösen hemma ett tag och Valpen härjar runt som om han aldrig ens har varit borta. Vovven är lätt skeptisk. Valpen tror fortfarande att Vovven älskar både att bli dragen i svansen och med jämna mellanrum omkullknuffad av en sladdande valp i hög hastighet. Där har Valpen lite fel. Vovven är inte så mycket för att dra i pälsen och brotta omkull. Han är fortfarande en mycket stillsam vovve som helst umgås genom att ligga bredvid (inte för tätt!) och gnaga lite fint på ett ben och kanske byta ben med jämna mellanrum.  ;-)

Och så har jag sett att en del människor har börjat visa vårbilder. Så, jag visar också en. Varsågoda, en titt på utsikten från mitt köksfönster, fotad i dag den 8 mars 2012:

Alkemins eviga eld, av Anna Jansson

Det är ju något med dessa deckare som kommer i långa serier, eller hur? Man kan liksom inte låta bli dem, fast man inte är säker på om man vill läsa. Alltså, verkligen vill läsa. Jag har inte alltid varit så supernöjd efter att ha läst Janssons deckare med Maria Wern som huvudperson - ändå har jag läst, om inte alla, så närpå alla.

Den här boken är en sån där som jag har lite svårt att komma in i, men när jag väl har fattat galoppen rullar det på rätt bra och jag känner mig nöjd. När slutet närmar sig, gör Jansson någon extra twist och plötsligt känns det som att det finns för många personer involverade och slutet blir mest ett "jaha". Det kan vara jag som läser för kvickt för att jag vill se hur det går för alla inblandade, men min känsla är att det blir lite snårigt och ändå lite platt fall som effekt av det.

Det som är rätt kul - eller intressant, snarare - är hur alkemin får spela en stor roll, likaså hur konstnärligt den totalt rubbade mördaren har tolkat de olika stegen och låtit offren spegla dem. Ingen måtta på galenskapen, liksom. Inget man vill se i verkligheten, verkligen inte - men det funkar bra i bokens och fantasins värld...

Jag hade hunnit tappa kollen på vem Maria Wern hade hunnit vara ihop med (det blir ju så när det går så länge mellan böckerna och man inte har annat än ett teflonminne att förlita sig på!), men i den här boken får man en fin summering och jag är med på banan igen. Gamla ex dyker upp och hamnar oväntat nära, och det är lite intressant att se hur det påverkar gänget på polisstationen. Det blir lite sandlåde-nivå på det, vilket kanske inte är vad man önskar av vår ordningsmakt... ;-)

Och för den som undrar: Jamen, den stod ju där i bibliotekets hylla och ville bli hemburen. Man kan inte säga nej till allt som frestar, eller hur?