Kalas med hemligt paket!

Kalasdax - och bloggen bjussar på en present, till en lycklig människa som råkar hälsa på under de närmaste dagarna! ;-)

Så; en hemlig present - men det ligger i alla fall en bok i paketet, för bloggen har som bekant en viss böjelse för böcker - till någon människa som lämnar mejladress och en liten hälsning i kommentarfältet, senast klockan 24.00 den 4 maj. Presentmottagaren utses genom lottdragning.

PS! Femårskalas är det!

Elva frågor, gånger två

En utmaning som cirkulerar just nu handlar om att man ska besvara elva frågor och skicka vidare elva frågor till elva bloggare. Jag har fått 11 x 2 frågor att besvara.

Här kommer Matildas frågor:
1. Vem hoppas du ska få Nobelpriset i år?
Åh. Ingen aning. Jag är urusel på att spekulera kring vem som borde få pris, och jag är lika urusel på att hänga med kring vem som verkligen också fick pris... ;-)

2. Vad ska du läsa i sommar?
Ja, det har jag inte riktigt tänkt ut ännu. När jag far till stugan kommer jag packa med mig en rejäl bunt böcker, för det brukar gå åt. Det är väldigt lite underhållning kring stugan, så man får underhålla sig själv i lugn och ro... ;-)
När jag far för att besöka mina stora töser i Stockholm och på västkusten, då kommer jag inte packa med mig just några böcker alls - för att kunna handla på mig frestande pocketböcker utan att behöva tycka att jag okynneshandlar... ;-)

3. Har du några tips på böcker om Nordkorea till mig? I så fall vilka?
Inte ett enda, faktiskt. Jag kan inte komma ihåg att jag har läst någonting som utspelar sig i Nordkorea. Rätta mig, den som har bättre koll på min läsning...

4. Vilken årstid är den bästa årstiden för läsning?
Jamen, alla. Om vintern vill jag mest vara inne för att det är så förgrymmat kallt ute. Om hösten är det skönt att sitta inne med en bok och lyssna på höstrusket utanför. Om sommaren är det så svettigt i solen, att jag gärna sitter i skuggan eller (jo, faktiskt!) inomhus. Om våren blir jag så energisk att jag då och då måste slå mig ner med en bok för att koppla av lite... ;-)

5. Läser du om dina gamla favoritböcker?
Egentligen skulle jag vilja läsa om fler böcker än vad jag hinner med att göra. Det finns så himla många frestande nyheter hela tiden! Men jo, jag läser om.

6. Från vilken del av världen läser du flest böcker?
Västvärlden; Europa och USA. Men i bokcirkeln som jag är med, där har vi dragits till böcker från andra delar av världen nu ett tag. Kanhända ger det ett litet uppsving...

7. Hur väljer du vilka böcker du ska läsa?
Jag lustläser väldigt mycket, vilket betyder att jag läser det som jag är sugen på. Författare som jag gillar sedan tidigare. Omslag som ser lockande ut. Innehåll som verkar frestande. Böcker som hojtar på mig i biblioteket...  Eftersom jag blir erbjuden att läsa en del böcker via bloggen nappar jag ibland på böcker som jag inte är så säker på att jag ska gilla. Ibland gillar jag den testade boken jättemycket, ibland blir det ett bottennapp...

8. Hur tycker du att ett bra skolbibliotek ska vara?
Det ska drälla av himla bra böcker där, och det ska finnas en bibliotekarie på plats. En sån där människa som har koll på vilka böcker som handlar om vad (inte = en bibliotekarie som har läst alla böcker i hela biblioteket, för vem kan ha gjort det?), och som kan tipsa mycket.

9. Finns det någon plats du blivit sugen på att åka till efter att ha läst en bok som utspelar sig där?
Jomen, jag vill ju ofta flytta till någon blåsig hed någonstans i Storbritannien, och där bo i ett slags kråkslott med Aga-spis och lortiga hundar... (Och av dessa just nämnda detaljer så är det Storbritannien, Aga-spis och hundar som jag nog egentligen vill åt, men de där andra attributen hänger liksom med från bok till bok...) Eller så vill jag starta en verksamhet av något slag. Vilken slags verksamhet beror lite på vilken slags bok jag just har läst... ;-)

10. Hur tycker du att man ska göra för att få barn och ungdomar som inte läser att börja läsa?
Mata på! Läs högt, visa att du har läst eller kan tänka dig att läsa boken själv... Välj inte för tjock bok, utan tunna rackare så att det inte tar så mycket tid att ta sig igenom. Välj böcker med ett innehåll som på något vis kan beröra. "Ge lov" att hata boken när den väl är läst. Man älskar inte alla böcker!

11. Vad läser du när du har feber?
Eventuellt textremsan till något teveprogram. Eller så ligger jag i soffan och tittar på teveprogrammet utan glasögon och får en oerhört avslappad upplevelse; en bild som lämnar mycket kvar åt fantasin och ett ljud som jag kan somna och vakna till i ett högst oregelbundet mönster... Nämnde jag att jag är en sån där människa som nästan är död då temperaturen stiger till 37,5? Så bok och feber i kombination: nej. ;-)


Här kommer boktrollets frågor:
1. Om du kunde välja en karaktär du hade velat vara, vem hade det då varit?
Beror lite på från dag till dag. Just idag vet jag inte riktigt... ;-)

2. Vilken bokserie skulle ni tipsa om?
Serie... Hm... Eftersom jag just nu läser Sågspån och eld, som är en del i serien om Bricken på Svartvik, så tipsar jag om den.

3. Favoritförfattare och varför?
Nämen, det där går inte. Det är ju ungefär som att säga Favoritbarn och varför?

4. Nämn en bok som du aldrig trodde du skulle gilla?
Jag trodde inte att jag skulle gilla Cirkeln. När jag väl läste den blev jag överförtjust...

5. Favoritbok som blivit film och varför?
Jag ser rätt sällan böcker som blivit film, faktiskt. Jag har lite dålig koll på det området känner jag. Men när jag ser en film, som baseras på en bok - då blir jag nästan alltid besviken...

6. Favoritbokomslag?
Åh, det finns så himla många snygga! Jag gillar de där omslagen som har lite spännande yta; kanske blank bild med matt text, eller text i relief eller så... Det är snyggt att titta på, och så känns det lite intressant att dra med handen över bokomslaget... ;-) (Ja, vadå? Man ska klappa på sina böcker.)

7. En bok som du ogillade?
Åh, nu kommer jag naturligtvis inte på någon... Men visst läser jag kassa böcker! Oftast slutar jag läsa en kass bok och så skriver jag inte om den på bloggen. Jag orkar sällan läsa ut en riktigt dålig bok, och jag tycker inte att det är särskilt roligt att skriva sågningar...

8. Favorittolkning på film (karaktär)?
Alltså, jag hoppar över den här frågan. Det står still! ;-)

9. Nämn ett citat från en bok som du gillar?
För inte så länge sedan läste jag Allt jag säger är sant, och huvudpersonen där presenterade sig själv så här:
"Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen."
Det bara bubblar självförtroende och kraft om den presentationen, och jag önskar att fler människor vågade tänka så säkert om sig själva.

10. Vilken bok läser du nu?
Sågspån och eld, av Vibeke Olsson.

11. Sista meningen du läste i den boken?
Men han säger det inte vasst, han säger det med skratt i rösten.


Och så var det det där med att skicka vidare till elva andra bloggare. Elva andra frågor. Hm. Jag passar nog på det momentet också! Men den som vill får svara på vilka frågor som helst här uppe! Särskilt de som jag hoppat över! ;-)

Utläst & påbörjat...

Det är lite sorgligt, det här - men nu har jag läst ut ännu en bok som jag inte ska skriva om ännu... Bokcirkelboken måste få vänta in bokcirkelmötet. Roslund & Hellström måste få vänta in recensionsdatum. Ha tålamod!

Men boken som jag har börjat på nu, Sågspån och eld, den finns inget knas kring! Bara att läsa och skriva om! Så småningom... ;-)

Och i morgon fyller bloggen fem år. Vem vet vad som händer då? ;-)

Femårspartaj..?

Det drar ihop sig till bloggens femårsdag... På något vis vill jag ju fira lite, men hur?

Tårtkalas, kanske..?

Bytt bok...

Igår läste jag ut bokcirkelboken Den glömda trädgården av Kate Morton. Tankar kring boken kommer, men vi ska ha vårt bokcirkelmöte först! Lugn, bara lugn... ;-)

Igår började jag också på Två soldater av Roslund & Hellström. Jag har alltid tyckt om deras böcker, och det här kommer också vara en bok som jag gillar - det är jag redan helt övertygad om. Har man läst Roslund & Hellström så vet man att de inte skriver feelgood, utan snarare raka motsatsen. Alltså är det lite knepigt att man kan gilla deras böcker - men det hänger ju på att de aldrig bara berättar en brutal historia, utan alltid berättar en historia med obehaglig verklighetsförankring... Den här boken är dödligt tjock med sina 686 sidor, så det kommer väl ta ett tag att läsa ut den när jag nu ska hålla på och gå till jobbet och sånt, istället för att få sitta ifred och läsa... ;-)

Så. Det var bokbytet. Nu ska jag hälla upp några pannacotta och ställa dem i kylen. Jag ska på ett kvällsmöte, och jag känner att jag nog kommer att vara i starkt behov av en snäll balja te och något mycket gott när jag kommer hem.

Tidig söndag...

En tidig morgon - igen. Hela världen sover och jag är den enda människan som är vaken. Till och med Vovven går omkring och tittar på mig med skeptisk blick...

Det är fortfarande så att vi går omkring och väntar på våren häruppe. Maken tog skotern ut till stugan i fredags, och då såg det ut såhär någonstans mitt ute på havsisen:

Vintrigt? Jomen, en aning.

Igår kväll var jag och maken på en av stadens finare restauranger och satte sprätt på det presentkort som han fick då han fyllde femtio. Vi åt oss proppmätta, så till den milda grad att jag var tvungen att smygöppna knappen i jeansen (tack, Stora tösen för att du har lärt ut det lilla tricket) men när desserten var avklarad och jag inte ens fick ned allt mitt te kändes det mest som att jag hade mat upp till halsmandlarna - trots knapptricket. Till förrätt tog jag laxtartar (en riktigt god liten sak), till varmrätt oxfilé med rätt klassiska tillbehör (och hade förväntat mig lite mer tryck i kryddning, men det smakade ändå bra) och till dessert crème brûlé (med en perfekt knäckig skorpa och ljuvligt vaniljgojs där under). Jag fick faktiskt inte plats med riktigt hela varmrätten - eller, jag insåg att det skulle vara korkat att äta upp exakt allt. Det gällde att spara ett litet utrymme till desserten... För min del behövdes inget lördagsgodis under hela kvällen. ;-)

Jag besökte min favorittygbutik igår och köpte på mig en försvarlig mängd småbitar av fina tyger. Det kostade mig en försvarlig summa pengar också, men det får det lov att vara värt. Jag vet inte riktigt hur man ska resonera kring det där med vad ens hobby får kosta. Jag måste verkligen hålla på med något skapande mest hela tiden, annars är jag inte lycklig. Det kostar pengar, det gör det. Inte jämt, men då man behöver mer material - då blir det ju en utgift. Frågan är vad det i slutändan skulle innebära för kostnader om jag inte fick hålla på..? Då skulle jag bränna mycket energi på fel saker och rusa i femhundra knyck rakt in i den berömda väggen, misstänker jag. En av mina kollegor satte ord på det, på ett så himla bra sätt. Eller, egentligen var det hennes präst som hjälpte henne att sätta ord på det, men det gick ut på det här: När man hela dagarna arbetar med långa processer, behöver man också få ägna sig åt korta processer. Och det är så sant. Det som jag arbetar med om dagarna, det handlar om långa processer. Hemmavid behöver jag korta processer. Baka bröd är annars ett utmärkt exempel på vad man kan göra om man behöver korta processer och inte känner för skapande... ;-)

För övrigt ska jag och minstingen sjösätta ett litet återvinningsprojekt idag. Jag läste på en blogg, någonstans - har inte en suck att minnas var, om en tjej som hade tillverkat sina egna bomullsrondeller. Ni vet, såna där som man tar bort smink med. Hon hade klippt ut rundlar ur gamla handdukar, sicksackat runt om och använder nu som flergångsrondeller. Jag tänker mig att man har dem i en förvaringsgrej av något slag, använder, lägger direkt i en tvättpåse (som får en egen plats på toan, just för detta ändamål) och bär till tvätten när det närmar sig slutet... Borde funka, eller hur? När jag tänker på antalet påsar med bomullsrondeller som det här hushållet har förbrukat sedan Stora tösen klev in i sminkåldern, då önskar jag att vi hade kommit på det här lilla tricket för eviga tider sedan. Så smidigt.

Läser? Jomenvisst. Bokcirkelboken. Man har väl disciplin! ;-)

Spännande värre.

Just nu behöver jag verkligen inte mer spänning i livet, men då bestämmer sig Blogger för att designa om hela bloggverktyget. Jaha. Det ser inte alltför konstigt ut, och jag vet inte om jag hittar så värst många nyheter - men ibland måste man tydligen stuva upp-och-ned på saker och ting bara för spänningens skull.

En spännande sak kan vara att se om jag kommer att komma ihåg att mäta toppen till minstingens lapptäcke - det där som jag har bloggat om förut. Annars kör jag iväg till tygbutiken utan att liksom ha grundförutsättningarna klara för mig. Men smällar värre än så, det kan man ta.
Facit: Mätt, handlat och allt kommer att gå ihop! Se där, vilket minne man har! ;-)

En annan spännande sak kan vara att se om jag kommer att måla klart en jäkligt ful tavla eller om jag kommer att bränna upp den. Det kan också vara spännande att se om den tavla som jag målade efter frustrationstavlan blir bättre eller om det också blir brasmaterial.

Sen kan det vara spännande att se om jag kommer att hålla mig vaken längre än till nio ikväll. Oddsen är låga. Tror jag. Visst betyder det i så fall att det är högst troligt att jag somnar före nio?
Facit: Jag var faktiskt vaken. Och så är jag vaken nu. Kvart i sex. Och gissa vad? Jag har varit vaken sen fem. Heja!

Och så får vi se om det blir en decimeter snö inatt, som utlovat - eller om man kan få tänka sig att snön snart börjar ge vika för våren? Också mycket, mycket spännande. Man förgås nästan.
Facit: Jodå. Snön faller lite småbusigt och lägger sig till ro på marken. Inte en decimeter än, men nästan. Det hinner bli mer innan det stannar upp - himlen är en tjock gröt av snötunga moln...

Inte har jag mycket att säga heller. Egentligen.

Paradisoffer, av Kristina Ohlsson

Det är rätt mycket sträckläsningsbok över den här boken. Hela upplägget bäddar för det. Ta bara tidsperspektivet: den tid som det tar för en Boeing 747 att flyga från Stockholm till New York plus fem timmars extra bränsle. Under den tiden får Sveriges regering och USAs regering bestämma sig för om de lyder okända terroristers krav - eller om de offrar samtliga passagerare och hela besättningen ombord på planet. Egentligen är ju frågan död, redan ifrån början. Det finns inte en sund regering i världen som samarbetar med terrorister som ställer politiska krav och har tagit gisslan.

Det knepiga är bara att utredarna inte riktigt får ihop hotbilden och hur de olika kraven hänger samman med varandra. Det fattas pusselbitar. Det finns ingen logik. Inte blir det bättre av att svenska poliser, justitiedepartementet och Säpo ska samarbeta med USA - som inte är ett dugg intresserade av att samarbeta. De vill bara skjuta ned planet och få saken ur världen. Det blir inte heller ett dugg bättre av att man från svenskt håll hittar detaljer som gör att terroristernas krav plötsligt inte verkar helt galna. Men ge efter - det kan man ju inte. Eller?

Ombord på planet finns kapten Karim Sassi och styrman Erik Recht som fullt naturligt får viktiga roller i händelseförloppet. Erik, som är Alex Rechts son hamnar i rollen som Den Gode. Ja, son till den kriminalkommisarie Alex Recht som vi känner igen från tidigare böcker och nu är ansvarig för utredningen av kapningen och förtvivlat angelägen om att få ned sin son levande. Den Alex och den Erik. Karim Sassi framstår allt mer som mer involverad än någon hade kunnat ana och får därför rollen som Den Onde.

På marken finns förutom Recht också Fredrika Bergman som än en gång gör ett gästspel hos polisen som en slags länk mellan regering och polis i just det här fallet. En person som jag inte känner igen från tidigare böcker är Eden Lundell som är chef för Säpos kontraterrorenhet, och som verkar vara en högst speciell person som jobbar på sitt egna, otraditionella vis. Till skillnad från tidigare böcker är inte utredarnas privatliv särskilt insyltat i jobbet den här gången. Det har sin logiska förklaring i det där med tidsperspektivet. Allt sker under så kort tidsperiod att man inte hinner med att babbla så mycket om annat än det alldeles mest angelägna. Fast somliga smådetaljer sticks in i handlingen, så helt bortkopplat är ändå inte privatlivet. Det man behöver veta, det får man veta.

En lös trådände känner jag att det finns, och det är att jag saknar en tydlig koppling mellan den tionde oktober och elfte oktober. Eller så önskar jag ett förtydligande; den tionde och den elfte hörde aldrig ihop. Har jag läst slarvigt? Finns kopplingen eller finns den inte?

Ja, det är sträckläsning - helt klart. Jag vill så väldigt gärna få veta hur det slutar och jag vill dessutom få klarhet i varför hela den här vansinneskapningen behöver ske. Mot slutet av boken får jag mina svar, men jag vet inte riktig på vilket ben jag ska stå vad gäller facit. Är det rimligt..? Finns det människor som resonerar så rubbat..? Som är beredda till vad som helst..? Egentligen vet jag ju att det faktiskt är så. För en del människor finns inga gränser och det betyder att man gör vad man måste göra för att få skipa sin egen rättvisa.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Nattens cirkus, av Erin Morgenstern

Det här är en bok som inte riktigt liknar någon annan bok som jag har läst.

Om man försöker sammanfatta handlingen väldigt kort och tydligt, så skulle det bli något i den här stilen: Två män bestämmer sig för att utsätta två personer för en utmaning; för ett slags magiskt spel. Den ena mannen väljer sin dotter, Celia, som sin spelpjäs. Han tränar henne handfast och konkret, och som ett exempel skär han sönder hennes fingertoppar för att hon ska lära sig hela sig själv. Den andre mannen väljer en föräldralös, namnlös pojke från ett barnhem. Han kallar sig själv Marco och får sin utbildning främst genom teoretiska studier. Genom hela sin uppväxt tränas de två unga människorna inför spelet - utmaningen. De får inte veta exakt vad de ska göra, inte heller när och varför. Så småningom träffas de mänskliga spelpjäserna, men de vet fortfarande inte riktigt vad som ska hända och att de ska tävla mot varandra. De blir kära, men kan inte sätta ord på sina känslor riktigt - för det där med kärlek har aldrig varit en del av undervisningen. Att bryta sig ur utmaningen är omöjligt. Det är ett livslångt åtagande.

Ganska tidigt i berättelsen står det klart att den märkliga cirkusen kommer att vara platsen för utmaningen. Cirkusen liknar inget som man sett tidigare. Det är en labyrint av cirkustält i olika storlekar, och man rör sig från det ena tältet till det andra för att beskåda de mest fantastiska magiska nummer som någonsin skapats. Cirkusen håller öppet under natten, och förflyttar sig från en plats till en annan utan förvarning och utan bestämt schema. När så alla kort är lagda på bordet och utmaningen dras till sin spets sätts hela cirkusens existens i fara, och upplösningen på det hela är sådan att jag ännu inte är helt säker på hur det egentligen blev. Fast egentligen vet jag. Om jag tänker på cirkusens uppbyggnad och form, och den symbolik som finns invävd där - tillsammans med den brännmärkning som de tävlande fick som barn. Då vet jag.

Märkligt? Ja. Och det där är bara början. Det här är en berättelse som måste ha växt fram under bra lång tid, med tanke på hur detaljrik och oförutsägbar den är. Morgenstern har målat upp en fantastisk cirkus med ett fängslande persongalleri och magiska händelser av en kaliber som gör mig rätt tagen. Det är liksom inte ens lönt att börja gå in på detaljer, som hur tid, ålder och död står över världsliga lagar. Hur Celia begraver sin far, fast han envisas med att följa i hennes fotspår. Det är inte lönt att försöka förklara hur cirkusens tält är uppbyggda av de båda tävlanden, växelvis - fast cirkusen samtidigt uppfattas som uråldrig och evig. Hur man i ett cirkustält kan öppna glasflaskor med minnen och miljöer, för att få befinna sig någon annanstans en stund... Jag kan inte förklara för det går inte riktigt att begripa... Hela tiden, medan jag läser, tänker jag att det är så här man ska presentera magi. Som något som bara är. Självskrivet och givet. Jag som läsare ska förundras och köpa hela berättelsen, men inte begripa. Och språket! Vilket skönt språk! Det är målande, vackert och exakt.

Nu, när jag har läst klart boken inser jag att det här är en bok som man egentligen genast ska läsa ett varv till - medan man har allting i färskt minne. Jag är övertygad om att det finns mängder med små planteringar som man inte förstår vidden av, innan man har sett hela händelseförloppet till slut.

(Bild och rec.ex. av förlaget.)

Länka hit och länka dit...

Förr var jag rätt bra på att ha länklistor i bloggen. Förr = för ganska länge sen. Innan mitt bloggläsande svällde till oanade proportioner... Nu läser jag rätt många bloggar, men samtidigt läser jag de allra flesta lite sådär sporadiskt och slumpvis. Några bloggar vill jag dock läsa jämt och ständigt, och länkarna till dessa hittar du nu i högermarginalen.

Min allra bästa länk till alla möjliga och omöjliga bokbloggar är också inlagd - äntligen. Jag går allt som oftast via bokbloggar.nu för att hitta intressanta inlägg. Länk i högermarginalen även till den sidan! Om du inte har hittat dit än, så är det hög tid nu!

Tänk om jag åter igen skulle bli rätt bra på att kommentera och visa lite spår efter mina besök..? Vore inte så dumt! ;-)

En shoppingrunda...

Jag och minstingen tog oss en shoppingdag i en grannstad igår. Vi besökte den absoluta favoritloppisen, och med mig därifrån hade jag tre snygga löpare:

20-25:- styck har jag betalat, vilket är nästan är sorgligt billigt. Det tar en bra stund innan man är färdig med en väv...

Jag hittade också lite fina tyger på tygbutiken, som vad det lider hamnar i ett lapptäcke av något slag. Det är lite knivigt att hitta fina lapptäckstyger till riktigt bra priser, så när man snavar över något fint får man lov att slå till även om det inte är för omedelbart bruk... ;-)

På hobbybutiken fanns det lite roliga tuschpennor och block. Jag sneglar lite åt zendoodling, och har testat så smått. Rätt trevligt! Jag hade lätt kunnat stanna i alla fall dubbelt så länge på hobbybutiken och botaniserat (och gjort av med mer slantar) men jag hade ju ett sällskap som sätter gränser... ;-)

Annars har min lovvecka fortsatt lika bra som den började. Jag har sytt och sytt och sytt. Dessemellan har jag läst och läst och läst. Lekt lite med roligheter på telefonen. Och så har jag och Vovven varit ute och vandrat lite. Jag har däremot inte stoppat i mig lika många godisar som under själva påskdagarna, vilket ju är en evig tur.

Påsklovet rullar på...

och av mina logistikproblem har märkts intet!

De där lapptäckstygerna som låg och gapade i arbetsrummet, de har blivit isärskurna och ihopsydda, vilket betyder att jag på rekordtid - märk väl, min rekordtid - har sytt klart toppen till ett lapptäcke. Jag satte kniven i tygerna på skärtorsdagen, lämpligt nog, och sydde på till dess att allt var färdigsytt igår eftermiddag. Nu måste jag bara vänta till dess att tygbutiken öppnar igen efter påsken, så att jag får tag på mellanlägg och bakstyckestyg. Så här ser täcket ut, raskt utslängt på ett golv och fotat som det ser ut just nu med vikveck och sånt:

När jag ändå hade sånt flyt med sömmandet, började jag skära lite mer lappar. Jag har en tanke i huvudet, och när allting är färdigsytt får ni se resultatet. Hittills ser det ut så här:

Jag har läst några böcker. Ett par har jag bloggat om, en får vänta till dess att det är recensionsdag - Paradisoffer - och en bok är jag mitt i någonstans - Nattens cirkus. Så, lästid har jag också haft! ;-)

Medan jag har läst har jag ätit helt rubbade mängder godis. Det var kanske lite onödigt, men nu behöver jag inte riktigt äta godis på ett bra tag framåt. Kvoten är välfylld, kan man säga. Fast när jag tänker efter, så minns jag att jag gömde en påse godis på ett himla bra ställe. Ifall det skulle komma påskkäringar och maken någon i familjen skulle ha ätit upp allt annat godis. Och hur många påskkäringar har vågat sig hit? Inte en. Finns påsen kvar? Ja, tydligen. Än så länge! ;-)

Och så har jag promenerat med Vovven, som för övrigt tycker att hela världen luktar mycket gott just nu. Undrar hur många löptikar vi har i krokarna, med tanke på hur väldigt pinknödig han anser sig vara..?

Farsa vid femton, av Joanna Kenrick

En lätt liten bok om ett knivigt ämne. Att bli farsa vid femton är rätt knivigt och det är inte heller något som man hinner avhandla i en liten bok om 58 sidor med stor text. Klokt nog försöker inte Kenrick göra det heller, utan hon fokuserar på en liten detalj i det stora sammanhanget, nämligen den om hur man talar om för den blivande fadern vad som är på gång - och hur den blivande faderns reaktion kan tänkas bli. Det stannar där. Vid beskedet och reaktionerna, och hur man kan tänkas resonera om man hamnar i sitsen.

Det är lagom. Det känns rimligt. Och det öppnar för funderingar, vilket är viktigt. Ett extra plus för ett omslag som lockar. Gott betyg, alltså!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Till offer åt Molok, av Åsa Larsson

Jag har läst alla Larssons tidigare böcker och tyckt mycket om dem, så förväntningarna var rätt höga på den här boken - det kan jag lika gärna avslöja på en gång. Det kan vara en rätt rejäl nackdel, det där med att sätta förväntningarnas ribba alltför högt...

I den här boken får man stifta bekantskap med Molok. Eftersom jag inte har all världens religioner på mina fem, fick jag googla mig fram efter lite kunskap om Molok. Det visade sig att Molok är en gud med uråldrigt ursprung; en gud som man offrade sina käraste åt i utbyte mot rikedomar. Det käraste man har? Ja, det är ju barnen, eller hur? Och så var det även för eviga tider sedan. Och därmed förstår man att sjuårige Marcus på ett eller annat vis ska hamna i fara då farmor Sol-Britt hittas död - men hur det kan tänkas hänga ihop med att man ett par månader tidigare har hittat rester av en människa inuti en björnmage... Det ter sig obegripligt, eller hur? Men det är ju så att om det finns ett brott i en bok, och så dyker det upp ett annat brott i samma bok - då kan man hoppa upp och sätta sig på att de där brotten hänger ihop...

Det går inte att säga mer, utan att alldeles förstöra nöjet och spänningen. För spännande, det är det. Jag vill verkligen veta hur saker och ting hänger ihop och vem som har gjort vad och varför - så jag läser och läser allt jag orkar. Extra intressant är det såklart för att det utspelar sig i trakterna av Kiruna och att man får ett stycke gruvhistoria på köpet. På sätt och vis blir det en liten anknytning till Tillbaka till henne, eftersom de historiska delarna utspelar sig i nästan samma tid och kvinnorna i Kiruna också engagerar sig i rösträttsfrågan och håller möten om hur livsvillkoren i samhället kan förbättras.

Jag gillar doften av fjällvärlden, fastän jag inte känner någon längtan efter att trava runt där. Jag tror att jag har fått en överdos fjäll som barn. Och så får jag lite krypningar av hur byamentaliteten beskrivs - inte för att den är osann och klyschig, utan för att den inte är det. På gott och ont har man stenkoll på varandra. Oförrätter hänger med i generationer om det vill sig illa. Somliga människor pratar man om, inte med. Det är en viktig del i berättelsen; den om hur livet i byn funkar.

Jag gillar Rebecka Martinsson, fast jag blir galen på att den där jönsen som hon har i Stockholm. Hon är så smart och det känns verkligen som att hon borde få ha en trevligare karl. Jag gillar Krister Eriksson och har väldigt roligt åt hur arbetsamt han har det med att sluta snusa i den här boken. Det rotas fram snusdosor ur soppåsar på löpande band och när han vid ett tillfälle behöver torka snuset i micron eftersom han blött ned det ordentligt för att han inte skulle frestas att plocka upp det ur soporna - ja, då skrattar jag högt. Och så tänker jag på hur en av våra töser en gång i tiden med frisk beslutsamhet kastade sina tuttar (ja, nappar tror jag södra Sverige säger...) i soporna om dagarna och om kvällarna gick och fiskade upp dem. Det ena beroendet är det andra likt. Ja, och så skulle det inte sitta så illa om Rebecka Martinsson och Krister Eriksson på allvar fick vara ihop. Med alla hundar och somligt annat. Kan du greja det, Åsa Larsson?

Om man brukar gilla Larssons böcker, då gillar man den här. Det är raka puckar och inga lösa trådar eller orimligheter. Det är spännande och intressant, rakt igenom. Svarar upp mot förväntningarna! ;-)

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Svettigt, det här med påsklov...

Idag är första dagen på påsklovet och jag märker redan av att det kommer bli en svettig historia med vissa logistikproblem...

Jag har en bunt lapptäckstyger som ligger och gapar efter uppmärksamhet i arbetsrummet. Det går ingen större nöd på dem egentligen; jag har hunnit ge dem lite tid och karvat somliga bitar i ännu mindre bitar. De borde inte gnälla. Men de är lite envisa.

Jag har en halvfärdig vantstickning som jag verkligen vill bli klar med innan sommaren kommer och förra veckan stickade jag inte en maska. Kanhända måste jag sluta maska om det ska bli färdigmaskat någon gång... Problemet är lite grann att ju färre dagar det är kvar på vintern, desto mindre arbetsdisciplin får jag med de där vantarna.

Sen ligger det en hög nya, fina böcker i trappan (jaja, det är svårt att hitta vettiga platser för nyanlända böcker) och hojtar att de vill bli lästa. De ska ju få bli lästa, det är inte det. Det jobbiga är att de vill bli lästa genast, samtidigt och utan dröjsmål. Där ställer de till det lite för mig, faktiskt.

Ja, och så har jag ju fåtöljen som rätt ofta vill ha sällskap av en balja te, en godisskål (eller en nötskål) och en bok. Och ska alla de där hålla på och umgås, då vill jag också vara med. Så är det ju.

Sen ska man helst flika in någon lite stund då man fikar med familjen, kollar lite på teve, promenerar med Vovven och lite annat sånt där som man vill hålla på med. Som bäddat för logistikproblem, eller hur?

;-)

Vad min flickvän inte vet, av Sonya Sones

Åh, man ser det precis framför sig... En sån där poppis tjej som är alldeles rätt och som har hur många vänner som helst, den där killen som är alldeles fel och inte har just några vänner alls - och så blir de tillsammans och det vänder upp och ned på hela världen. Eller ja, det vänder upp och ned på hela skolvärlden. Skolan är ju så ofta hela ens universum när man är tonåring. Är man poppis och rätt och cool där, då är man det. Är man töntig och fel där, då är man det. Och en relation mellan fel personer skakar hela skolan, djupt. Ändå ifrån grunden.

Fast så är det ju inte. Inte egentligen. Den där killen i boken, som är alldeles töntig och fel i skolans universum - han är ju en helt vanlig grabb som ser helt vanlig ut, rör sig helt vanligt, gör helt vanliga saker. Och samtidigt är han inte någon dussinvara, utan helt unik och egen och värdefull, precis som han är. Egentligen. Och jag är så glad när det faktiskt blir så att han får upptäcka det. Att han inte måste vänta tills high school är över, och det riktiga livet börjar. För tro mig, det är ett helvete för de ungdomar som måste vänta genom hela högstadiet och genom hela gymnasiet, och först därefter får upptäcka att det nog ändå inte var något fel på dem. Att de "bara" hade oturen att befinna sig på fel plats med alldeles för jag-svaga människor, som inte kunde uppskatta dem för sådana som de var - utan bara störde sig på att de inte exakt passade in i den där vaga, konstiga och förutbestämda mallen för hur en tonåring ska vara.

Alltså, det låter som ett sidospår, men det är det inte. Den här boken handlar så mycket om rätten att få vara sig själv, även om det innebär att man inte följer mallen för hur man borde vara. Om smärtan man kan uppleva då någon annan får lida för att man själv inte duger. Den handlar minst lika mycket om kärlek. Om den där första pirrande kärleken, då vartenda litet steg är ett stort äventyr. Och den handlar om hur man så småningom passar in i mallen för sig själv och kan känna sig nöjd där. Och om svek.

Ja, och så är den skriven på det där sköna, poetiska viset som man bara smälter in i och knappt vill ta sig ur. Har du inte läst, så läs! Men jag tror att man ska börja med Vad mina vänner inte vet, för det verkar som att det är nummer ett av två böcker som hör ihop. (Bara det faktum att jag struntade i den givna ordningen och kastade mig över den här, det säger en del om hur oemotståndlig den är. Eller hur?)

För den som funderar: jag köpte boken i pocket på bokrea och pungade ut med hela femton spänn på den. Klart värt det! ;-)

En sån där vidrig bok där mamman dör, av Sonya Sones

Det här är en titel man blir nyfiken på, eller hur? Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag gissade att jag skulle få sätta tänderna i något som var hyfsat bra. Någon gång då och då har jag hört om hur bra hon är, den här Sonya Sones - och vid ett tillfälle högg jag en bok på biblio för att jag trodde att den var skriven av den här Sonya. Det var den inte. Den var skriven av en helt annan Sonya, men även den Sonya visade sig vara himla bra. Ja, och där har jag avslöjat att jag tyckte att den här boken var bra, så det är väl bara att kasta sig in i det hela...

Det är inte så himla mycket om hur mamman dör, till att börja med - så titeln luras en liten aning. Alltihop börjar efter det att mamman faktiskt har dött och Ruby tvingas flytta till sin pappa i Los Angeles. Hon har aldrig haft kontakt med sin pappa, och vet inte vidare mycket om hur han egentligen är. Pappan är superkänd och snuskigt rik, men det hjälper inte Ruby ett enda dugg. Hon vill helst av allt bara vara med sin moster och sina vänner; bo kvar hemma i Boston där allt är välbekant, tryggt och vanligt. Det går bara inte. Det enda Ruby kan göra är att acceptera. Flytta från pojkvän och vänner och allihopa - och försöka fortsätta att leva. Till en början går det sisådär. Det blir många mejl till bästa vännen och till pojkvännen, och till den döda mamman.

Det skulle kunna vara hur tårdrypande som helst, och hur outhärdligt svart som helst - men det är det inte. Det är överraskande mycket humor och humör, och jag blir omedelbart förtjust i Ruby. Hon är ledsen, naturligtvis - men hon är också osedvanligt uttrycksfull och har ett slags jävlaranamma i sig som jag avundas henne lite för. Jag gillar den ironi som hon slänger sig med; den känns rätt mycket som min egen. Jag fattar precis hur det känns när hon säger att hon inte har några tårar kvar och inte kan gråta längre, för den sorgen känns också rätt mycket som min egen en gång var.

Egentligen är det väl inte Ruby som ska få cred för det kreativa språket, men hon känns så pass levande att jag skulle vilja berömma henne och få henne att förstå att hon ska vara rädd om sin kreativa ådra och att hon ska fortsätta att skriva. Sones har skrivit den här boken på sitt egna sätt; med sin särskilda struktur på texten och sitt poetiska språk, och det känns så himla träffsäkert. Lite nyskapande, men ändå klassiskt och väldigt fängslande. Svårt att låta bli att gilla. Jag hade en till bok av Sones hemma (fynd från slutspurten på bokrean) och har kastat mig över den. Den är skriven på samma vis, med samma sköna poetiska språk och struktur. Det är alltså så hon skriver - och jag tycker mycket om det.

Själva handlingen i sig bjuder inte på så vansinnigt överraskande detaljer. Sorg. Kärlek. Uppbrott. Svek. Förälskelse. Vänskap. Happy ending. Man skulle kunna påstå att den är lite förutsägbar, särskilt om man tar fasta på de planteringar som görs i boken - men det spelar inte just någon roll. Det är hur berättelsen levereras som "gör det". Läs och gilla! ;-)

Och för den som är intresserad: Boken är lånad på biblioteketet. Det svider lite grann att det inte är min egen. Den väcker ett visst habegär, faktiskt.

Svikaren, av Katarina Wennstam

Man blir rätt illa berörd av mycket i den här boken, det är bara så. Det är en riktigt skitig bok där författaren gräver rätt djupt i dyngan, och det går inte att låta bli att beröras. Jag blir rätt så förbannad över hur viktigt det är för herrarna i elitfotbollen att följa machomallen för hur en fotbollsspelare ska vara. Man ska göra si och man ska göra så - för så har det alltid varit och så ska det alltid vara. Det känns lite sektliknande faktiskt. Hot om våld, och våld, för de som inte följer mallen eller för den som bryter sig ur (byter klubb).

Jag blir genuint ledsen över beskrivningarna av hur viktigt det är att inte framstå som bögig eller som kärringaktig om man spelar fotboll. Det värsta är att jag har svårt att tänka mig att just den där anti-bög-mentaliteten och mallen för en karlakarl är något som på magiskt vis uppstår när pojkarna i klubben förvandlas till män, utan jag tror att inställningarna finns med redan från början. Kanske inte enbart inom somliga fotbollslag, utan även inom somliga hockeylag. När grabbarna är små, gissar jag att de får höra att de spelar som tjejer, om det inte går så bra. I tonåren förvandlas de till kärringar om de inte håller måttet, antar jag. Hur man kommer tillrätta med kulturen och tankegångarna har jag inget facit till, dessvärre. Annat än att man faktiskt får lov att tänka på vad man säger som vuxen, och se över sina egna värderingar. Det går liksom inte att kringla sig runt att det är vuxenvärlden som sätter ribban för vad som är ok och vad som inte är det.

Sebastian Lilja, som är bokens stora Svikare, han har bytt klubb för några år sedan. Det gav honom lite mer speltid, vilket var det huvudsakliga skälet till klubbytet. Det gav honom också en mängd hotelser, mer eller mindre konkreta. Att få hemmets dörr nerkletat med bajs är kanske inte just något hot, så jag vet inte vad man rubricerar det som? Fridskränkning? Det visar sig att han inte bara har svikit klubben genom att byta till en annan klubb, utan han har svikit hela fotbollskulturen och det är därför han blev mördad.

Det fasansfulla brott som Lilja visar sig ha begått - och jag är ledsen om jag spoilrar handlingen för någon nu, men det går liksom inte att undvika - är att han var homosexuell. Han höll det för sig själv, och skälet till det är lätt att begripa. Det blir en omöjlig situation om man är bög och ska dela omklädningsrum med alla lagkompisar av samma kön. Hur ska man kunna behärska sig, liksom? Det skulle ju bli ett himla tafsande och smygrunkande och gud vet allt i omklädningsrummet. För att inte tala om överfallsrisken! Vilken kille som helst i laget skulle ju kunna bli våldtagen vilken sekund som helst... Så klart kan man inte ha en bög i laget! (Ja, ni anar ironin, hoppas jag...)

Så, på dubbelt vis: en riktig svikare. Han svek klubben, han svek machokulturen och han svek hela det manliga idealet. Därför blev han mördad.

Den kvinnliga kriminalinspektören Charlotta Lugn och advokaten Shirin Sundin är de två personer som på varsitt håll stretar på med utredningen och med att förstå vad som har hänt - och det är två personer som jag tyckte bra om. Shirin Sundin har varit med i någon tidigare bok, men jag minns henne inte alls, tyvärr. En viss del av de båda kvinnornas privatliv får också plats i boken, och det tycker jag är ett plus. Jag gillar ju sånt. ;-)

På vilket vis saker och ting egentligen hänger ihop, det tänker jag inte avslöja här - men det var grymt spännande läsning från början till slut, måste jag säga. Inga lösa trådar vad gäller själva brottet, men några saker kring Sundin och Lugn gör att jag redan ser fram emot nästa bok. Och om man någonsin har tvekat om Wennstams förmåga att sätta fingret på samhällets ömma punkter, måste man här kapitulera. Det är ingen tvekan om att hon har tagit pulsen på elitfotbollen ganska rejält innan hon satte sig för att skriva den här boken. Förvisso är händelseförloppet uppdiktat, men man känner sig trygg i att Wennstam har gjort sin research väl innan skrivandet. Det känns väldigt äkta och trovärdigt, rakt igenom.

Är det någon som fortfarande inte har läst hennes första böcker, Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, måste ni göra det. Det är inte trivsam läsning, men väldigt angelägen läsning. Jag tror att jag har tjatat om dessa böcker varje gång jag har nämnt något om Wennstams böcker, men jag gör det ändå ännu en gång. ;-)

(Rec.ex. och bild från förlaget.)