Utmanande lördag...

Idag har jag mätt mina krafter! Ja, det är väl dags att börja skrapa ihop den lilla energireserv man har för att bygga upp ett nytt förråd...

Jag var rätt tvungen att dammsuga, så det började jag med. Tufft! Dammråttorna dansade runt i huset och gjorde sitt bästa för att smita undan dammsugaren. De där råttorna hade blivit lite kaxiga, så det var skönt att bli av med dem! Svetten lackade, fast jag tog det väldigt stillsamt...

En särskilt kaxig dammråtta hade börjat en liten kennel inne i dammsugarröret. Att döma av utseendet skulle jag tippa att den hör till rasen DammusHundhårus Råttus (med inslag av Kartongius). Elak rackare!

Sen hade jag stort garnbehov, så då behövde jag göra en utflykt till garnbutiken. Inte ett dugg jobbigt. Kan bero på att det var dörr-till-dörr-transport med egen bil? Ja, möjligen var det lite jobbigt att bara handla precis det som jag behövde, och inte en massa extra... ;-)

Sen sov jag i solstolen en halvtimme och ser nu ut som någon som har fått för mycket sol. Notera det smarta: minstingen skulle väcka mig efter en halvtimme, så att jag inte skulle bränna mig. Det funkade nästan. Jag hade behövt väckning efter bara tjugo minuter.

Sista avsnittet Skärgårdsdoktorn och fruktsallad till det. Inte illa.

Rabarberkräm till middag. Inte illa, det heller. Här har jag precis lagt rabarber, vatten och socker i en kastrull (högintressant bild, jo jag vet!):

Nu är jag slut som artist. Jag återgår till viloläge och inväntar morgondagen. Eventuellt ska jag kombinera det där vilandet med att äta lite mer fruktsallad. Men imorgon! Då ska jag mäta mina krafter igen! (Om jag orkar.)

Och för övrigt så har jag läst ut Ingen du känner. Jag publicerar mina tankar senare - när det är recensionsdatum. Nu håller jag på med Paris, chérie - Så där säger folk alltså, av Ida Pyk. Igår kom Jellicoe Road som jag fick en förfrågan om för ett bra tag sedan. Den har legat på posten och skräpat ett tag men har nu hittat ända hem till mig. Det lutar åt att det blir nästa bok. Om jag inte lägger vantarna på ytterligare en sån där bok om oaptitliga sanningar kring mat. Eller en deckare. Eller något tantsnusk. Eller, ja... Något annat. Det kan man aldrig så noga veta! ;-)

Från sticknålarna...

har för ett bra tag sedan avmaskats ett stycke lavendelblå pyttipanna, som ser ut så här:

Tar man ett steg närmare och ställer in skärpan lite, får man lite bättre koll på detaljerna:

Mönstret till sjalen pyttipanna hittas på den fina bloggen garnomera som inte bara har konstruerat mönstret utan dessutom bjussar på det utan att förvänta sig annat än ett enkelt tack tillbaka! Fantastiskt! ;-)

Garnet är merinoull, och jag har fått det en gång för eviga tider sedan av en mycket snäll bloggare vid namn Tekla Maräng. Äntligen hittade jag rätt projekt för det garnet! Tack, än en gång!

Jag har stickat ett par små bokmärken i veckan också. Om jag verkligen kommer att använda dem som bokmärken får framtiden utvisa. Jag kanske bara lägger dem i en låda och glömmer bort dem... Bortse från garnvalet, det gör inte mönstren riktigt rättvisa - men jag rotade fram ett nystan som jag inte hade annan användning för!

Det här är Batwing lace bookmark, med mönster som finns här:

Och det här är Backbone Bookmark, med mönster som finns här:

Mitt första försök att sticka med flätsticka - en liten pinal som jag naturligtvis inte hade, så jag fick ta en strumpsticka istället. Det funkade, det också. Måste nog skaffa mig en flätsticka, för jag fick lite mersmak...
;-)

Bloggen är fortfarande hemma...

Ja. Idag kunde jag vicka huvudet utan att genast få sprängkänsla - och det betraktar jag som ett slag halleluja-moment! Tillsammans med det faktum att febern verkar ha lagt sig (pepparpeppar!) och att jag kan säga hela meningar utan att ta paus för att hosta mitt i, gör det att det känns som om det kanske går framåt... ;-)

Annars fortsätter jag att pillra i mig mina små fina antibiotikatabletter, spraya kortisonspray och slurka hostmedicin. Astmapuffar i högre utsträckning än normalt och klämmer i mig en treo då och då. Vovven vill ut och pinka lite mellan varven, så då såsar jag runt lite i de närmaste omgivningarna en stund medan han får lukta och polemasa bäst han vill. Inget tempo att tala om, men vi får frisk luft!

Nöjen har jag för övrigt i överflöd! Kolla bara:

* Jag fick en snilleblixt redan i tisdags och hyrde säsong två av Downton Abbey på biblioteket. Mycket billigare än att klicka hem - fast det krävde förstås en biltur in till biblioteket. ;-)

* Jag rafsade fram en påse med restgarner och stickar små bokmärken efter olika mönster. Det är lagom ansträngande och så får jag testa olika tekniker utan att det är katastrof om det visar sig att jag inte klarar av något eller om det blir fult... När jag somnar sittande med stickningen i knäet är det inte jordens undergång om stickan trillar ur och maskorna löper hejvilt. Det skulle vara mer ledsamt med ett större projekt...  ;-)

* Häromdagen kom ett paket med böcker, och nu orkar jag hålla ihop tankarna för längre textstycken, så då läser jag en av dem - Christina Wahldéns senaste. Lättläst men väldigt upprörande!

* Jag har en påse bullar i frysen - bullar som min man skaffat fram på mystiska vägar. Jag har en chokladkaka som är bara min. (Och i går plundrade jag skafferiet på allt gott jag kunde hitta, vilket var innehållet i tre ganska gamla tablettaskar och en av minstingens filmrullar som jag egentligen inte gillar - men det innehöll ju socker, så det gick an.) Jag har också plockat fram ännu en flaska saft ur frysen som jag tänker sätta i mig. Och så har jag en himla massa Söderblandning hemma. Kalas! (Alltså, när jag är sjuk smakar all mat järn och sunkigt. Inte så matsugen, alltså. Däremot blir jag sötsugen till vansinnets kant!)

* Tack vare mobilen kan jag också fejsbooka hur mycket som helst. Mycket trevligt! ;-)

Och hur har ni det? ;-)

Matens pris, av Malin Olofsson och Daniel Öhman

Jag har läst Den hemlige kocken tidigare, och i den boken får man veta en hel del om hur det går till i matindustrin, men den boken fokuserar kanske mest om tillsatser och dess effekter när det kommer till kritan. Sen inbillade jag mig att jag också hade läst Äkta vara, men si det har jag nog inte. Däremot vill jag väldigt gärna läsa både den och Döden i gryten - och tillsammans med Matens pris och Godis åt foket skulle man kanske kunna säga att dessa böcker nog bildar en fin liten väckarklocka kring mat och ätande...

Matens pris handlar mycket om hur det går till i tillverkningsledet. Man berättar om odlingen av pangasius i Vietnam; om hur fiskorna ligger så tätt inpå varandra i bassängerna (snittet är 53 fiskar per kvadratmeter ytvatten men i värsta fall kan det vara uppemot 100 fiskar) så att det blir sjukdomsutbrott som man snabbt häver med antibiotika - och i vissa fall tar man till antibiotika för säkerhets skull (och det vet vi alla hur smart det är, eller hur?). Fisken föds upp på foder som består till viss del av fiskmjöl - och i slutänden betyder det att det går åt mer fisk att föda upp en pangasius än vad odlarna får ut. Den fisk som används till fiskmjöl är den fisk som lokalbefolkningen äter. Haken är bara att det blir allt svårare att få tag i fisken och det drabbar - naturligtvis - främst de fattiga i Vietnam som använder fisken som sin viktigaste proteinkälla. I Sverige sägs att man bara köper in pangaius från odlare som använder godkända metoder, men författarna bakom Matens pris visar att det inte alls är så enkelt.

I Matens pris kan man också läsa om sojabönsodlingar i Brasilien. Odlingar som besprutas med parakvat - ett bekämpningsmedel som är akut giftigt och som dödar både människor och djur. Medlet används för att snabba på processen vid skörden, vilket ju i sin tur betyder att vinsten ökar. För bönderna i Brasilien finns inget annat alternativ än att använda giftet; de behöver sin inkomst och de har inget att sätta emot när marknadskrafterna kräver en fortsatt användning. I Brasilien odlar man inte bara soja, man producerar också mycket nötkött. Kött som saluförs under beteckningen Naturkött, och marknadsförs som kött uppfött i harmoni med naturen - man ska se framför sig bilden av djur som strövat fritt, druckit ur bäckar och ätit gräs... Visst. Fast enligt den här boken är gräset besprutat med 2,4-D, vilket är ett gift som tidigare ingick i hormoslyr och som förbjöds i Sverige för att det är så giftigt och orsakar cancer.I Brasilien besprutas ängarna med ett medel som människor blir sjuka eller dör av. Och så betar boskapen av gräset, djuren slaktas och köttet säljs som ett särskilt naturligt och harmoniskt kött... Håll i mig! Det är ju så knasigt att man knappt tror på det...

Ja, ni begriper poängen med boken, eller hur? Ovanstående är bara ett par exempel ur boken. Det finns många fler, med ingående resonemang om orsaker och konsekvenser. Jag ska inte påstå att det är en lättläst bok - det är en hel del detaljer kring kemi och världsekonomi och miljö som kanske inte är så himla vardagsnära och enkla att genast ta till sig - men det är en bok värd den tid man lägger på den. Och jag tror att vi faktiskt är betjänta av att läsa och ta till oss de fakta som vi får i böcker som den här (och de böcker jag nämnde tidigare). Sen behöver man förändra detaljer i livet. Sluta handla mat som produceras under sjuka förhållanden. Det är obekvämt och otrevligt, men det är nog vad som krävs om vi i framtiden ska ha en hållbar livsmedelsproduktion. Och vill vi ha en livsmedelsproduktion i Sverige som livnär oss även den dag vi är avskurna från omvärlden på grund av naturkatastrof, krig eller askmoln i luften - då måste vi även sluta köpa importerat jox om det finns svenska alternativ...

Läs! Jag lånade på biblo, och säkert har ditt bibliotek ett ex till dig! ;-)

(Bild från förlaget.)

Downton Abbey

Jamen, en så trevlig serie! Jag fick låna första säsongen av en bokcirkelvän, och det gladde mig eftersom jag varit lite i valet och kvalet om jag skulle köpa den eller inte... Nu har jag sett hela första serien och är inte så lite sugen på att köpa både säsong två och den film som heter Downton Abbey - Vinter. Jag är dock osäker på ordningsföljden. Ligger säsong två före Vinter, eller ligger den efter? Inspelningsår 2010 på båda två säger inte mig så mycket, tyvärr... Men ni som sett, vad säger ni?

Veckans...

* känsla: Tar det aldrig slut? Hur länge kan man vara sjuk??? Det här är ju patetiskt.

* totala pappersnäsduksförbrukning: I runda slängar, en och en halv konsumkasse. Välpackad. Det är inte helt säkert att det inte har följt med lite hjärna ut...

* antal hostattacker: Way too many.

* stickade maskor: Rätt många. Tack för att jag orkat det!

* antal temuggar: Jag är osäker på om man kan räkna så långt, faktiskt.

* bästa tepåse: Den som svågern dök upp med, inhandlad på TeaCenter i Hufvudstaden. Variation! Äntligen!

* utmaning: Två sjuka vuxna som inte orkar laga mat, och en sjuk tonåring som inte orkar laga mat, och en hund som inte kan laga mat. Hur livnär man sig!? Det är rätt rensat i kyl och skafferi här hemma, det kan jag säga! Och vi har fipplat ihop mat varenda dag, trots att vi ibland gjort det på ren tjurighet.

* lästa böcker: Den som jag skrivit om nedan, Rör mig inte, och Matens pris. Ska skriva om Matens pris, sen! När jag har hämtat mig...

* avbrutna läsning: Jag orkade faktiskt inte med Sista testamentet. Den får vänta ett tag! Den krävde mer eftertanke och engagemang än jag lyckades hitta...

* teve-serie: Bron! Vilken spännande serie! Jag älskar boxar!

* repris: Skärgårdsdoktorn. För tvåhundrasjuttioelfte gången, på box. Skönt avkopplande!

Rör mig inte, av Tahereh Mafi

Till en början var jag oerhört skeptisk till den här boken. Jag fick ingen uppfattning om vad den egentligen handlade om fast jag läste på bokens baksida och det störde mig. Efter att ha läst den, ser jag dilemmat... Det är inte lätt att berätta om boken, utan att berätta för mycket. ;-)

Juliette sitter inlåst sedan 264 dagar, men vet inte var hon är - annat än att hon är i något slags fängelse - eller hur länge hon ska sitta inspärrad. Hon vet att det är Återetablissemanget som har låst in henne; att de tog henne från föräldrahemmet, lät henne förstå att hon var galen och farlig, och låste in henne. Hon förstår egentligen varför hon blivit inspärrad och hon lider mycket av vad hon gör trots att hon inte kan rå för det. Det är en förbannelse en gåva. Hon är ett monster mer än en vanlig människa.

Alla som rör Juliette blir skadade. Hon skadar alla, vare sig hon vill eller inte. Det är något som sitter i huden, och som hon inte kan styra över. Hennes beröring är dödlig är makt. Det visar sig så småningom att Juliettes förmåga - eller förbannelse - att skada genom att vidröra inte bara är farlig. Den är så pass speciell att den också ger henne makt. Frågan är om hon förstår hur hon kan använda sin makt och hur hon väljer att använda den.

Världen är inte den värld som vi lever i. Det är en mörk och farlig värld, som en gång var vår. Något har hänt, men jag är inte säker på vad som har lett till den situation som kräver ett Återetablissemang och jag vet inte riktigt var i världen det hela utspelar sig, lika lite som jag har någon tydlig tidsuppfattning. Jag får en känsla av att det hela handlar om en värld som har brakat samman på grund av människans girighet och dumhet, och att det handlar om en inte alltför avlägsen framtid. Det som krävs för att återställa världen till en plats som är beboelig och mänsklig handlar inte om att lyssna till och lyda Återetablissemanget, utan om att lita till människors inneboende förmågor - hur udda de än verkar vara. Juliette är Återetablissemangets vapen den person som tänker slå tillbaka, tillsammans med en grupp människor som jag inte vill avslöja redan här.

Överstrykningarna? Nej, jag brukar inte skriva så! Helt rätt. Men i den här boken, där är det överstrykningar lite här och var. Halva meningar, hela meningar, enstaka ord, en hel sida... Det är klart att det finns en poäng med överstrykningarna. Man måste dock vänja sig först - men sen är det rätt lätt att acceptera berättargreppet som ett sätt att visa hur Juliettes tankar går. Jag vet inte om jag gillar det, men det funkar. Jag vet inte heller om jag kan komma på ett tydligare sätt att visa hur en tanke kan svänga. Jag kanske gillar det mer än jag begriper...

När boken är slut, har jag fått följa med på en lite klassisk resa från underkastelse och instängdhet, till uppror och genombrott. Det där skeptiska har lagt sig, och jag hoppas att det här är en bok som hittar sina läsare. Jag är inte helsåld, men inte heller helt anti. Lite kluven.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Oplanerad bloggtystnad...

Man kan väl säga att det beror på att jag råkade bli invaderad av arga små baciller som har satt sig långt ned i luftvägarna och vägrar flytta på sig. Skräp. Förra veckan ångade jag på som vanligt på jobbet, och däckade hemma om eftermiddagarna - och så försökte jag inbilla mig att det nog bara var pollen och astma och det där köret. I helgen fick jag kapitulera. Jag är sjuk på riktigt. Jag bara hostar och hostar och det är både uttröttande och jäkligt långtråkigt. Sämst går det att ligga ner, så jag sitter i fåtöljen och pimplar te allt jag orkar. Undrar hur mycket te man kan dricka innan hela ens vätskedepå består till större delen av te? Jag tror att jag är nära den gränsen.

Jag har stickat en hel massa på en sjal som heter pyttipanna - det är bra sysselsättning när man bara ska hålla sig i upprätt ställning fast stilla. Jag har läst ett par böcker också och jag hoppas att jag kommer ihåg tillräckligt mycket om dem för att kunna blogga om dem också. Jag har sett hela första säsongen av Downton Abbey och dessutom en film som jag fick hemskickad för ett tag sedan. Ska bloggas om, bara jag kommer ihåg det och minns något av det sedda... Den som lever får se hur det blir med den saken.

Nu ska jag koka mig mera te och återgå till fåtöljläge.

Två soldater, av Roslund & Hellström

Det här är en bok som gjorde mig så himla ledsen och deppig. Det är en riktigt svart historia, som inte riktigt har någon början och trots att det på ett vis tar slut på ett mycket konkret sätt, är det ändå inte slut. Eländet kommer att gå runt, runt, runt och jag undrar om någon människa egentligen begriper vad som krävs för att det här händelseförloppet någon gång ska hejda sig.

I centrum för handlingen finns Ewert Grens, som vi känner från tidigare böcker. Han jagar Leon, en gängledare som rymt från ett fängelse - och vi läsare får klart för oss att Grens av olika skäl känner skuld för vad som har hänt den här Leon genom livet. För mig känns det lite grann som en onödig koppling även om den för all del är rätt snygg ur ett berättartekniskt perspektiv. Jag tror att en man av Grens kaliber ändå hade jagat livet ur sig själv för att sätta stopp för grabbar som Leon och hans vän Gabriel.

Leon och Gabriel har vuxit upp i Råby. Råby är ett sånt där ställe där tusentals människor bor i exakt likadana, tråkiga, nedslitna lägenheter. Ett sånt där ställe som är så grått att människorna som bor där antingen blir grå av tristess eller svarta av vrede. Ett ställe som gång efter annan är föremål för brandkårens utryckningar, men vars invånare varenda gång vänder sin vrede mot de som kommer för att skydda och ta hand om. Människorna i Råby vill inte bli omhändertagna och daltade med. De vill komma ur den livssituation som de sitter fast i; den situation som bidrar till att Råbys unga pojkar dras med i olika kriminella gäng och där - redan som riktigt små pojkar - hanterar både vapen och droger med en vana och hänsynslöshet som borde göra vem som helst mörkrädd.

Leon och Gabriel har en framtidsplan. De ska bli värst. Av alla kriminella gäng som finns, vill Leon och Gabriel bli ledare för det där värsta gänget, det som härskar och sprider skräck långt utanför sin egen lilla värld. För att ta sig dit är de beredda att göra ganska exakt vad som helst. Misshandel, för att föra fram sin ståndpunkt. Mord, för att statuera exempel. Det finns inga spärrar kvar, ingenting som hindrar grabbarna från att göra allt det där som de allra, allra flesta människor aldrig någonsin skulle vilja tänka tanken att göra. Det är Leon och Gabriel mot världen, ända in i döden.

Och just den där skildringen av hur brödraskapet sätts framför allt annat och blir det viktigaste av allt, den känns så äkta att jag får ont i magen. Jag kan se de där pojkarna framför mig. Jo, det är pojkar vi talar om. De har inte hunnit bli män. De har inte hunnit växa ur den där tiden då steget från tanke till handling är noll; allt sker på ett impulsartat sätt. Konkret och direkt. Pojkarnas språk känns för övrigt också väldigt äkta. 

Om man har läst Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson har man lite bakgrundsinformation om hur gängbildning ser ut och fungerar i Sverige. Jag har läst, och jag känner att Två soldater får ännu större tyngd mot bakgrund av det som jag har lärt mig av den läsningen. Boken blir ännu mer realistisk, ännu mer skrämmande.

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Eld, av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Ett år senare är den här. Eld - uppföljaren till succéboken Cirkeln. Jag hade inte tänkt läsa Cirkeln överhuvudtaget, men blev så nyfiken efter alla skriverier på nätet att jag ändå bestämde mig för att göra det.

När jag fick boken i min hand i fredags (efter det att den varit ute på äventyr i grannarnas brevlåda) blev jag plötsligt lite betänksam. Ett år efter Cirkeln... Vad skulle jag egentligen ha för behållning av den här boken? Skulle jag alls komma ihåg något? Mitt minne är ju rätt teflonlikt, så när jag öppnade boken och började läsa hade mina förväntningar skruvats ned från "Ja, jippie, äntligen!" till "Hm." - och jag beredde mig på det värsta.

Lyckligtvis visade det sig att jag fick bra hjälp på traven att minnas saker och ting. Författarna har ägnat oss stackars glömska människor en tanke, och vävt in lite ledtrådar här och var om hur det gick till under det första året i Engelsfors - det där första året som De utvalda började gymnasiet och fick reda på att de var just utvalda och försedda med magiska förmågor och ett uppdrag att rädda världen... Nu är vi alltså framme vid den tidpunkt då De utvalda ska börja andra året på gymnasiet. Parallellen till Harry Potter och hur hans skolår följer böckerna är uppenbar, men till skillnad från Harry Potter är inte De utvalda helt överförtjusta över allt som väntar. Ja, visserligen var Harry Potter också lite tveksam inför sitt uppdrag - men han behöll ändå äventyrslustan, vill jag minnas.  De utvalda är istället lite skeptiska, lite skrajsna, lite störda över att ha dödshot hängandes över skallen, lite luttrade... Äventyret är inte det mest lockande med hela uppdraget för De utvalda. Det är snarare så att de är alltför väl medvetna om vad konsekvenserna blir om de misslyckas, och därför kluvna i sina känslor. Och så är de - eftersom de också är helt vanliga tonåringar - nykära, olyckligt kära, oroliga för någon, glada för något och allt annat som hör till när man är människa...

Under det här året dras en stor rörelse igång i Engelsfors. Positiva Engelsfors, kallas den och ganska tidigt får jag läskiga sektvarningsvibbar om den... Tänk positivt, annars är alla olyckor som drabbar dig ditt eget fel. Känns det igen? Rätt kusligt redan som påhitt i en bok, och ännu kusligare då man vet att det i verkligheten finns sekter som predikar just det budskapet. I Eld tas det hela ett steg längre då man vill dra med alla ungdomar i bygden, och de naturliga hinder som finns för att skydda ungdomar i skolan har plockats undan. Den som inte är med oss, är mot oss - ni känner igen tanken där också, eller hur?

En detalj som får stort utrymme i den här boken är förmågan att samarbeta och att verkligen släppa varandra nära inpå; ända in under huden. Det där med samarbete kan vara nog så knivigt i vanliga fall, men när det visar sig att samarbetet kräver att man verkligen vågar avslöja allt och visa sig själv precis exakt så som man är - då blir det ännu knivigare. Det krävs tillit och att alla verkligen strävar åt samma håll. Alla utvalda är ju inte precis bästa vänner, men det här med att avslöja hemligheter och att släppa varandra inpå livet gör så att deras inbördes relationer utvecklas och de får lite större förståelse för varandra. Jag tänker mig också att den här tillitsgrejen med samarbete intill - eller förlåt, över - det otroligas gräns kommer få någon slags betydelse för upplösningen av det hela (den upplösning som alltså borde komma i tredje och avslutande delen).

Sen dyker det upp ett par nya bekantskaper i den här boken. Någon som ger mig lite Edward-vibbar (ni vet, Edward? Twilight-Edward?) - eller förresten, inte så lite. Rätt mycket. Någon annan, som ger mig krypningar längs med ryggraden, fast närvaron måste finnas med. Annars blir det inte mycket till konflikt och att ställa det onda mot det goda.

Cirkeln tog oss alla (jamen, nästan alla då) med storm och en sak som Eld faktiskt förlorar lite på är den uteblivna överraskningseffekten, eller hur jag ska förklara det. Jag hade inte väntat mig vad jag fick i Cirkeln, men nu visste jag att jag skulle förvänta mig en riktigt bra bok. Fick jag det, då? Jo. Det fick jag ju. Och jag vill fortfarande veta hur det ska gå med De utvalda i Engelsfors.

(Bild och rec.ex. från förlaget.)

Dragningen avklarad och vinnaren blev...

Ja, jag kanske inte ska börja med att avslöja vinnaren? Jag kanske istället skulle avslöja hur datorn motarbetade mina försök att dra en vinnare? Min datormus har fått spunk och scrollar hejvilt upp och ned utom all kontroll, så mina försök att räkna alla kommentarer för att sedan slumpa fram en siffra - det fick jag ge upp. Det går inte att räkna kommentarer som hela tiden glider upp eller ner i ett oförutsägbart mönster...

Smart som jag är, tänkte jag att jag istället skulle kommentera varje kommentar med en siffra - men det orkade jag inte med efter att ha påbörjat och slutfört sisådär till siffran fem eller sex... Det tog ju en evinnerlig tid! (Lat? Jag? Jo.) Ni ser mitt försök där i kommentarsfältet... ;-)

Istället hämtade jag skrivaren och skrev ut kommentarsfältet. 8 sidor blev det. Klippte isär alla kommentarer och lade dem i en bunke (som nog hade hoppats på att få fyllas med sockerkakssmet eller så). Sen plockade jag fram mobilen och fotade:

Jag övertalade minstingen att än en gång ställa upp som lotterivinnardragare (ett tidigare år fick hon hojta ett nummer, vilket var väldigt ansträngande). Raskt som attan stoppade hon ned fingrarna i bunken och vevade om lite grann. Notera gärna hur rörelseoskärpan förstärker intrycket av snabb omrörning:

Sen ryckte hon upp en lapp. Där hann jag inte med att fota. Men så lade hon  den på köksbordet så att jag kunde se vinnaren.

Och vinnaren blev alltså... Bokmatilda!

Fina Matilda, som har en blogg som jag jämt vill läsa och som är så väldigt klok att jag blir helt matt. Det känns nästan som att det är jag som har vunnit något, som ska få plocka ihop ett hemligt paket till henne!

Grattis, Matilda!

Hör av dig på mejlen, så får jag din adress!

Så, idag ska jag in till staden. Shoppa present och en ny datormus. ;-)

Fortfarande Alice, av Lisa Genova

Den här nätta lilla boken lånade jag med mig hem när jag var och hälsade på stora tösen i hufvudstaden för ett tag sedan. Inte förrän nu har jag haft tid att läsa den - men det första jag gjorde när jag hade läst den var att ställa mig i bibblokö på Genovas nya bok... Det ger en hint om vad jag tycker om boken, eller hur? ;-)

Berättelsen om Alice är så sorglig att jag smågråter flera gånger när jag läser. Alice är mitt i livet, femtio år gammal, lyckligt gift och välsignad med tre barn när hon plötsligt inser att allt inte är okej. Hon glömmer saker, tappar bort ord, tappar bort sig själv och blir lätt förvirrad. Eftersom hon till vardags är professor vid Harvard och vanligtvis superskärpt med stenkoll på allt, blir hon irriterad och störd över att hon är så disträ och förvirrad. Lyckligtvis förstår hon att hon måste söka hjälp när besvären blir så påtagliga att hon inte längre kan bortförklara dem med stress, allmän tankspriddhet eller klimakteriet. Diagnosen blir tidig Alzheimer och helvetet börjar.

Ja, det är ett helvete. Det är en sjukdom som bryter ned inte bara den sjuka, utan också tär på de närmaste. Tänk dig själv att du en dag inte minns om du tycker om kaffe eller inte. Att du inte hittar till toaletten i ditt eget hem. Att du inte hittar de ord du behöver. Att du inte hinner med i ett alldeles vanligt samtal om vardagliga ting. Att du inte vet hur du ska hitta hem fastän du bara är ett par kvarter från ditt eget hus, där du har bott länge och väl. Att du inte känner igen dina egna barn. Helt utlämnad.

Det som gör att den här boken inte blir en torr och trist skildring av en Alzheimerpatients besvär, är att författaren levandegör Alice på ett så fantastiskt fint sätt. Hennes ångest finns där, hennes planer på att ta livet av sig - men även hennes kämpaglöd och livsvilja. Hennes humor och humör. Hennes kärlek till maken och makens kärlek till henne - trots att de hamnar i en sits som verkligen vänder upp och ned på allt som de tidigare hade planerat och tänkt. Hela Alice finns i boken, hela hennes liv.

Det är en bok som snärtar till läsaren med smärtsam tydlighet; det här kan drabba vem som helst. När som helst. Och det kan hända att det här kanske är något som känns svårare att tackla än att plötsligt mista någon. En alzheimerpatient försvinner - men finns kvar. Alice är fortfarande Alice - och ändå inte. Brutalt svårt.

Läs! Läs!

(Bild från förlaget.)

Sågspån och eld, av Vibeke Olsson

Åh, Bricken! Det går inte att låta bli att tycka så mycket om dig! Du känns verkligen som en riktig människa med så många funderingar - och så är du sådär velig som jag är... ;-)

Alltså. Den här tredje boken om Bricken är lika bra som de första två, och jag gillar den jättemycket. Först och främst är det ju Bricken själv, såklart, som jag gillar. Men sen gillar jag att handlingen utspelar sig i arbetarnas miljöer, att både arbetarfolket och miljöerna är beskrivna med respekt och insikt, och att jag får friska upp minnet kring Sveriges historia en hel del under läsningens gång.

I den här boken har Bricken hunnit bli tjugo år och hon funderar allt mer kring det där med giftermål och att bilda familj - samtidigt som hon dras med känslan att det nog inte är någon som vill ha henne, med det där handikappet som hon för alltid tvingas ha. Pappas kärlek finns alltid där, men det finns också en stilla sorg och saknad efter mamman. Det är så uppenbart att Bricken törstar efter kärlek, uppskattning och ömhet, och jag blir så där mamma-orolig för henne. Samtidigt är hon så rejäl och ordentlig, och har förstånd att skapa sig ett arbete som hon försörjer sig bra på. Bästa vännen Sirkka sitter på fattighuset med sin lungsjukdom och Bricken slits mellan sitt dåliga samvete för att hon inte hinner hälsa på Sirkka tillräckligt ofta och sin lättnad över att inte vara den som sitter där... Mitt i allt det här kommer Natan tillbaka. Natan, som väckte något inom Bricken - men som också bara lämnade henne för flera år sedan. Jamen, ni förstår? Man vill inte precis att Bricken ska vara ihop med Natan, som inte kan hålla sig ifrån spriten och som har ett så hett humör att han kanske inte kan låta bli att slåss och som kanske därför lätt förlorar sitt jobb... Bricken känns för bra för Natan!

Efter lite händelser kring Natan - sånt som jag inte tänker berättta om här! - beger sig Bricken till Stockholm, för att arbeta som piga. Det är en helt annan värld hon kommer till. Man har en helt annan ekonomi och arbetet innebär helt andra saker än vad Bricken är van vid - det finns ju vissa bekvämligheter i huvudstaden - men Bricken kan inte låta bli att längta hem. Hon tänker rätt mycket att livet hemma, vid sågverket, är det liv som är på riktigt. Att människorna i Stockholm lever något slags låtsasliv... Egentligen kan man väl känna igen lite av det där än idag; att det finns människor som lever konstiga låtsasliv där det exempelvis kan vara av största vikt att servetternas färg matchar ljusen som i sin tur ska matcha blomsteruppsättningarna - men där ingenting riktigt viktigt får plats...

Även i Stockholm finns den där längtan efter ömhet och kärlek inom Bricken. När hon börjar umgås allt mer med Jorma, barndomsvännen från förr som nu arbetar i Stockholm, tänker jag att allt kommer att lösa sig till det bästa. Han är uppenbart förtjust i henne och uppvaktar henne på alla tänkbara vis - men plötsligt har det svängt rejält och som läsare hinner jag knappt fatta vad som händer förrän Bricken har landat hemma i Svartvik, Sundsvall igen med ett par fina överraskningar i bagaget...

Slutet på boken är ett sådant som får mig att vilja klösa loss sista sidan för att kika efter om författaren möjligen har gömt ytterligare ett kapitel där. Nu vill jag verkligen veta hur det ska gå! Snälla Vibeke Olsson, dröj inte för länge med nästa bok... Den får gärna komma ut precis när som helst.

(Bild från förlaget.)

Läsflyt...

Ja, jag ska skriva om Bricken och Sågspån och eld! Bara inte prick nu. Jag lade in lite tankar om Den glömda trädgården istället. Bra så? ;-)

Den glömda trädgården, av Kate Morton

Igår eftermiddag bokcirklade vi hemma hos en av mina bokcirkelvänner, och det är lika trevligt varenda gång. Den här gången blev vi bjudna på rökt fjällröding - hennes make satt parkerad vid röken när vi kom - och det var sådär gott så man blir alldeles andäktig. Tänk, att det finns så himla god mat! Riktig mat! Den där fisken, som var så perfekt rökt att den nästan benade sig själv, och mandelpotatis och romsås och tunnbröd... Mmmm... Men boken!

Jag var inte så himla säker på vad jag tyckte om boken, när jag for till bokcirkelträffen - och jag är fortfarande inte riktigt säker. Jag är lite besviken på att inte någon av personerna i boken gjorde ett rejält intryck på mig. Tre generationer kvinnor, och inte vilka kvinnor som helst heller utan riktigt starka kvinnor - men det känns ändå som att jag inte riktigt kom dem in på livet. Mycket fokus ligger på att finna sitt ursprung. Att förstå vem man är genom att förstå varifrån man kommer. Och jo, det är ju viktigt med ens ursprung. Det är det. Alltså, det handlar om Cassandra som försöker reda ut vem mormor Nell egentligen är och varifrån hon kommer. Nell fanns med på ett passagerarfartyg som gick från England till Australien år 1913 - och hon åkte över helt ensam, utan föräldrar. Det har hunnit bli år 2005 då Cassandra bestämmer sig för att lösa gåtan med Nells ursprung. Varför skickade någon ett litet barn tvärs över halva jorden? Vad hade hänt med föräldrarna? Vilka var föräldrarna? Naturligtvis finns det lite ledtrådar till ursprunget - annars skulle berättelsen vara helt omöjlig - men det blir en hel del gissningslekar och några missförstånd innan allting har rett ut sig ordentligt.

Det är en snårig historia att reda ut på några få meningar, så jag tror att jag hoppar över den saken. Faktiskt är den där historien så pass snårig att jag ibland under läsningen hinner börja ifrågasätta hur klokt det är att envisas med att ta reda på sitt ursprung... Inte så att jag tappar tråden, men det går lite sakta framåt. Samtidigt är det rätt skön läsning. Jag är trygg i förvissningen om att det så småningom kommer att reda ut sig, och jag uppskattar det goda språket och författarens förmåga att måla upp omgivningarna så tydligt att jag tycker att jag kan se allting framför mig hela tiden.

En del knepigheter kan man fundera lite extra över. Hur det kan komma sig att en mor håller sitt barn sjukt när man får känslan av att det egentligen inte alls är något fel på det där barnet. Hur en mor kan ha ett sånt enormt kontrollbehov att det inte ens avtar när barnet är vuxet, bortgift och förälder. Hur det egentligen ligger till med den där märkliga fadern och hans eventuella böjelser. Hur en relation kan svänga så totalt; från en slags syskonsymbios till ett avståndstagande och ett triangeldrama. Hur en svågers och svägerskas kärlek - som ska vara syskonlik - kan förvandlas till ett sexuellt förhållande. Hur en självständig och säker människa kan förlora sin själsstyrka alldeles. Om det är så att ett dåligt moderskap kan gå i arv. Ja. Det finns en hel del att tänka på i berättelsen, det går inte att förneka.

Jag är alltså inte på det klara med exakt vad jag gillar och ogillar med den här boken, men en sak som jag inte riktigt gillar är känslan av att det här är en bok som raskt försvinner ur minnet. Redan en vecka efter avslutad läsning var jag osäker på vad som hade hänt och vem som var vem - och det var jag inte riktigt beredd på. Jag trivdes ju med läsningen i stort och det flöt på himla bra och jag var lika mycket på de vindpinade hedarna i England som jag satt i min fåtölj och läste... Det gillar jag. Och alla dessa frågetecken som till sist hopade sig. Det är ett plus. Men ändå. Lite tveksam, det är jag.

(Bild från förlaget.)