Blåst

Jomen, lite lätt blåst känner jag mig idag... Det är halv storm och hällregn ute och jag hade tänkt gå på loppis och kanske en runda till på den marknad som pågår i bygden. Men nej. Inte det. Jag sticker bara nosen utanför dörren för att tvinga Vovven på en runda. Han ligger och gör sig osynlig mest hela dagen. Inte väder för Vovven idag.

Mellan varven har jag flätat mera tenntråd och sytt fast på en bit jeanstyg. Mitt första armband som jag sydde mest för att testa om jag fattar hur man gör, det blev jag sisådär nöjd med. Det här armbandet är jag väldigt nöjd med och jag tror att jag kommer att använda det flitigt. Så här började jag:

En bit fönsterputsartrasa (= ett lakan som rivits i bitar) ovanpå ett underlägg i kork (vem vet när det korkunderlägget diskades sist?), för att det var det enda jag kom på att jag kunde trycka fast ett par nålar i... Och så en fyrfläta med dubbla trådar, och en pärla i utkanten av varje flätbåge.

Så här blev det till sist:

Knappen är en renhornsknapp, men det syns knappt på det här fotot.

Jag trodde att jag hade hittat på det där med jeanstyg som underlag alldeles själv, men det är jag inte längre så säker på. När jag googlar hittar jag några bilder - så trots att jag tror att jag har kommit på idén själv kan jag ändå ha råkat se dessa bilder någon gång för länge sedan, och så har de legat och skvalpat i bakhuvudet fram till nu...

Nu ska jag återgå till att ha lite smått långtråkigt. Eller så sätter jag igång med något annat. ;-)

Sarahs andra halva, av Lisa Genova

Eftersom jag tyckte så mycket om Fortfarande Alice, ville jag genast läsa något mer av samma författare. Sarahs andra halva blev det logiska valet - eftersom den var tillgänglig på vårt bibliotek... ;-)

Såvitt jag begriper har Genova inte hunnit skriva så mycket mer än dessa två böcker ännu, men en bok med titeln Love Anthony ser ut att vara Genovas tredje bok. Färdigskriven, men inte ännu släppt. Inte ett bra val. Än. ;-)

Sarah är karriärmänniska ut i fingerspetsarna och mamma till tre ganska små barn. Hon jobbar mycket och kan inte släppa taget om sitt jobb ens när hon är hemma. Hon har ett sånt där jobb där sextio timmars arbetsvecka är normaltid och fyrtio timmar är deltid. Ingen tid får gå till spillo, vilket betyder att hon allt som oftast gör flera saker samtidigt. Ser kvällsnyheter och jobbmejlar med datorn i knäet. Går på barnens fotbollsmatch och har affärsmöte via mobilen. Äter och besvarar arbetssamtal i mobilen. Skriva mejl och prata i mobilen. Och naturligtvis: köra bil och arbeta via mobilen.

Just den där ovanan att köra bil och arbeta via mobilen är den detalj som gör att Sarah en regnig morgon kraschar på motorvägen. Hon letar efter mobilen i väskan medan hon ligger i 110, och hennes fokus är inte på trafiken - utan hon tänker på vad hon kan göra medan hon ändå bara kör bil. När hon väl får tag på mobilen och tittar upp, inser hon att allt hon ser framför sig är röda bromsljus. Alla står stilla framför henne, och hon har inget annat att göra än att ställa sig på bromsen. Det slutar ändå med en rejäl krasch.

I samband med olyckan slår Sarah i huvudet, och efter vad jag förstår så är det den skallskadan som ligger till grunden för den vänstersidiga neglekt som Sarah drabbas av efteråt. Jag hade aldrig hört talas om vänstersidig neglekt innan jag läste den här boken, men det är en neurologisk skada som innebär att den drabbade inte uppfattar den vänstra sidan av verkligheten. Om man exempelvis har en synskada, som gör att vissa fält i synområdet faller bort, kompenserar hjärnan i hög grad den skadan och fyller i så att man får se en logisk bild av det man betraktar. Det är nästan samma sak med en neglekt. Har man en vänstersidig neglekt, så existerar inte den vänstra sidan av verkligheten. Man känner inte av sin vänstra kroppshalva, man ser inte vad som finns till vänster - men ens hjärna fyller ut för bristerna, vilket innebär att man inte är medveten om att man har en felaktig uppfattning av verkligheten. När Sarah ombads att lyfta sina armar rakt ut, så ansåg hon att hon lyfte båda armarna - fastän den vänstra förblev hängandes. När hon skulle sminka sitt ansikte, ansåg hon sig vara klar - men allt till vänster förblev osminkat.

Jag kan lätt förstå den frustration det innebär, kanske framförallt att man - som drabbad - hela tiden måste påminna sig om att man har en brist. Vid många andra sjukdomstillstånd - kanske majoriteten, rentav? - är man medveten om att man är sjuk eller att man har en bristande förmåga. Men här är hjärnan fullt upptagen med att kompensera och förtränga tillståndet, och det måste vara oerhört påfrestande att hela tiden behöva påminna sig om att man inte är helt frisk. För det måste man. Man behöver titta efter var man har sin vänstra hand, exempelvis. Annars kan den händelsevis ligga innanför byxlinningen efter ett toalettbesök - och det kanske man vill upptäcka alldeles själv... ;-)

Sarah har en kämpig tid framför sig. Hon fixar ju inte ens de enklaste saker, som att gå på toaletten - eller ens gå - på egen hand. Samtidigt vill hon tillbaka till jobbet så snart som möjligt. Hon avskyr att vara låst vid en sjuksäng. Hon gillar sitt jobb, och hon vill vara där. Familjen behöver pengarna, dessutom. Sarah är den som drar in mest slantar till familjen. En sak som är Sarah till stor hjälp genom det här, är hennes tävlingsinstinkt. Hon har oerhört svårt att se sig som en förlorare, och därför biter hon ihop och arbetar sig igenom alla de övningar som hon behöver göra för att ha en chans att bli bättre.

Vanligtvis klarar Sarah och maken Bob av all logistik som hör till familjelivet med hjälp av en barnflicka - men nu behövs mer hjälp. Sarahs mamma får rycka in, något som hon gör så gärna. Men det är inte särskilt enkelt. Det finns en del ouppklarade saker från förr, och Sarah vill ogärna ha mammans hjälp.

Jag tycker så mycket om den här berättelsen, även om den också är en brutal påminnelse om hur himla kvickt livet kan förändras. Jag gillar att Sarah är försedd med ett så skönt sinne för humor, och att hon förmår att se det komiska i somliga tragiska situationer. Det blir aldrig för lättsamt eller tramsigt - men hela tiden skimrar en slags hjärtlig, varm humor över Sarah och det som drabbar henne, och det gör att berättelsen är lätt att ta till sig.

Varma rekommendationer!

(Bild från förlaget.)

Tenntrådsflätning... och viktig fråga om William & Mary

Eftersom jag inte orkat flytta min rumpa till ett bibliotek för att låna någon bok med instruktioner, så kör jag enligt principen learning by doing - blandat med tips jag hört, sånt jag googlat mig fram till och sånt jag listat ut alldeles själv. Kanske blir det inte helt enligt reglerna, men än så länge testar jag mig fram...

Jag fick börja med att youtuba hur man gör en fyrfläta, och sen lärde jag mig det. Steg för steg. Jag har gissat hur lång flätan ska vara. En längd jag tror på, plus lite till.

Nu är jag på momentet att sy fast flätan i läderbiten. Jag var där igår också, men det gick uruselt fastän jag hade en alldeles sprillans ny fingerborg på fingret - eftersom min gamla vanliga fingerborg har gått och gömt sig och jag verkligen behövde en. Och apropå fingerborgar, är det någon som har testat de där i silikon? De ser mjuka och smidiga ut, men hur mycket tål de egentligen? Kan man ta i med dem, eller kör man igenom fingerborgen då?

Idag provar jag en annan strategi, och det ser bättre ut än igår. Jag vet att man ska sy med osynlig tråd, och det är ju smart - fast samtidigt verkligen inte det lättaste. Jag menar, osynlig tråd är verkligen osynlig. Det syns inte genast var jag har sytt och inte sytt. Och när jag drog nålen genom lädret flera gånger utan att tråden följde med, så fattade jag inte först att det berodde på att tråden hade slunkit ur ögat... Det var inte så uppenbart... ;-)

Mitt första försök ser ut så här:

Lite snett och vint, men nästa fläta kan nog bli bättre. ;-)

Och om man kör fast nålen i bordsduken när man tar paus, så riskerar man inte att tappa bort nålen.

Sen, den viktiga frågan om Willam & Mary: är det möjligen någon som äger boxen med säsong 1-3 och vill sälja den? Jag behöver den (jaja, vill ha den) väldigt mycket. Den är så snuskigt dyr på den enda webshop i Sverige som säljer den och jag vet inte riktigt om jag orkar lära mig hur man handlar från Amazon.

Pyttelitet pyssel, av McGuire, Kachmar, Hatz m.fl.

När jag fick syn på den här boken på förlagets hemsida, drabbades jag genast av habegär. Jag gillar pyssel och jag gillar smått - och vad kan vara bättre än att kombinera dessa två saker? Visst har jag pysslat smått många gånger förut, men lite mer inspiration och tips kan aldrig skada!

När boken anlände bestämde jag mig rätt kvickt för att börja med att sy en liten hund. Jag har ingen aning om vilken ras det ska föreställa, men det står i boken att det är en hund och den har en liten hundbädd, så då får det väl vara en liten hund då... ;-)

Hunden är sydd i filt, och eftersom jag har sytt i filt förr tänkte jag att det inte skulle bli några problem. Det blev det. Jag har nog bara sytt med synliga stygn förut, och nu skulle man sy med sömmarna inåt. När jag granskar bildens stygn och mina stygn, går det inte att komma ifrån att bokens stygn är mycket snyggare. Mina stygn ser ojämna och grova ut... Jag tröstar mig med att sömmarna på hunden i boken kanske är maskinsydda. Man kan sy på maskin lika gärna som för hand - men jag tycker att det är himla pilligt att sy smått på maskin. Jag inbillar mig att jag har bättre styrsel om jag syr för hand... För den som inte har sytt så mycket för hand finns bilder som visar hur man syr olika stygn.

Jag följde bokens instruktioner punkt för punkt och det funkade bra. Tydliga och enkla instruktioner, och inte något steg utelämnat. Det är ett stort plus! Somliga mönster tar för givet att den som ska tillverka själv kan lista ut somligt - och det är inte så säkert. Förresten, jag gjorde inte prick som man skulle med öronen, men det är ju en petitess...

Jag har inte en susning om vad jag ska ha min lilla hund till, men nu är den i alla fall sydd och klar:

I boken finns också en instruktion för miniböcker. Jag har ju redan hunnit tillverka en liten bok, men jag blir inte så lite sugen på att tillverka en ännu mindre bok... När jag granskar instruktionerna till miniboken, så är det inte helt olikt den instruktion jag följde för att göra min första lilla bok - så det borde innebära att det inte är ett helt omöjligt projekt.

Jag lade en tändsticksask på bilden för att visa hur små böckerna är. Notera också att de är placerade på en normalstor bok:

Pryttlarna i boken är relativt enkla att tillverka för de flesta, tror jag. Det är också projekt som inte drar iväg i kostnad eftersom det mesta kräver väldigt lite material och ofta sådant material som en pysslande människa redan har hemma. (Vem fick ge sig iväg och köpa filt för att kunna sy en liten hund? Hm.)

De allra flesta projekten passar bra för barn och ungdomar också, inte enbart för pysselsugna vuxna. Jag skulle kunna tänka mig att nallarna som sover i tändsticksaskar kan bli en riktig hit!

(Omslagsbild och rec.ex. från förlaget.)

Dagarna rullar på...

Semestern har börjat och jag gör inte mycket annat än polemasar.

Jag har tillverkat och ätit en smaskig räkmacka. Förvisso har jag tillverkat och ätit mer än så, men räkmackan fastnade på bild. ;-)

Jag har badat Vovven och det tyckte han var hemskt onödigt. Han blev blöt (inte roligt) och måste stå still medan han blir torr igen (inte roligt). Söt, det blev han. Fast han ser lite deppig ut på bilden, stackarn. Tänk att det är så tragiskt att behöva bada... ;-)

Jag har gått en och annan hundpromenad. Vovven själv är inte så mycket för själva promenerandet. Han är mer ute för att få tillfälle att lukta. Det är inte klokt vad världen runt omkring oss luktar gott. Jag märker det inte, men han kan ju inte ha fel?

Jag har kollat på större delen av Criminal Minds säsong 6. Det är sånt man får göra när man är ledig. Jo, man får det. Fast det är sommar och sol.

Jag har bakat hårt tunnbröd. Det tog en himla tid att torka bröden den här gången, men gott blev det.

Jag har bakat mjukt bröd också. Det blev mycket gott, det också. Nu funderar jag lite på att baka bullar, för de som jag lade i frysen för ett par veckor sedan har blivit så få... Konstigt. ;-) Och så vill jag baka lite biscotti, för det känner jag att jag behöver.

Jag har sytt lite på en hund, efter ett mönster ur en bok. Helt onödigt, men lite kul. Mer tankar om boken sen! Förhoppningsvis har då både hunden och boken hunnit fastna på bild. ;-)

Jag har gjort en omgång kallrörd rabarberdricka. Gott! Jag tror jag ska koka mer rabarbersaft också. Med citron i.

Jag smider planer på att brodera med tenntråd. Jag tänker mig också att ståltråda lite, och prova lite ny stil. Och så ligger det ett lapptäcke och väntar på att bli quiltat.

Jag har en hög med böcker som väntar på att bli lästa. Jag tror banne mig att den växer dag för dag. Det är lite konstigt, hur det där går till. Man kollar i brevlådan - och hoppsan, där låg det en bok. Man går förbi biblioteket - och hoppsan, där följde det med en bok. Man slinker in på en bokhandel - och hoppsan, där var det en bok som behövde ett hem.

Jomen, ungefär så håller jag på hela dagarna.

Shutter Island - Patient 67, av Dennis Lehane

Bokcirkel igår, och boken som diskuterades var Shutter Island eller Patient 67 - som den fått heta i svensk översättning. Den uppmärksamme bloggläsaren hajar genast till och funderar över varför den boken inte funnits med i högerspaltens bildkavalkad över lästa böcker, men sanningen är att jag gjorde en "Maria Montazami" den här gången... Ja, ni har väl sett programmen om de svenska hollywoodfruarna? I ett avsnitt i någon omgång av serien fick man se när Maria gick på bokcirkelträff - men det visade sig vara en bokcirkel där man läste högst sporadiskt och mest var med i en bokcirkel för umgängets skull. Jag skulle förvisso kunna vara med i den här bokcirkeln bara för umgängets skull, men nu handlade mitt icke-läsande helt enkelt om att jag inte hunnit med läsningen efter den där långvariga sjukan som dessutom spelat min koncentration ett spratt... 

Jag struntade dock inte helt i boken, utan hyrde filmen istället och tänkte att det är bättre än ingenting. Det visade sig att filmen var väldigt trogen boken, så det var inga som helst problem att diskutera med filmen som bakgrund. Och vi hade en hel del att prata om... Det värsta är att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna gå in på diskussionerna utan att förstöra läsningen för den som inte har läst boken? Vi var allesammans rätt förvånade över att inte ha hört talas om den twist som serveras på slutet... En väl förborgad hemlighet bland de som läst, och som inte sipprat ut till de ännu icke invigda! Rätt fräckt!

Handlingen utspelar sig i början av femtiotalet, på en ö som kallas Shutter Island. Det är en ö som rymmer tre paviljonger där man vårdar psykiskt sjuka människor. Avdelning A och B, för män respektive kvinnor - och så avdelning C, där de allra farligaste patienterna bor. Edward Daniels, kallad Teddy, kommer till ön i sällskap med en kollega. De är kriminalpoliser, som ska utreda försvinnandet av en kvinnlig patient. På ön sägs också vissa experiment utföras; experiment med patienternas hjärnor. Det är lite grann det slutna rummet, eftersom enda vägen till och från ön är via en färja som kontrolleras av de styrande på ön. Öns ogästvänliga kuster med branta klippor och det faktum att den ligger en bra bit från fastlandet - tillsammans med de nyckfulla oväder som drar över ön - gör att man inte tar sig vare sig dit eller därifrån utan välsignelse från de styrande på Shutter Island.

Vill man vara djup, kan man absolut läsa boken som ett inslag i debatten kring psykiatrisk vård. Hur långt kan man gå för att bota en patient? Får man utföra vilka experiment som helst oavsett vilket lidande dessa innebär, i syfte att experimenten i förlängningen ska leda till att man kan bota patienter? Får man göra ont, för att nå gott? Det är inte en så långsökt koppling som man kan tro, eftersom det någonstans i filmen (ledsen, minns inte exakt var!) sades någonting i stil med att nazisterna har gjort det här i koncentrationslägren, ryssarna har gjort det mot sina egna i strafflägren - och vi gör det här, på Shutter Island, något man kommer minnas i framtiden. Alltså, man menade att man gjorde något gott för mänskligheten. Ett något haltande resonemang, om man betänker hur vi idag ser på nazisternas experiment... Jag är för övrigt inte så säker på att de styrande över Shutter Island var anti-nazister. När jag såg filmen fick jag flera gånger för mig att någon av herrarna i ledande position var gammal nazist, men det kan jag alldeles ha fått om bakfoten.

Det absolut bästa sättet att läsa boken måste vara att läsa den förutsättningslöst - utan att ha hört skvaller om vad som egentligen pågår. Jag tror att det är då man bäst får den där krypande känslan av obehag; känslan av att något är knas - men man fattar inte vad. Som vi såg det, hittade vi bara en tydlig ledtråd och det var ett visst fumlande med en pistol i en entré. Man kan också ifrågasätta vem som talar sanning, av de människor som Teddy möter. Hur ska man veta det, när man läser boken första gången? Men: kommer man att finna fler ledtrådar om man läser boken igen, då man vet vad som väntar? Hur vi än försökte backa, så kom vi inte på fler ledtrådar. Lurigt!

I vanlig ordning åt vi oss fyrkantiga; en himla god sommarlunch med bland annat sallad och en suveränt god kyckling. ;-)

Vanja och Ville, av Mats Wahl

Den här boken stod i en hylla på biblioteket och såg alldeles frestande och ny ut, så då fick den följa med hem. Såklart! Snabbläst som attan - men jag hann ändå bli lite arg medan jag läste.

Det handlar om Vanja, som går i åttan i en helt vanlig skola. Ville kommer ny till skolan och Vanja och Ville blir genast vänner. De hamnar bredvid varandra i klassrummet och de upptäcker kvickt att de båda två gillar att fiska. Allt skulle kunna vara frid och fröjd, om det inte vore för grabbgänget - bestående av Tobbe, Carl och Sonny. Tobbe är ledaren och de andra två hans bihang.

En konflikt pågår mellan Vanja och Tobbe. Den har pågått flera år, men det verkar vara svårt att få stopp på den. Tobbe beter sig gåpåigt och som om han äger hela skolan. Han hotar, knuffar, tar för sig, tränger bort etc... Vanja accepterar inte det, och hon går inte ur vägen för honom. Det blir bråk, om och om igen, och av någon anledning verkar det vara så att rektorn har bestämt sig för att Vanja måste tagga ner. Nu är förvisso den här boken skriven så att man följer Vanja, och det kan ju hända att rektorn har samtal även med Tobbe - men det verkar inte så.

Förutom de gånger som Vanja kallas in på rektorns rum lyser de vuxna med sin frånvaro. När det blir bråk i matsalen är det ingen vuxen i närheten, i skolan. När det blir bråk om soffor - och Ville råkar hamna i skottgluggen - är det inte heller någon vuxen i närheten. När det finns en film som visar vad som egentligen hände vid soffbråket vill rektorn raskt få bort filmen från nätet.

Den här boken väcker rätt många frågor, faktiskt. Framförallt vill man gärna ställa frågor kring hur det komma sig att en konflikt får pågå så länge? Varför får man känslan av att rektorn har valt sida? Hur hanterar man det som Tobbe och hans gäng gör? Vad säger man åt dem? Kanske det skulle behöva finnas en bok ur Tobbes perspektiv?

Hur som helst, den här boken kommer jag rekommendera vidare till ungdomarna i min närhet.

(Bild från förlaget.)

Du glömde säga hej då, av Sarah Dessen

Dessens böcker har fått så vackra omslag att man blir sugen att läsa dem bara därför - men lyckligtvis svarar innehållet också upp mot omslagen! Här har jag skrivit om Mycket mer än så och här finns mina tankar om Mitt perfekta liv, för den som vill ta en titt.

I den här senaste boken är det en tjej vid namn Mclean man får lära känna, och jag är rätt glad över att det faktiskt är just Mclean och inte någon annan som man kommer inpå livet. Jag är inte riktigt säker på att jag skulle gilla alla de andra personerna så mycket som jag gillar Mclean. Alltså, alla de andra personer som Mclean har provat vara innan hon var tvungen att gå tillbaka till att vara Mclean. Rörigt? Nej, det är faktiskt inte alls rörigt. ;-)

Mcleans pappa jobbar åt ett företag som ägnar sig åt att överta restauranger, rycka upp dem ur den nedåtgående spiral som de hamnat i och se till att de går med vinst fortsättningsvis. Ibland lyckas det inte och då får restaurangen helt enkelt klappa igen. Jobbet innebär en del resande; eller snarare att flytta från stad till stad med högst ojämna tidsintervaller. Och det är där Mcleans olika identiteter kommer in i bilden. Hon börjar på nytt i varje ny stad.

Mclean var inte vidare nöjd över att mamman plötsligt bestämde sig för att skilja sig från pappan, för att istället slå sig ihop med tränaren för det basketlag som pappan dyrkat genom alla sina år. Löpsedlar, snack på stan och en stor känsla av svek... Identitetsbytena blev ett slags sätt för Mclean att verkligen göra den där tonårsgrejen med att testa vem man egentligen är - fast ett snäpp brutalare än vad man vanligtvis gör då man sitter kvar i samma omständigheter som alltid tidigare; samma skola, samma hem, samma familj, samma kompisar... För varje flytt testade Mclean en annan slags personlighet. Den smarta. Den alternativa. Den populära. Och för varje flytt bröt hon totalt med alla människor som hon lärt känna i just den staden.

Av en ren slump hann inte Mclean etablera ett nytt namn, en ny stil och en ny personlighet innan hon var tvungen att hålla fast vid sitt rätta namn. Och av bara farten var det också som att hennes alldeles vanliga jag hängde fast vid hennes namn, och därför blev den person som människorna runt omkring fick lära känna.

Förutom de här olika personligheterna och Mcleans ständiga sökande efter vem hon är, har hon också en mamma som hon behöver försonas med. Hon har ett kompisgäng som hon behöver lära sig att vara en äkta kompis med, och hon har en stad att bygga upp. En grabb att vara ett par tillsammans med. Kanske har hon också lite basket att spela. Men innan hon kommer dithän att alla dessa bitar fallit på plats behövs en slags katharsis och jag blir rätt nöjd över att den leder fram till ett positivt slut.

I den här boken finns alltså en hel del stillsam humor, en del romantik och en hel massa känslor - inte enbart solsken, men inte enbart åskväder och regn heller... Samma sköna stämning som i Dessens tidigare böcker, och samma rättframma sätt att skriva på. Jag gillar!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Mörkt motiv, av Louise Penny

Jag fick erbjudandet om att läsa den här deckaren med orden "Om du tycker om att dricka te och läsa deckare med både mord och hög mysfaktor, då är Louise Penny’s Mörkt Motiv någonting för dig!" och jag nappade trots att jag inte riktigt litade på beskrivningen. En annan gång då jag fick ett erbjudande om ett mysdeckare, visade det sig vara en hårdkokt rackare - vilket jag inte blev så glad över och muttrade lite om, vilket i sin tur gav mig några klappar på huvudet och kommentarer från förläggaren, i stil med att jag nog inte visste riktigt vad jag talade om, vilket då gjorde mig förbannad på riktigt och så har jag inte läst några fler usla, hårdkokta deckare från det förlaget sedan dess. Så jag var lite skeptisk till det där med mord och hög mysfaktor... Det behövde jag inte vara, har det visat sig.

I Mörkt motiv utspelar sig handlingen ute på den kanadensiska landsbygden, vilket bara det gjorde mig lite överraskad. Det är inte särskilt ofta jag läser böcker som utspelar sig där, faktiskt. Jag har ingen vidare koll på författare från Kanada, inser jag. I alla fall tycker jag om miljön. Den känns rätt och jag känner mig lite hemma i den där byn. Det är en sån där by där alla vet det mesta om varandra, och det man inte faktiskt vet, det tror man sig veta. Ni vet? Förvillande likt känslan från brittiska romaner som utspelar sig på landsbygden och som alltid har en Aga-spis, lufsande hundar, gummistövlar och dimmiga hedar med i handlingen på ett eller annat vis.
Där ute på landsbygden hittas en dag Jane Neal död. En gammal tant, som aldrig gjort någon illa. Vore det inte för att hon hittas mitt ute i skogen, med ett tydligt spår efter en pilspets i bröstet - och ingen olycklig jägare som ger sig tillkänna efter att ha råkat sikta galet - skulle man inte kunna tro att ett mord skulle kunna inträffa i en sådan idyll. Uppenbarligen har det hänt. Men det har vi sett förr, vi som har varit med i deckarsvängen ett tag... Jag säger bara Midsomer. Vad har inte hunnit hända i Midsomer??? Där ser vi hur idyll kan dölja ondska! Lite grann samma sak känns det som i den här boken. Det gör mig ingenting, utan jag trivs med det! ;-)
Jag tycker att det är lite roligt, det där med att det handlar så mycket om bågskytte i boken. Det är något som jag har testat lite när jag var betydligt yngre än vad jag är nu. Jag hänger med i svängarna där, när det pratas bågskytte i boken! ;-)

Jag tycker också att det är roligt att det handlar om konst. Om en tavla som är förfärligt ful, men samtidigt helt oemotståndlig. Vad den säger - och vad den utlöser. Och så blir jag så sanslöst nyfiken på Jane Neals hem. Varför får ingen se hela hemmet? Vad är det för hemligheter som den rara damen gömmer..?

Det som inte är riktigt lika roligt är att det är en himla massa personer att hålla rätt på. Jag tappar bort vem som är vem och glömmer bort vem som är viktig. Men det hör ju till själva konceptet; att placera händelseförloppet i en by. Många människor berörs och är lite involverade vare sig de vill eller inte, bara för att man har så svårt att leva isolerat mitt i en byagemenskap.

Själva mordgåtan? Jamen, lite som Morden i Midsomer, lite som Agatha Christie - fast inte lika snårigt, lite stillsamt - men inte långtråkigt, lite vargen i fårakläder, lite lantlig charm... Typ så.

En rejäl balja te, en skön fåtölj och så en lång läsestund. Då funkar den här boken som bäst. Och så måste man acceptera att det är stillsamt Midsomer-tempo över hela boken. Man får inte förvänta sig galna styckmördare och bloddrypande scener med B-filmssplatter. Borde inte vara något problem! ;-)

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Jag skulle bara...

Ja, ni vet hur det är. Man ska bara, och så blir det liksom en kedjereaktion av händelser... Idag på eftermiddagen fick jag äntligen tid att gå ut och kapa den rabarberblom som tagit sig friheten att poppa fram under den senaste veckan. Men det blev ju inte så. Jag kapade visserligen rabarberblomstren, men så följde det ju med en massa rabarberstjälkar att ta hand om, förutom de grova blomsterrören som ju skulle rätt i komposten. En massa rabarber... Saft!

Jag googlade fram ett recept som jag tyckte såg bra ut, eftersom jag verkligen inte kom ihåg hur jag gjorde förra året. Det sammanföll rätt fint med middagsmatlagningen, mitt saftprojekt - men maken fick fixa middag medan jag karvade rabarber. Eftersom det blev rätt mycket rabarber att ta hand om i all hast, bestämde jag mig också för att testa ett pajrecept som jag fått av vår hk-lärare.

Pajen ser god ut redan nu - men rabarbersaft ser rätt tråkig ut till dess att den är färdigkokt. Saften kommer jag för övrigt hälla i pet-flaskor (5 dl) och lägga i frysen, så att den säkert håller sig.

Rabarberpaj som ägnar sig åt att coola ner sig lite.

Rabarbersaft som ägnar sig åt att bli just saft...

Resultatet av ska bara blir alltså idag rabarbersaft och rabarberpaj. Inte så dumt ändå, när man tänker efter... ;-)

Och så kan vi en gång för alla konstatera att den där plastgrunkan som man har för att sila saft verkligen inte är den vackraste grej man har i köksskåpen.

Önskerubrik: Mina teve-serier på box

Någon önskade att jag skulle skriva om de teve-serier som jag har på box, och visst kan jag göra det. Efter att ha rotat runt i olika rum och olika skåp, lyckades jag skrapa ihop de flesta av de teve-serier på box som huset äger. Notera: det är alltså inte nödvändigtvis jag som äger alla nedanstående boxar även om jag har sett dem och kanske också gärna ser om dem. Vi är flera teve-serie-nördar i huset! ;-)

Först ut: Desperate Housewives och Grey's Anatomy. Sju säsonger vardera. Jag är inte så säker på att just dessa teve-serier behöver någon presentation... Lite raskt kan man ändå säga att Grey's är en sjukhusserie med en grupp blivande läkare i centrum för handlingen - och förutom operationer och allehanda krämpor får man en rejäl dos romantik på köpet. De desperata hemmafruarna bor på samma gata i ett litet samhälle; en gata där man mördar, lagar mat, vänsterprasslar och spelar poker med genomgående samma lättsinniga attityd till livet. De desperata hemmafruarna är betydligt mer desperata och utflippade än läkarna.

Rara, rara Gilmore Girls... Mamma Lorelai Gilmore och dotter Rory Gilmore - med viss tvekan om vem som är mamma och vem som är dotter i vissa situationer. Det är genomgående väldigt behändigt och trivsamt rakt genom hela serien, men det betyder inte att det inte finns livskriser och elände med på ett hörn också. Mitt största bekymmer med den här serien är att det inte blev ett alldeles lyckligt slut. Jag väntar fortfarande på en åttonde säsong där alla frågetecken gällande Luke och Lorelai slutgiltigt rätas ut, så att de får leva happily ever after.

Brothers & sisters och 7th Heaven handlar båda om familjer. I Brothers & sisters är det drama för hela slanten. Man kan vara lite gnällig och tycka att persongalleriet är lite väl anpassat: det finns en omhändertagande och kärleksfull mamma, en vänsterprasslande pappa (som omgående får sitt straff och dör), en bitsk syster, en smart syster, en advokatbror (som är bög), en strulande bror, en seriöst arbetande bror och minst en eller två syskon till följd av faderns vänsterprasslande. Och så komplicerar sig saker hela tiden, som sagt. I 7th Heaven är det en ständigt växande prästfamilj som står i centrum, och det värsta som inträffar i den familjen (ja, ända fram till de senare säsongerna som jag inte har sett annat än glimtar av) är ändå löst på sisådär 40 minuter och utan större dramatik än något allvarligt samtal. Jag har sju säsonger, men det måste finnas fler.

Nu börjar vi med vänstra bunten filmer, nerifrån och upp: Fyra säsonger Prison Break. Väldigt fängslande serie (lägg märke till ordvitsen, som var helt avsiktlig!), som också fick en avslutande film. Mord i sinnet, en serie som vi har fler säsonger av, men dessvärre i rätt fula, små fyrkantiga kartonomslag - de har följt med någon tidning för länge sedan, har jag för mig. En brutalt bra serie, som inte är för den som är kräsmagad. Det hinner hända en hel del förfärliga mord i den serien! Behållningen är den halvt galne psykiater (eller, vad är han??) som är seriens viktigaste person, tillsammans med en kvinnlig polis.
I högra bunten, nerifrån och upp: Två säsonger Millennium. Kan hända att det är en av de läskigaste serierna, kanske? Somliga övernaturliga inslag tillsammans med ren och skär mänsklig ondska. Huvudpersonen är ärrad och udda, och väldigt intressant. Inte heller något för en kräsmagad person. Sen har vi Brottskod Försvunnen eller Without a Trace. Inte särskilt blodig, utan mer inriktad på att visa hur ett team arbetar med att hitta försvunna personer. Bra serie! Synd att det inte finns fler säsonger. Överst ligger Lie to me - en serie som bygger på en väldigt fascinerande idé men som tappade en hel del fart i andra säsongen. Tyvärr! Huvudpersonen här är utan tvekan rätt cool!

Och från vänstra bunten, längst ner ser vi Mia och Klara. En serie som bygger på sketcher där Mia Skäringer och Klara Vad-hon-nu-heter-mer spelar olika roller i olika situationer. Somliga karaktärer gillar man, andra avskyr man. ;-) Goda grannar är en gammal goding, som visade sig inte ha åldrats så väl. Tempo och intrig: tumme ner. Vi har inte orkat se klart hela, fast jag minns att jag såg serien med nöje då det begav sig... Gynekologen i Askim är en rätt skruvad serie som handlar om en gynekolog som blir less på livet, yrkesvalet och allt möjligt. Jag minns faktiskt inte vidare många detaljer, men jag minns att det var rätt kul att se serien när man väl hade kommit in i den. Välkommen åter är också en serie som bygger på sketcher, fast här håller man sig till en varuhusmiljö. Lite halvsjuk humor, som blir tjatig efter ett tag. Kul i små doser. Skärgårdsdoktorn är en serie som håller! Den är så härlig! Man blir nostalgisk och jag får stuglängtan i mängd när jag ser serien! Överst ligger Solsidan - som nog inte heller behöver någon presentation... Jag gillar första säsongen bättre än andra och så ser jag fram emot tredje säsongen, som jag har fått för mig inte ska bli lika överdriven som den andra... Solsidan är en sån där serie som bjuder på hur många one-liners som helst. En för varje tillfälle, typ. ;-)
I högra bunten har vi Våra vänners liv nederst. Suveränt bra serie! Jag gillade verkligen persongalleriet, konflikterna, musiken... Rubb och stubb! Livet i Fagervik är en sån där serie som är en liten pärla i det tysta. Det kretsar kring sonen som kommer hem för att ta hand om pappans advokatbyrå när pappan blir gammal och krasslig, och som får lära sig en läxa för livet i samband med varje fall som han har hand om - och så har han lite uppgång och motgång på den romantiska sidan också... Svenska hjärtan har åldrats med den äran! Den känns rätt kul att se, faktiskt. Gräsklipparscenen är ju en klassiker... Överst ligger Mäklarna 1 och 2. Den är brutalt rolig och Kjell Bergkvist är perfekt i sin roll som bitter mäklare.

Den som läst min blogg ett tag vet att jag och mittentösen brukar kolla på CSI och Criminal minds tillsammans, och dessa boxar borde också få vara med på ett hörn här. Men de bor just nu på västkusten tillsammans med mittentösen och förgyller hennes kvällar! ;-)

Någon kanske frågar sig varför man inte ser allt det här på teve, när det ändå går - och visst ser jag somligt på teve, men långt ifrån allt. Det mesta går på vinterhalvåret när jag inte orkar vara vaken längre än till nio om vardagkvällarna, och nio är oftast starttiden för de flesta teveserier. Somliga har jag missat då de gick på teve - företrädesvis de svenska serierna... Man kan säkert hitta allt det här gratis på nätet, mer eller mindre legalt, för den som inte vill köpa på sig en massa boxar.

Så, det var ett inlägg om mina teve-serier på box. (Ja, inte nödvändigtvis mina då, men i alla fall.)

Uppdaterat: Nämen? Fick jag inte med något foto på Brottet, Bron och Oskyldigt dömd..? Jag vet ju att jag drog fram dem... Äh. Skit samma!

Uppdaterat 2: Och inte heller Kalla fötter? Och House of Eliot? Vilken koll jag har... ;-)

Husets tredje student!

Nu har huset tredje tös tagit studenten! Tänk, vilka stora barn man har! Det är helt konstigt.

I väntan på att studenterna skulle komma utspringande, satt vi i bilen och höll studentnallen sällskap.

När alla studenter hade sprungit ut, fått blommor och kramar, åkt flak bakom traktorer runt, runt på stan och till sist kommit hem - då var det dags att fira med närmaste släkten. Vi högg in på smörgåstårta, prinsesstårta och andra godsaker, och studenten var fullt upptagen med att öppna presenter och läsa gratulationskort mellan tuggorna. Jag och maken köpte en supersnygg symaskin till henne, så nu kan hon sitta på sin kammare och brumma!

Hon fick blommor i mängd och det ser ut lite grann som att vi driver blomsterhandel här hemma... Vackert!

Eller karamellbutik. Fast skålen är sorgligt tom idag! Hur nu det kan komma sig..? ;-)

Hon fick också ett bokstipendie, vilket vi föräldrar känner oss väldigt malliga över.  Det handlade om att hon är "en arbetsmyra som går sina egna vägar" och att "trägen vinner". Fina ord! Och det är vår minsting - tänka sig! ;-)

(Korten har jag instagrammat och sedan bara printscreenat. Ögonblicksbilder som inte håller för någon förstoring, men som är så himla roliga att ta och att dela!)

En regnig nationaldag senare...

har jag hunnit med att:

* börja läsa Mörkt motiv och det var ett bra beslut! Skön stämning! Perfekt för en balja te i fåtöljen! So far, so good!

* börja kolla på sjätte säsongen Criminal Minds. Ja, något måste man väl få köpa sig? Jag har längtat så länge efter att få hugga in på den här boxen, och nu var det dags!

* börja kolla på Kronjuvelerna. Jag vet inte ännu om det är tumme upp eller tumme ner.

* få hem min stora tös. Jag har nästan pratat hål i huvudet på henne. Och hon är skitbra på Dansa, pausa - hon lyder liksom order hela vägen från vardagsrummet till köket när hon ska hämta något! ;-)
(Alltså, ni vet? Dansa, pausa? Följ länken!)

* nästan få en student. Imorgon smäller det! ;-) Det är lite konstigt, dock. Jag bar ju hem henne från BB bara häromdagen?

* konstatera att den där mittentösen nog måste ta och flytta hem igen. Hon börjar låta som en västkustsbo alldeles väldigt mycket. Dags att strama upp lite! ;-)

Ja. Det rullar på. Lite så där som vanligt. Fast nu är det bara slutspurten kvar innan det är dags för ett välbehövligt och efterlängtat sommarlov.

Ingen du känner, av Christina Wahldén

Historien som rullas upp i den här boken är både skrämmande och engagerande. Det är fasansfullt att tänka sig; att man fortfarande säljer sina döttrar som om de vore boskap.

Fatma har precis gått ut nian och ska fara till Turkiet med familjen på semester. De gör hon om somrarna, men den här gången får bästa kompisen Aida plötsligt onda aningar och säger:
- Lova att du inte blir bortgift nu!
Fatma är inte ett dugg orolig. Hon har ju varit till Turkiet förr, och hennes familj har aldrig ens antytt att de funderar på att gifta bort henne med någon. De bor ju i Sverige och allt fungerar bra hemma, så varför skulle hon oroa sig?

Väl framme i Turkiet är allt som vanligt, till dess att mamman en dag - helt oväntat - säger att Fatma behöver nya kläder. Hon ska se snygg ut till sin förlovning! Från det ögonblicket känner inte Fatma igen sina föräldrar. De tvingar henne, hotar henne och behandlar henne med en märklig kyla som Fatma inte känner igen. Den blivande maken visar sig vara lika gammal som Fatmas egen pappa, ungefär - och han har söner som är äldre än Fatma. Sönerna har fruar och barn, och efter giftermålet inser Fatma att hon har hamnat i en familj där hon inte får stöd av någon när maken utkräver sina "äktenskapliga rättigheter". Det blir slagsmål mellan Fatma och hennes make, och när maken klagar över sin bångstyriga hustru hos Fatmas pappa säger pappan åt Fatma att sluta krångla. Hon får helt enkelt inget medhåll någonstans. Hon ska bara finna sig i att ha blivit en främmande mans ägodel, som han får nyttja som det behagar honom.

Den enda som begriper hur förfärligt det är för Fatma, det är Aida. Men hon befinner sig i Sverige, och den enda kontakt hon har med Fatma är via mobiltelefon. En mobiltelefons batteri håller inte hur länge som helst - särskilt inte i ett hem där det inte ens finns möjlighet att ladda telefonen... Oddsen är verkligen inte på Fatmas sida.

Det allra mesta i den här boken känns vettigt och bra beskrivet, och jag tror att berättelsen ligger på en nivå som de flesta vanliga ungdomar kan känna igen. De allra otäckaste ögonblicken är inte berättade om i detalj, och det känns bra så. Då undviker man frossandet i våldsamheter - det där som inte egentligen tillför något - samtidigt som det faktiskt ger ett litet extra stänk realism åt Fatmas berättande. Vem vill i detalj berätta om hur man blir våldtagen, slagen och kränkt? Egentligen?

Kanhända blir flykten lite rosenskimrande enkel, den katastrofala situationen till trots - men det kan man unna Fatma. Man förstår ändå att återkomsten till Sverige inte är en dans på rosor, och att Fatma har mer svårigheter framför sig än någon sextonåring skulle behöva ha.

För ungdomar i Sverige, som inte har behövt stifta bekantskap med den här typen av hederskultur, känns säkert bokens händelseförlopp som helt främmande och för somliga kanske rentav helt orealistiskt. Jag vet inte hur man ska kunna få ett stopp för de här händelserna om inte vi alla sprider kunskap om vad som pågår och hur lite den utsatta flickan har att säga till om. Det är inte bara så enkelt som att säga nej!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Paris, chérie - Så där säger folk, alltså, av Ida Pyk

Knepig titel. Den säger inte så himla mycket om bokens innehåll, tycker jag - eller så är det något som jag inte riktigt fattar. Fast om sanningen ska fram så tror jag inte att jag fattar den här boken.

Boken handlar om Alva, som är sjutton år och helt less på sitt liv i Sverige. Hon har en pappa som super och en mamma som är fullt upptagen med sitt nya liv efter skilsmässan från Alvas pappa. Hon är visserligen rätt snäll, mamman - men inte riktigt med i Alvas liv - och så signalerar hon rätt tydligt att Alva kan hålla sig hemma hos pappa när det är pappavecka och inte hålla på och drälla in i mammans barnfria liv. Mamma bor på Söder och jag gissar att det ska signalera kulturellt och fint, eller något ditåt. Pappa bor i Årsta och det säger mig ingenting. Men jag gissar att det ska betyda grått och tråkigt och en hyreslägenhet som är lite nedgången.

En dag på tunnelbanan händer det där som säker många unga människor drömmer om. En modellbokare börjar prata med Alva, fotograferar henne och menar att hon nog har en framtid som modell. Och så blir det. Alva får modellkontrakt och hamnar efter lite om och men i Paris.

I Paris är det inget vidare, heller. Det är osäkert och ensamt och Alva önskar att något riktigt skulle hända, till skillnad från allt det där som hör ihop med modelljobbet. Inte gör det det. Möjligen kanske en eventuell romans med någon som Alva rätt lätt lämnar när hon har växt till sig lite och ska åka hem till Sverige igen. I Sverige har somligt rätat upp sig en aning, men somligt annat är säkert precis likadant som när Alva for till Paris.

Och sen är det över. Och jag blir så besviken, för det måste ju finnas något i den här boken! Det är ju något med boken som jag bara inte fattar. Eller?

Men omslaget är mycket vackert och jag trivs bra med språket i boken. Det flyter fint och det märks att det är väl bearbetat. Plus för det!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Bullbakarsöndag med boktankar...

Jamen, vad ska man göra när regnet vräker ned med sådan intensitet att till och med Vovven tycker att det där med att gå ut och pinka och följa löptikar i spåren är helt överskattade aktiviteter..? Egentligen hade jag tänkt ligga på knä och pillra lite i rabatterna i helgen, men se - det har jag inte gjort. Gårdagen tillbringade jag med att först röja upp slagfältet i hemmet, för att sedan pimpla te, snacka och sticka tillsammans med en god vän. Och idag: bakning. Vaniljbullar, kanelbullar och mandelmassebullar... På bilden: kanelbulle. Sån stajl som min mommo hade på sina kanelbullar. De är godast så! ;-)

Sen är det förmodligen något allvarligt fel på mig, för jag har en hel hög finfina böcker som ligger och väntar på mig men jag har inte lust att hugga in på någon. Jag har läst en bit i Jellicoe Road och tappar tråden hela tiden. Det handlar inte om att det är en dålig bok, för det är det då inte. Jag läser kapitel för kapitel i Sista testamentet, men glömmer hela tiden bort vad jag läste sist. Och den boken tror jag väldigt mycket på, så det sitter inte i något ointresse.

I den där högen med finfina böcker ligger Sarah Dessens Du glömde säga hej då överst, tillsammans med Louise Pennys Mörkt motiv. Mörkt motiv kom förresten i ett extratjockt brev som även rymde en fin liten temugg, någon tepåse och chokladbit. Tack för det!

Saken blir inte heller bättre av att jag släpade hem Sarahs andra halva av Lisa Genova och Öster om Heden av Viveca Lärn från biblioteket häromdagen. Ja, och så satt jag ju och surfade efter intressanta pocketböcker också häromdagen... Hur ska jag kunna bestämma mig för någonting alls???

Bron

Den här teveserien köpte jag för eviga tider sedan och så har den bara blivit liggande - till dess både jag och maken behövde lite underhållning i förkylningstider. Och vilken bra teveserie! En alldeles underbart socialt fyrkantig och rättfram kvinnlig svensk polis och en skönt klok fast puckad manlig dansk polis som ska samarbeta för att lösa en mordgåta... Det är de två personerna som syns på omslagsbilden här intill.

De ska alltså lösa en mordgåta; ett brott som visar sig bli långt mer tilltrasslat än vad man först kunde ana och som visar sig ha ett så simpelt motiv i slutänden att man blir helt trött över människans dumhet.

Jag fastnade på en gång. Har du inte sett serien, så rekommenderar jag den verkligen!

Nu provar jag att lägga in ett klipp här, men det kommer nog inte funka: Det funkade inte. Ett pyttelitet klipp som visar den kvinnliga polisens fyrkantiga rättframhet kan man se här!

Klickfeber?

Om jag skulle drabbas av klickfeber och behöva klicka hem en bunt pocket, så skulle jag klicka hem de här just idag (imorgon, det skulle kunna vara en helt annan historia med helt andra böcker!):

En gåtfull vänskap blev jag tipsad om av en annan bloggare - och det låter onekligen som en intressant historia! Udda! Tipset har legat och skvalpat i mitt bakhuvud ett bra tag nu, och det kanske börjar bli dags att göra något åt det?

Äkta vara och Döden i grytan spinner vidare på den serie av mat-böcker som jag läst - också det intressant i hög grad. Intressant på ett annat sätt.

Bröllopsfixaren är skriven av samma författare som skrev En liten hattaffär på hörnet, den boken som fick mig att vilja starta en liten hattbutik - ni minns, eller hur?

Himmelsdalen kan jag inte begripa varför jag inte har läst. Eller jo. Det kan jag. Tiden, den tiden..! Räcker ju aldrig till! Men Marie Hermanson är oftast mycket bra, och jag gillar hennes böcker!

Och så Henning Mankell med Minnet av en smutsig ängel. Mankell är alltid Mankell. Angelägen, bra och insiktsfull.

Nyheter...

Våren har kommit - jaja, somliga säger att sommaren också har kommit, men så känns det verkligen inte en tidig lördagmorgon då himlen är tung av grå moln och temperaturen ligger på ynkliga sju plusgrader - och när våren har kommit, då måste våren komma även till bloggen. Därav den skönt gröna bakgrunden!

En annan nyhet är det lilla knappfältet som ligger under varje inlägg - lätt att dela inlägg på fejjan och twitter och sånt! Kul, eller hur! ;-)

Och är det någon som begriper varför jag inte får ordning på inbäddade länkar är det fint om ni säger till. Jag har aktiverat under övrigt, under inställningar - så det är inte det. *muttrar*

Downton Abbey - Winter

Åh, vad jag är Downton Abbey-frälst vid det här laget! Nu har jag sett säsong ett, säsong två och det extralånga avsnittet som går att hitta som dvd under namnet Downton Abbey Winter eller Downton Abbey Christmas Special. Och så längtar jag mig halvt fördärvad efter tredje säsongen - som jag naturligtvis kommer få vänta extra länge på eftersom det förmodligen kommer att sändas på icke-vänlig sändningstid (senare än åtta!) och då måste jag vänta till dess att boxen kommer ut... Här talar vi i-landsbekymmer på hög nivå! ;-)

För den som är nyfiken på Downton Abbey finns hur mycket som helst att hitta på youtube; långa klipp ur avsnitten, intervjuer, sammanställningar med "best moments" och så vidare...
Här kan man kika lite på Downton Abbey Winter - en minut med glimtar av avsnittets innehåll. Och så kan jag inte motstå att länka till ett klipp med "Maggie Moments" bara för att illustrera seriens sköna humor! Se och njut!


Sen måste jag få veta varför det inte fungerar att lägga in videoklipp i inlägget??? Det har alltid fungerat förr, men nu förvandlades koden till en värdelös bild av min header. Hur gick det till? Och hur löser jag problemet? Någon som vet?

För den som är nyfiken så lånade jag första säsongen av en bokcirkelvän, andra säsong och Winter-avsnittet hyrde jag på biblioteket för en hel tjuga styck (och fick då behålla dem en hel vecka). Bibliotek och goda vänner är fina saker! ;-)