torsdagen den 24:e januari 2013

Då tänker jag på Sigrid, av Elin Olofsson

Det här är en sån där bok som jag inte riktigt kan säga vad jag tycker om, det är lika bra att erkänna det på en gång.

Den handlar om Hanna, som flyr från Stockholm till släktgården Storgårda i Jämtland. Det som utlöser flykten är en kärlekshistoria; hon är ihop med en gift man och situationen växer henne till sist över huvudet. Hon blir skjutsad till Jämtland från Stockholm av en släkting som hon inte verkar känna vidare väl. Pappan hämtar inte sin dotter, fast det nog i min värld hade varit det mest självklara i världen. Väl i Jämtland inser hon att hon inte har så bra koll på släktens historia. Hennes pappa har hela Hannas liv vägrat att sätta sin fot i sitt barndomshem, men nu ska Hanna alltså bo där. Inte hemma hos honom. Farmor Sigrid och Hanna känner inte alls varandra, och plötsligt ska Hanna bo i farmors hus. Det känns lite märkligt, fast jag förstår att hon inte vill bo hos pappa och känna sig som tonåring igen. Den där släktgården känns som ett mörkt kapitel med många hemligheter, fast det är ju egentligen inte gården som ska straffas för människornas gärningar. Det är människorna som är mörka kapitel fulla av hemligheter.

På bokens baksida står det att Hanna i mötet med familjen och dess historia börjar fundera över vad som händer när man förlorar sig själv. Jag är inte så säker på att jag tycker att hon gör just det. Hanna rotar i släktens historia till viss del, men det är svårt. Vissa frågor "kan man bara ställa i mörker" och somliga frågor ställer hon aldrig, fast jag tänker att hon kanske borde. Somligt går inte att fråga. Farbror Åke, som är den som bott på gården och skött om den, har tagit livet av sig för många år sedan. Farmor Sigrid är inte vidare klar och tillförlitlig, så det går inte att fråga henne om någonting trots att det nog är hon som vet mest om varför saker och ting blev som de blev. Till sist faller förvisso alla pusselbitar på plats, och som läsare har jag ganska klart för mig vad som har hänt i familjen. Men: det känns mest som att Hanna funderar över vad som orsakat vad, i släktens historia. Inte vad som händer när man förlorar sig själv.

På baksidan står också att det här är en roman om att åka hem och att hitta tillbaka, att göra upp med sitt förflutna och inse att kärlek faktiskt kan förändra allt. Hanna åker hem och hon hittar tillbaka till sina rötter. Men jag vet inte om hon gör upp med sitt förflutna, faktiskt. Det är inte Hanna som har något ogjort i samband med familjen och släktgården; det är det andra personer som har. Somliga av dessa personer gör upp med somligt ur det förflutna, men det har inte särskilt mycket med Hanna att göra om man ska vara petig.

Och det där med att kärlek kan förändra allt? Är det så? Vad är det som kärleken har förändrat, för Hanna? Jag kan absolut ha missförstått något, men jag begriper inte vad som har förändrats i förhållandet mellan Hanna och den gifte mannen mot slutet av boken. Hon återvänder till honom i förvissning om att hon kan säga att hon älskar honom - men jag fattar faktiskt inte om han har bestämt sig för att dumpa sin fru eller om det kommer att bli så att Hanna fortsätter att vara hans andra kvinna. Och vad spelar då "jag älskar dig" för roll?

Så. Jag är rätt kluven. Språket i boken är vackert, nästan poetiskt - och jag förstår så innerligt väl att författaren vill förmedla känslan av att hitta sig själv och att göra upp med det förflutna, men jag får inte riktigt hela historien till att gå ihop. När boken är slut sitter jag med för många frågetecken för att jag ska känna mig bekväm. Är det jag som läser som en kratta, eller blir jag lurad av baksidestextens frågeställningar? Jag vet inte. Det här är nog en sån där bok som jag hade behövt prata med min bokcirkel om...

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

1 kommentar:

  1. Du är taggad här! = )

    http://carrosbokblogg.blogspot.se/2013/01/en-liten-lista-taggad.html

    SvaraRadera