En bok om dagen...

Tomorrow when the war began

2012-01-28T17:20:00.000+01:00

Ni minns John Marsdens serie, som handlar om ett gäng ungdomar som ger sig ut i ödemarken för att campa och när de kommer tillbaka till civilisationen upptäcker att hela landet har blivit ockuperat av en främmande, fientlig makt? Det var tänkt att bli en trilogi - men det blev hela sju delar, plus tre delar som handlar om Ellie (som var berättarrösten i de sju ursprungliga böckerna). Precis! Den serien!

För ett tag sedan gjorde man film av första boken och den filmen har jag nu sett på dvd. Den blev riktigt bra! Jag blev supernöjd över hur man valt ut skådespelare till de bärande rollerna - alltså, ungdomarna. De känns väldigt trovärdiga och helt rätt! Kolla här:

Filmen i sig är fängslande från första början - och den tappar inte i tempo överhuvudtaget. Naturligtvis är det inte lika mycket detaljer som i boken, men det är tillräckligt mycket information för att man ska känna att händelseförloppet är logiskt och rätt. Jag tycker särskilt bra om att man har låtit humorn spela en stor roll! Homer får vara helt utflippad där i början. Dialogen känns trovärdig eftersom den - ungdomarna emellan - väldigt ofta är snärtig och småironisk; så där som man inbillar sig att ett gäng hyfsat coola ungdomar pratar... ;-)

Det blir ju sällan bra, då man gör uppföljare till en bra film - men jag önskar faktiskt att man gör någon fler film. Baseras även de på böckerna så tydligt som den här, så borde det bli bra!

En ska bort

2012-01-26T10:14:00.000+01:00

Jamen, vi provar en lite knepig grej den här gången, tycker jag! Samma titel - fast i olika upplagor!

En ska bort och tre hör ihop. Vilken ska bort och varför? Berätta i kommentarsfältet! Om du tänker som jag tänker du rätt och får en guldstjärna att hänga i himlen... ;-)

Man behöver inte ha läst böckerna för att kunna vara med och man kan klicka på bilden för att få den i lite större storlek. Kör på! ;-)

Visst vet ni - förresten - att det här är en fantastisk bok? En sån där som man måste läsa, och som man inte glömmer sen...

I tystnaden begravd, av Tove Alsterdal

2012-01-26T06:00:00.001+01:00

Det främsta skälet till att jag blev intresserad av den här boken är att den utspelar sig i Tornedalen (huvudsakligen) och det är ju bara ett stenkast härifrån där jag bor. Sen är jag ju född i det allra nordligaste norr - med fjällen som bakgrund, i det karga och bistra... Och jo, då blir det som att man känner sig lite hemma i boken; i dess ton och i innehållet.

Berättelsen handlar om hur Katrine, journalist som bor och arbetar i London (men som just har blivit uppsagd av besparingsskäl), upptäcker att hennes dementa och sjuka mamma äger en kåk uppe i Tornedalen. En kåk som någon vill betala över en miljon för. Ett ställe som mamman aldrig velat besöka eller knappt ens prata om. Katrines journalistnerv vaknar till liv och hon bestämmer sig för att hon måste få se den där kåken. Vad är det för speciellt med den?

Parallellt med berättelsen om Katrines hemkomst till Sverige, upptäckten av kåken och svårigheten att få mamman att vilja - eller kunna! - prata om Tornedalen, ligger ett par andra berättelser. Vi får läsa om hur en rysk maffiaboss skjuts ihjäl och vi får läsa om hur en gammal man klubbas ihjäl med en yxa hemma på gården Rauhala (i princip granne med Katrines mammas kåk). Det är inte mycket som säger att de här händelserna hör ihop, men eftersom det här är en kriminalroman och eftersom redan baksidestexten utlovar att det hela så småningom ska bli en enda berättelse av alla dessa lösa trådar, så förstår jag att det är så det ska bli.

Och det blir det. Vägen dit är lång och inte så lite kringelikrokig - men den är väldigt väl berättad. Alsterdal har en otroligt snygg känsla för detaljer och hon skänker berättelsen exakt den ton som den behöver. Jag tycker mycket om hur hon beskriver relationerna människor emellan där i byn Kivikangas; hur man frågar vems någon är - vems, som i vilka ens föräldrar är - och hur man räknar fäders missgärningar som en slags arvssynd. Hur man inte ska drömma om något annat, utan förbli vid sitt ursprung. Ett litet resonemang om knapsu smyger sig in; om vad som är kärringaktigt att göra om man är karl.

Att förbli vid sitt ursprung var på blodigt allvar under början av nittonhundratalet, då kommunismen i öst lockade (ja, det var innan vi hade facit i hand). Man var förrädare och svikare om man ville något annat, och det fanns inget utrymme för förlåtelse eller förståelse. Det var svåra tider, obegripligt svåra tider för oss som har det så bra, numera - och det är svårt att till fullo tänka sig hur det faktiskt var. Men det som hänger kvar - och som jag tycker Alsterdal har fångat - det är det där med att man ska nöja sig, man ska inte vilja annat, man ska inte tro att man är något bara för att man vill något... Och här har jag egentligen också avslöjat att en del av berättelsen handlar om just detta. Att ge sig iväg till något annat och att inse att det inte finns någon förståelse eller förlåtelse att få.

Jag kan verkligen rekommendera den här boken! Det är en kriminalhistoria, som sagt - men det är en kriminalhistoria med flera lager.

(Bild och rec.ex. från förlaget.)

Kommer aldrig mer igen, av Hans Koppel

2012-01-25T14:35:00.000+01:00

Så jäkla skrämmande bok! Man läser med jämna mellanrum om hemska brott som har sin förklaring i händelser långt bak i tiden, men det blir sällan så läskigt som det är i den här boken...

Det verkar så simpelt. Ylva Zetterberg är på väg hem från jobbet en fredagkväll när hon spårlöst försvinner. Maken Mike blir irriterad. Timmarna går. Förbannad. Fler timmar går. Orolig. Ännu fler timmar. Uppgiven. Polisen väntar på att Mike ska försäga sig; erkänna att det är han som har mördat Ylva. De tror inte på allvar att det kan ha hänt något annat. Varför skulle de tro det? Ylva har varit otrogen förr, och vem som helst kan kanske bli så galen av svartsjuka att man slår ihjäl sin äkta hälft...

Under tiden timmarna går, och växer till dagar, veckor, månader, finns Ylva obehagligt nära. Hon ser allt som Mike gör, men hon har inte en chans att göra sig hörd eller sedd. Hon ser dottern, och märker att hon ser ut att klara sitt liv utan mamma ganska bra. Det är smärtsamt.

Det är lätt att föreställa sig hatet som gror i Ylvas kidnappare. Det är också lätt att föreställa sig hur det ena ledde till det andra - och slutligen till det som skulle bli Ylvas straff. Inte med bästa vilja i världen kan man ursäkta Ylva och ta henne i försvar, men det innebär inte att man tycker att det är rätt, det som hon råkar ut för.

Den här boken är ganska nätt och lättläst, utan utvikningar och långa redogörelser. Det blir på något vis ännu mer brutalt och hemskt, då fokus ligger enbart på berättelsens brott och straff. Så här i efterhand fattar jag inte varför jag har låtit boken bli liggande så länge utan att läsa den - men jag tror att jag läste någon recension av någon som inte var så förtjust i boken. Dumt! Det är en grymt bra bok med ett skönt driv!

(Bild och rec.ex. från förlaget.)

Jomen, så här:

2012-01-25T11:50:00.000+01:00

Tredje dagen på raken som jag såsar på här hemma i långkalsoner, mimmi-pigg-sockar och reklam-t-shirt fast det är arbetsdag. Gruvligt förkyld, helt enkelt. Inte så febrig, men löjligt snorig, hostig, rosslig och utan energi.

Jag har läst ut tre böcker, medan jag suttit invirad i en filt i fåtöljen, eldat brasa och smaskat i mig allehanda mediciner. Först läste jag ut I tystnaden begravd. Sen högg jag tag i Utan titel och sträckläste den. Säger mycket. Därefter letade jag febrilt i mina bokhögar och ratade den ena boken efter den andra innan jag fick tag i Kommer aldrig mer igen - som av någon anledning slapp igenom nålsögat. Det ångrar jag inte. Tankar om böckerna kommer! Nu håller jag på med en pocket som jag fått av någon Pocket & Prassel-deltagare någon gång; Kits värld heter den och den känns lovande.

Jag har kollat på teve. Något teveprogram som heter Efter tio har jag råkat hitta - man vet inte att sådana program finns, om man nästan aldrig är hemma på vardagar - och därför också råkat se en intervju med Felicia Feldt som nyligen har skrivit boken Felicia försvann. Jag har ställt mig i kö på biblioteket, och tänker mig att jag så småningom ska läsa boken. Fast nu, efter alla skriverier om boken som också mer eller mindre är skriverier om vems sanning som är rätt sanning, känner jag mig lite avskräckt.

Och så har jag kollat på programmet om barnmodeller och deras mammor, som går på trean (och på trean play). Intressant. Kontroversiellt, med många vinklar att klura på - och därför intressant. Någon som sett?

Jag stickade klart de sista varven på det som skulle bli mittentösens sockar i söndags. Det blev inte alls sockar till mittentösens storlek 38/39. Det blev perfekta sockor i storlek 36. Det är premiär för en sån felstickning, för min del - men någon gång ska vara den första, gissar jag. När hon där med storlek 36 har behagat ställa sig framför kameran med sina sockklädda fötter, ska jag visa bilder. ;-)

Något stickande eller virkande har det inte blivit de senaste dagarna. Förvisso har jag en sjalstickning på gång, men då måste man orka tänka - och just det har jag inte velat utmana mig själv med... ;-)

Halvvägs in på helgen...

2012-01-21T19:57:00.000+01:00

konstaterar jag att:

* Det är rätt konstigt att man kan bära hem en unge från BB ena dagen och nästa dagen sitta och se henne kvittera ut en universitetsexamen.

* När de där alldeles för snabbväxande ungarna flyttar hemifrån, finns det vissa poänger med att låta dem sprida sig över landet. Man har liksom vissa resmål givna. Just nu: västkusten och hufvudstaden. Den tredje tänker vi oss att vi kanske ska styra mot fjällvärlden. (Fast: styra, my ass. De styr sig själva. Lyckligtvis. ;-) )

* Jag läser en himla bra bok just nu. I tystnaden begravd. Den utspelar sig nästgårds, nästan - och det ger mig en känsla av att jag känner mig hemma.

* Det är sjukligt beroendeframkallande att sticka sockar. Nu håller jag på med ett par till mittentösen, och innan dessa sockar stickade jag ett par till stora tösens kompis. Roligt, roligt! Men jag är lite sugen på att virka mormorsrutor också. Jag vet att jag har sagt Aldrig mer! - men jag är beredd att ändra mig. Vem vill fästa trådar?

* En sjukilos tvättmaskin är inte fy skam. Synd nummer ett: den skulle ha funnits i huset då när tjejerna var pyttiga och producerade smutstvätt på löpande band. Synd nummer två: det är inte precis så att det följer med en massa torkutrymme.

* Man både ser ut och låter som ett fullfjädrat pucko på gamla heminspelade band. Men ungarna är fina! ;-)

Nu ska jag fortsätta att polemasa. ;-)

En ska bort

2012-01-21T07:54:00.000+01:00

Är ni med och leker? ;-)

Ni kan reglerna. En ska bort och tre hör ihop. Förklara vilken som ska bort och varför, i kommentarsfältet! Om du tänker som jag, har du rätt och får en guldstjärna i himlen. ;-)

Man behöver inte ha läst böckerna för att kunna gissa, och man kan klicka på bilden för att få den lite större. Nu kör vi! ;-)

Avig Maria, av Mia Skäringer

2012-01-19T07:52:00.000+01:00

När jag läste Mia Skäringers förra bok var jag inte helsåld på den, men inte helt avogt inställd heller. Jag gillade somligt och jag var fundersam kring somligt. Lite grann samma sak är det med den här boken. Den är upplagd på samma sätt som den första boken: halva boken består av blogginlägg och halva boken består av tidigare publicerade krönikor. Och jag tänker samma sak som jag tänkte när jag läste förra boken: människan kan ju skriva, så varför skriver hon inte en bok med nytt material? Numera har jag dessutom koll på vem hon är, i den bemärkelsen att jag har sett Mia & Klara, jag har sett Solsidan 1 & 2, jag har sett showen Dyngkåt och hur helig som helst. Och då känns det verkligen som att jag redan har hört en hel del av det som finns i boken.

Samtidigt som jag tänker allt det där som jag skrev här ovan, så tycker jag också himla bra om mycket av det som står skrivet i boken. Skäringer är ärlig och öppen, och sticker inte under stol med att det kan vara väldigt svårt med livet ibland. Och visst är det så! I den här boken känns det rakare och mer uppriktigt, när hon berättar om hur eländigt det kan bli - och hon jämför sig inte med andra på det sätt som jag ibland tyckte att hon gjorde i första boken. Därmed har hon flyttat fokus till sin egen person och sina egna upplevelser, på ett sätt som gör att det blir mer naket; mer självutlämnande. I boken berättar hon om hur hon sprang med huvudet före rätt in i den berömda betongväggen, och det är inte att undra på. Hon ger så mycket av sig själv (vilket man väl kanske måste göra i det yrket som hon har, lika väl som i somliga andra yrken) och om man hela tiden ger och ger och ger, och inte får vidare mycket tillbaka och känner att man inte räcker till för de som är viktiga för en på riktigt - ja, då är det fort gjort att det slutar så.

Hon är en klok kvinna, den där Skäringer. Jag hoppas att hon fortsätter att berätta både muntligt och i text - och jag önskar att hon en dag släpper en bok med texter som hon har tjuvhållit på och aldrig tidigare delat med sig av. ;-)

(Och för den som undrar är det här ett bibliotekslån. Biblo är bra! ;-) )

Sockar till min man

2012-01-15T15:08:00.001+01:00

Ja, han antydde ju att han ville ha sockar, så då är det klart att han fick sockar. Färgglada. Omöjliga att tappa bort, hoppas jag. (Vi talar här om mannen som kan tappa bort ett par långbyxor. På riktigt.)

Jag har stickat i Svarta fårets Raggsocksgarn, som består av 70% ull och 30% polyamid. Den färgen som heter "grön multi". Tjockt, rejält och mjukt, blir det.

Lite uslig bildkvalitet - alldeles oredigerat - men man ser ju hur sockarna ser ut i alla fall. Och som bakgrund syns våra hyfsat nya fåtöljer, för den som undrar. ;-)

Mycket läst och lite bloggat...

2012-01-15T09:58:00.000+01:00

Jag har suttit väldigt lite vid datorn den senaste månaden. Dels har det att göra med att det alltid blir så himla mycket på jobbet just innan jul, så man orkar liksom inte samla tankarna ordentligt hemmavid för att skriva. Dels har det att göra med att jag blev sådär sjuk och hängig och trött - så jag orkade inte heller, under nästan hela lovet. Och som om inte det där räckte, så har jag dragit på mig en jäkligt envis inflammation i högerarmen. Jag har vänsterställt musen men jag måste ju använda högerhanden för att knappra på tangentbordet och då blir det ändå inte så mycket vila. Envis som synden fortsätter jag dock att handarbeta. Herregud, något nöje måste man väl få ha? Jag röker inte och super inte, så lite virkande och stickande måste jag få förlusta mig med... Även om det värker. ;-)

Fast jag har fuskat mig till en del bloggläsande via mobilen... ;-) Det är den dyraste leksak jag någonsin har köpt, den där mobilen - men den är nästan den roligaste också. Det går himla bra att sitta i fåtöljen och småläsa lite bloggar i tevens reklampauser. Och spela lite wordfeud.

Så här i början av januari (eller ja, nu är vi väl förbi början av januari - men i alla fall) har jag sett att det kryllar av årssammanställningar, statistik och resultatlistor på väldigt många bokbloggar. Jag är hemskt ledsen om någon blir besviken, men det blir inte någon sån där statistik här hos mig. Jag ids inte. Och så är jag inte så brydd, faktiskt. Men vill ni kolla hur många böcker jag har läst så finns det länkar i högermarginalen. ;-)

I vanlig ordning finns det en hel del nyårslöften kring läsande också, och inte heller det tåget hoppar jag på. Jag brukar lova att jag ska läsa för mitt höga nöjes skull, och det är ungefär den målsättning jag har nu också. Det gör inte ont, om det slinker med något allmänbildande - men jag inte så ambitiös läsare. Jag drivs av lusta. Hur står det till med er andra?

Jag har sett en diskussion någonstans om plagierade inlägg; om det kan tänkas vara okej eller inte. Och nä, det kan väl inte vara okej? Om någon har skrivit något smart som man vill föra vidare, då måste man göra det på sitt eget sätt. Klipp och klistra - men ge cred till den som först kom på det hela! Tycker jag. Eller hur tänker ni?

Jag har också försökt att spana runt för att se att alla gröna påsar har landat prydligt hos sina adressater. Det verkar som om den allra sista påsen hittade hem alldeles nyligen. Om det är någon som inte har fått sin gröna påse måste du höra av dig! Annars tar jag för givet att allt är ok.

I handarbetsbloggossfären - som för övrigt är en sfär som lockar mig allt mer och mer, och är vansinnigt trevlig, dessutom - finner jag grymt mycket inspiration. Jag stickar sockar och lär så göra ett tag till, men i mitt huvud trängs planer på allt möjligt stickat och virkat. Vad håller ni på och handarbetar med? Länka och visa! ;-)

Årets lästa böcker 2012

2012-01-15T09:33:00.000+01:00

Här kommer jag fortlöpande att fylla på med de böcker som jag läst under året.

Señor Peregrino - Cecilia Samartin (roman)

Señor Peregrino, av Cecilia Samartin

2012-01-15T09:11:00.001+01:00

Förra söndagen hade vi bokcirkel och den bok som vi hade läst till den träffen var Señor Peregrino.

Jamilet - som är den som står i centrum för bokens handling - är ett sånt där överjordiskt naturväsen, nästan. Hon är vacker, men född utom äktenskapet som resultatet av en våldtäkt. Det är dock inte av det skälet som invånarna i hennes barndomsby betraktar henne som djävulens förlängda arm - utan det handlar om det stora hemangiom som täcker hela ryggen och baksidan av benen ned till knävecken. Under Jamilets barndom försöker man på många sätt få bort märket, men det lyckas naturligtvis aldrig. Jamilet klär sig alltid så att märket inte ska synas, men det faktum att det sitter kvar där det sitter, begränsar och styr hennes liv. När modern så småningom dör, bestämmer sig Jamilet för att ta sig till USA, där hennes äldre syster bor sedan några år. I den lilla mexikanska byn finns ingen framtid för Jamilet, så när hon klipper av sig sitt hår och utklädd till pojke ger sig iväg för att ta sig över gränsen är hon väldigt målmedveten.

Som läsare förväntar man sig lite mer av just det momentet: hur man tar sig över gränsen utan att åka fast - men det går överraskande smärtfritt och snabbt.

Väl framme i USA söker hon rätt på sin syster - något som också går väldigt kvickt och problemfritt - och flyttar in hos henne. För att försörja sig behöver Jamilet ett arbete och hon får till sist anställning på ett sjukhus för patienter med psykiska sjukdomar. Hennes uppgift blir att vårda en äldre man som bor i en egen lägenhet på ett våningsplan högt upp i huset. Hon får en rad förhållningsorder, exempelvis att inte tala med mannen eller uppmuntra hans fantasier, och hon får veta att den ena sköterskan efter den andra har provat på arbetet men slutat efter kort tid. Ingen förväntar sig att Jamilet ska stå ut med den besvärlige mannen vidare länge - men naturligtvis är det så att hon faktiskt klarar av att arbeta kvar och naturligtvis bryter hon i hemlighet mot alla de regler som satts upp kring hur patienten ska skötas. Jamilet lyssnar på Señor Peregrinos berättelser och det är det som är själva kärnan i boken; hur Jamilet lyssnar och Señor Peregrino berättar.

Från det att Jamilet börjar lyssna till berättelserna pendlar boken mellan nutid och dåtid, och det är egentligen berättelserna om hur Señor Peregrino gör sin pilgrimsvandring och möter sitt livs kärlek som är behållningen med boken. Kring Jamilet finns det så mycket som inte riktigt vill falla på plats. Jag får inte riktigt grepp om varför hon handlar som hon gör alltid, och somliga händelser som det berättas ingående om förstår jag inte riktigt poängen med. Mot slutet av boken rör sig resonemanget kring saga och sanning; om att var och en bestämmer sin sanning. Señor Peregrino formulerar det ungefär så här: Vi måste bestämma vad som är vår verklighet genom att välja våra egna historier och tro på dem med hela vårt väsan. Och därmed känns det som om hela kärnberättelsen plötsligt är i fara. Vad är det som är sant och vad är inte sant, i bokens berättelse? Vad har Señor Peregrino egentligen varit med om under sin pilgrimsvandring och hur var det nu med hans livs kärlek? Kan man lita på någonting som han sagt?

I bokcirkeln hade vi lite olika känslor inför boken. Någon tyckte att den var riktigt bra, någon annan tyckte inte alls vidare mycket om den. Jag tyckte, som sagt, bäst om Señor Peregrinos berättelser men blev riktigt sur på slutet då allting vändes upp och ned på, på ett - i mitt tycke - inte så bra sätt. Men det är väl kanske det som gör en bok bra? Att man inte blir riktigt klok på vad man tycker, vad som hände - och så kan man inte sluta tänka på den... (Fast jag måste erkänna att jag har slutat tänka på den här boken. ;-) )

I vanlig ordning äter vi alltid mycket gott på våra bokcirkelträffar (ja, kanske utom när vi är hos mig, som är sällsynt fantasilös då det gäller mat) och den här gången bjöds det på räksoppa med vitlöksbröd. Räksoppan var suveränt god och skulle dessutom vara mycket enkel att svänga ihop, så om det inte vore för att det ingick en hel massa räkost i soppan skulle vi redan ha ätit den hemma. Räkost och mjölkproteinallergiker kommer inte vidare bra överens, tyvärr.

Mera sockar...

2012-01-11T19:51:00.000+01:00

Minstingen tyckte sig också behöva sockar, och då har man inte mycket val. Det är bara att sticka! ;-)

Jag har stickat i Mellanraggi, ett lite tunnare garn men av samma typ som Raggi. Ull och syntet. Jag stickade på treans stickor, och bara för att det var för tråkigt att sticka slätstickning hela foten är ovandelen av foten i mosstickning. Två räta, två aviga - två varv, och så tvärtom.

De nakna benen tillhör minstingen själv. Allt ansvar för ev. nakenchock tillhör henne. ;-)

Nära dig, av Joanna Björkqvist

2012-01-11T19:41:00.000+01:00

Redan kring jul läste jag den här boken - men inte förrän nu har jag förstånd att blogga om den...

Bild: Adlibris

Boken är utgiven på eget förlag, och det var författaren själv som hörde av sig via bloggen och erbjöd mig ett exemplar av boken. Den där grejen med eget förlag, det är en sådan där liten detalj som alltid får mig lite extra kritisk och tveksam - men den här boken fick jag god lust att ge mig på utan alltför mycket betänkligheter. Författarens hemsida utstrålar engagemang och kanhända var det värmen och viljan på hemsidan som fick mig att smälta... ;-)

Själva boken, då? Jo. Kortfattat handlar det om den nyblivna mamman Sagas första år. Hon lever sitt eget liv, med allt vad det innebär att vara småbarnsförälder - samtidigt som hon får följa sin egen mammas första småbarnsår genom de dagböcker som mamman skrev då Saga själv var liten. Sagas mamma omkom då Saga var i tonåren, och det är lätt att se att Saga fortfarande känner att hon saknar sin mamma. Boken bjuder på både glädje och sorg, i ett svep.

Det är nu ett bra tag sedan jag var småbarnsmamma och jag har inte haft så lätt att relatera till precis allt i boken. Somligt känner jag väl igen och somligt känns främmande. Ibland blir jag irriterad på Saga och hur hon väljer att leva i det förgångna, och ibland begriper jag inte hur hon har tänkt sig att leva kvar i ett förhållande som hon stundtals inte verkar vara ett smack intresserad av. Jag blir inte klok på hur hon tänker ibland, den där Saga. Jag ska låna ut boken till en av mina bokcirkelkompisar, som råkar vara småbarnsmamma - bara för att få veta vad hon tycker om boken. Den kanske känns annorlunda då man är mitt i småbarnsåren?

Själva boken bjuder inte på en fantastisk läsupplevelse och det är inte avancerat litterärt så det smäller om det. Men det är faktiskt rätt hemtrevligt och mysigt - samtidigt som en hel del svåra saker tas upp. Språket funkar, tycker jag, och det är inte alltför många sådana där små språkliga missar som stör och som tenderar att hänga med till sista tryckningen på mindre förlag. Ibland tänker jag att det blir lite pratigt och att författaren säger lite för mycket istället för att låta mig som läsare lista ut på egen hand. Det är en konst, det där att berätta utan att säga rakt ut...

Jag tänker att författaren ska vara ganska så nöjd över att ha skrivit en sån här debutbok. Det här är ju första steget på en författargärning som ska vara i många år framöver - eller hur? Det finns en rejäl grund att stå på!

Stickning

2012-01-05T14:42:00.000+01:00

Jag har stickat en del den senaste tiden. Alla tre ungar har fått vantar just innan jul eller i julklapp = tre par stickade vantar. Inga bilder finns på vantarna, för de är alltså i full användning nu - på högst skilda håll i landet, dessutom.

Under jullovet tyckte den äldsta tösen att hon hade för få stickade sockar, så jag stickade sockar till henne medan jag ändå satt hemma och var lite krasslig. När de där sockarna var klara, började minstingen säga att hon minsann också behövde nya sockar. Alltså har jag ett par sockar på gång till henne nu. Glassiga! Mellanraggi i rosa, beige och mintgrönt. Mittentösen måste också, i rättvisans namn, få sockar - så det får jag fixa sen. Det här är sockarna som stora tösen fick (och för den som är intresserad, så är det också stora tösens nakna ben...):

Jag hade blåmelerat/blårandigt Raggi hemma men inte tillräckligt så att det skulle räcka till ett par sockar. Alltså köpte jag ett nystan till som skulle funka att kombinera med det blåaktiga garnet. Det blev Raggi mönstrat i grått och grönt - och slutresultatet blev ett par rejält randiga sockar! ;-)

Nu börjar maken hinta om att han också behöver sockar och på mina frestande förslag om rosa och glitter svarar han bara att vilken färg som helst går bra... Ni fattar vartåt det barkar då, eller hur...? ;-)

Lägg ut! Episoder ur ett journalistliv, av Bo Holmström

2012-01-04T14:09:00.001+01:00

Den här boken fick jag i julklapp av brorsan och jag läste den under mellandagarna någon gång. Det är en nätt bok, både till format och omfång - så den var ganska raskt läst.

Jag hade inte någon bestämd bild av människan Bo Holmström innan jag läste. Jag kan inte säga att läsningen gav så himla mycket kött på benen heller, egentligen - om man vill Holmström in på livet. Den stora behållningen med boken är hur Holmström serverar ett antal episoder på ett sätt som om han hade suttit mitt emot en vid köksbordet och berättat. Det är förvisso en hel del fakta invävt i hans berättelser, men det finns också en reservation i början av boken som säger att det kan finnas en del oavsiktliga felaktigheter. Genom åren, berättar Holmström, har han litat till sitt minne - men i takt med att nya händelser behövt få plats i minnet har äldre händelser trillat ut. Högst mänskligt. Så nu, när han skulle skriva, har han plockat från minnets arkiv och kollat upp vissa faktabitar för att det skulle bli någotsånär rätt.

Det är intressant läsning! Man kan råka få med sig lite allmänbildande kunskap - men man måste, som sagt, komma ihåg att det här är berättat ur ett personligt perspektiv, så det är inte att betrakta som en faktabok. Det finns personliga funderingar kring händelserna och det finns personliga ställningstaganden, men de där personliga reflektionerna får liksom inte ta över riktigt eller ta plats. Jag hade kanske önskat mer sånt, när jag tänker efter. Mer personliga tankar, sådana som gör att det blir lite privat. Det är ju sådant som gör biografier riktigt intressanta.

Så. Läsvärd? Jo. Kanske mest för den som är riktigt intresserad av politik och samhälle - och som dessutom har upplevt det mesta av det som boken berättar om, i tevesoffan. ;-)

Jane Eyre, av Charlotte Brontë

2012-01-04T13:21:00.001+01:00

Argasso har börjat ge ut klassiker i serieform, och jag tror att det kommer att bli en riktigt fin samling så småningom! Jag har läst Frankenstein och tyckt mycket om. Nu har jag läst Jane Eyre och igen tyckt mycket om!

Det är vältecknat och väl återberättat - vilket är ett krav för att jag ska tycka att det ska vara lyckat. Språket är inte för enkelt, utan kan fortfarande vara en liten utmaning för somliga läsare. Berättelsens originalformat, med förvecklingar och tidshopp, finns kvar - i alla fall tyckte jag inte att jag saknade något när jag läste. Det var snarare så att jag ett par gånger fick tänka efter: Var det så det var...? Har man lite brådis och behöver repetera berättelsen kan man gärna sluka den i det här formatet! Sen kan man skicka vidare albumet till någon annan som man tror skulle gilla berättelsen... Om man har samvete. Man vill gärna samla på de här fina albumen, känner jag!

(Och nu vet jag att jag har ännu ett album i serien liggandes någonstans, fast endast Gud vet var. Det är Macbeth - inser jag efter en titt på förlagets hemsida - och den vill jag såklart också läsa. Varför har jag inte gjort det? Den måste ha hamnat hos mig vid en tidpunkt då det varit alltför mycket läsfrestelser... ;-) )

Kortfattat: Läs!

(Bild och rec.ex från förlaget.)

Long time, no see...

2012-01-04T13:07:00.000+01:00

Jullovet har varit mycket stillsamt, så här långt. Jag har tillbringat de allra flesta timmarna av lovet uppkrupen i min fåtölj, med en stickning och en film eller teve-serie som sällskap. Det är ungefär vad jag har orkat med, förutom de promenader som vovven dragit med mig ut på. Förmodligen hade jag något eländes virus i kroppen redan innan jul, för det har varit si och så med orken ett bra tag. Det har varit reservbatteriet som har gått för fullt. Och ja, sen blev jag lite febrig och lite hostig och det ville inte ge med sig. Inte så konstigt med de crappy måndagsexemplar till lungor som jag har. Och så hade jag sån eländes värk i ryggen och i lederna att jag höll på att bli galen och inte fick sova om nätterna. Och så rullade det på. Dag efter dag.
Men nu börjar jag vara redo för lite bloggande. Håll i hatten! ;-)

Sticker upp huvudet ur berget med julpryttlar och annat krafs...

2011-12-29T15:45:00.000+01:00

Status: Alive! Not kicking.

Bortskänkes: Trött kropp med feber och eländes elände. Värk överallt.

Önskas: Lite energi. Inte för mycket.

Ligger på hyllan och väntar: Tankar om två, tre böcker. Tankar om en teveserie. Tankar om en show.

Gå inte och skaffa en massa andra favoritbloggar. Jag kommer tillbaka! ;-)

Ligger under ett berg och sprattlar lite...

2011-12-22T06:33:00.000+01:00

Ett berg av grejer som ska fixas, alltså. Kommer loss snart, tänker jag! ;-)

Under tiden kan ni avslöja er inför er bokvän om ni inte redan gjort det. Har ni inte visat upp eller berättat om ert paket i bloggen kan ni göra det. Lägg gärna lite extra krut på tankar om böckerna! Glöm inte att tacka avsändaren ordentligt! ;-)

Det är nu jag alltid ångrar mig!

2011-12-18T15:57:00.000+01:00

När jag slinker in hos till exempel Annelie och ser vilket härligt paket med garn och kreativa böcker som hon har fått... Eller när jag ser Mias fina garn... När jag blir sugen på Ellisons strut med choklad... När jag ser att Fabulerat har fått en hel hoper fint inslagna paket... När Maria är så nöjd med sina paket att hon vill skicka dem till sig själv. Och när jag ser Josefins härliga hög med böcker! Eller Evalinns hög med pinaler och böcker!

Spetsig har fått en nio-dagars-kalender som man blir himla nyfiken på. Jag vill också ha en paketkalender, känner jag! Och jag kan gärna börja räkna ned till julafton redan sisådär vid midsommar... Jag är inte så knusslig! ;-)

Eller när jag ser att Monika har fått en film som jag tycke ser spännande ut: Babel. Varför har jag inte sett den? Samma sak med filmen som Matilda har fått. Varför har jag missat den?

Konsten att vara otrogen på Facebook har landat hos Boklusen och den blir jag genast nyfiken på. Likadant med Mrs Es böcker. Nemi!

Och så verkar det som om Tess tänker hålla på sina paket ända till julafton. Lika ståndaktig är Fyra tassar vid min sida. Och Pysselfarmor.

Sen ska vi inte tala om Hanna-Kristine, den lyckosten... ;-)

Så. Det är alltid nu jag ångrar att jag inte är med själv! ;-)

Sista skickardag!

2011-12-16T16:11:00.000+01:00

Kolla att du har pillrat ned det som du ska i paketet. Kolla att du har rätt adress! Tänk efter om det är ett paket som gör mottagaren glad.

Allt ok?

Skicka.

;-)

Den frusna trädgården, av Kristin Hannah

2011-12-15T20:15:00.000+01:00

Jag var rätt inställd på att den här boken skulle innehålla något lite lagom lättsmält, vara smått romantiskt och kanske också ge en feel-good-känsla. Till viss del visade det sig stämma - men till ändå inte. Det är visserligen feel good, det är lite romantiskt och det är rätt lättsmält - fast det är också väldigt, väldigt sorgligt...

Det handlar om systrarna Nina och Meredith, vars far avlider. Systrarna blir kvar med mamman, som aldrig har varit vare sig varm eller omhändertagande. Hon har varit svår att begripa sig på, alltid hållt en viss distans och aldrig visat barnen någon kärlek. Det enda som hon egentligen har gjort för sina flickor, är att berätta udda, ryska sagor för dem. Sagor som inte riktigt gått att förstå - men som ändå varit en slags länk mellan systrarna och mamman, och som också fullt naturligt påmint systrarna om att mamman har rötterna i Ryssland.

När pappan dör, är han mån om att påminna systrarna om mammans sagor. Han vill att de ska lyssna på sagans slut. Så många år efter det att mamman slutat berätta sagor, känns det som en märklig önskan - men när saker och ting håller på att gå alldeles överstyr bestämmer sig Nina för att hon ska, kosta vad det kosta vill, locka ur mamman slutet på sagan.

Övergångarna mellan bokens nutid och sagorna känns klumpiga. Mamman börjar prata och mitt i repliken kommer skiftet mellan talet och sagan:

- - - De goda byborna kan inte göra någonting för att stoppa ondskan. De älskar sitt kungarike och är den sortens människor som

sänker huvudet för att undvika faran. Vera förstår inte det. Hur ska hon kunna göra det, vid så unga år? - - -

Och jo. Sagorna är skrivna med kursiv stil. Jag kan tycka att man hade kunnat lösa det snyggare. Man hade kunnat göra så att man förstår att mamman ska börja berätta, och så hade det fått bli nytt stycke eller kanske rentav nytt kapitel - för sagan. Jag störs inte av det kursiva i sig, men jag störs av att övergången sker mitt i repliken. Petitess.

Det handlar inte bara om systrarna och mamman, utan också om systrarnas relation, och om deras kärleksrelationer - som inte är så lite komplicerade. Det handlar om hur det förflutna påverkar nuet och hur det förflutna också förklarar varför saker och ting sker.

Hur som helst. Jag läste boken i princip i ett svep under en helg, och när jag hade läst ut den var jag tvungen att sätta igång en rejäl gryta med älgkött och morötter och lite sånt. Och jag känner tacksamhet över att ha sluppit vara med om det som mamman berättar om. Svält, krig och armod. Det är ett helvete.

Med varm hand kan jag rekommendera boken. Trots att den är sorglig! ;-)

För den som gillar när de kommer i par...

2011-12-11T16:50:00.000+01:00

Jag skulle säga att det här är ett spännande par:

Jag har skrivit om böckerna här och här, för den som vill ta sig en titt.

Om man vill ha något snällt och lättsmält, skulle jag säga de här:

Jag läste båda i ett svep och skrev om dem i ett svep, så mina tankar finns i ett enda inlägg.

Vill man ha något som är lättsmält, roligt men som också förmedlar lite livsvisdom, ska man satsa på de här:

Jag har skrivit om dem här och här.

Och hur går det med julklappsshoppandet, för övrigt? Allt klart? (Säg nej!) ;-)

En ska bort

2011-12-11T08:32:00.000+01:00

Tydligen är det länge sedan jag körde En ska bort... för det väcktes ett önskemål om en runda. Så, då kör vi. Ni kan reglerna, eller hur? Tre hör ihop och en ska bort. Ditt jobb är att förklara vilken som ska bort och varför. Tänker du likadant som jag, vinner du en guldstjärna i himlen. Och man behöver inte ha läst böckerna för att kunna vara med!

Vill du ha bilden i lite större format så klickar du bara på den. Gissa på! ;-)

För den som behöver en trio...

2011-12-10T07:44:00.000+01:00

Då skulle jag rekommendera de här:

Mina tankar om Spinnsidan, om Svinhugg, om Svartvintern - för den som vill läsa!

Eller så skulle jag säga de här (jo, hon har ju skrivit fler - men jag gillar dessa bäst!):

Mina tankar om Rapsbaggarna, om Potensgivarna, om Stenhimlen - för den som vill läsa!

Vickis Vintagebutik, av Isabel Wolff

2011-12-10T07:23:00.000+01:00

En riktigt snäll bok, det var vad jag behövde. Och efter att några månader ha gått och sneglat på Vickis Vintagebutik, som stått och sett förförisk ut på biblos hylla minst lika länge, bestämde jag mig för att ta mig an den...

Snäll? Ja! Romantisk? Ja! Vintageinspirerande? Ja! Vill jag ha en second hand-butik nu? Ja!

Boken är, förutom detta, också ganska förutsägbar, lite klichéig och lite väl tillrättalagd - men det struntar jag i. Den var precis vad jag behövde och det tycker jag om den för.

I centrum för handlingen står föga förvånande Vicki själv. Hon har nyss gjort slut med mannen som hon skulle gifta sig med - och från början får man inte veta varför. Hon har nyss sagt upp sig från jobbet som hon haft i tolv år; att värdera och auktionera ut vintageplagg på Sotheby's - för att istället starta sin egen lilla vintagebutik. Genom sitt nya arbete kommer Vicki i kontakt med nya människor också. Det är journalisten Dan som skriver om hennes butik, Mrs Bell som vill göra sig av med sina gamla kläder, Miles som bjuder över henne och gör så att hon får betala alldeles för mycket för en klänning som hon vill ha... Och kunderna! Kunderna som besöker butiken och blir förälskade i kläderna och kommer tillbaka och blir lite grann som vänner... Mitt bland alla kläder är det kärlek och sorg och vänskap och elände och allt det där. På slutet rätas alla frågetecken ut och Vicki gör rätt val och man får veta det där med fästmannen och... Ja, ni är med på upplägget, eller hur? Ungefär som i de där andra butiksböckerna som jag otaliga gånger har tjatat om här på bloggen... ;-)

Jag skulle säga att det här är en riktigt skön bok att vila till! Läs! ;-)

Jag finns och Inte på riktigt inte på låtsas, av Maja-Maria Henriksson

2011-12-08T18:03:00.001+01:00

Jag finns kom ut för något år sedan och av någon anledning läste jag den aldrig då - trots att den fick idel lovord från alla möjliga håll. Nu har den fristående fortsättningen nyligen kommit ut; Inte på riktigt inte på låtsas - och plötsligt ville jag absolut läsa den. Men man kan ju inte läsa del två utan att läsa del ett först... Alltså tog jag båda i ett svep.

Jag hade hört en del om hur hemsk Jag finns är, och tänkt att det säkert var smått överdrivet. Jag menar, i var och varannan ungdomsbok är det eländes elände och mörker och död - och hur farligt kunde det bli? Det kunde bli ungefär hur hemskt som helst, skulle det visa sig. Faktiskt så pass otäckt att jag inte vet riktigt vem som skulle kunna behöva läsa den här boken? Jag vet inte vem jag vill dela den här berättelsen med, faktiskt. Någon mycket stabil människa. Inte någon som redan är lite smådeppig och tänker att livet är skit... Bokens Johanna tänker rakt genom hela boken att döden är bättre än livet - och det krävs att man står stadigt på jorden för att kunna ta emot det.

Fortsättningsboken är något ljusare, men fortfarande är det ganska tung läsning. Jag tycker mycket om att slutet är hoppfullt och att Johanna äntligen får känna att någon bryr sig om henne, på riktigt och utan baktankar.

Det krävs en läsare som förstår att känna medlidande med det som Johanna går igenom. En som kan begriper att det aldrig någonsin har varit något fel på Johanna, utan att det som drabbar henne faktiskt hade kunnat drabba vem som helst, som har fel personer i sin omedelbara närhet. En som förstår att Johanna är värd all respekt för att hon ändå valde livet, trots att hon inte alls förstod varför, egentligen.

Egentligen skulle jag inte vilja rekommendera den här till osäkra tonåringar överhuvudtaget, fastän det kanske är just tonåringar som är målgruppen. Jag skulle vilja att en hel massa tonårsföräldrar läser den.

Innehåller nötkräm

2011-12-06T19:38:00.000+01:00

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop.

Och som ni säkert har räknat ut vid det här laget, är det inte jag som har författat texten ovan. Den har jag alltså hämtat på det där stället där man hämtar bloggmaterial för att stödja den här goda saken. Jag hoppas verkligen att fler hakar på. Det är en spotta i havet, sex påsar nötkräm, men det är något i alla fall.

Till den som vill ha något som grundar för lite eftertanke och filosoferande...

2011-12-06T19:05:00.000+01:00

Ja, somliga böcker är man ju liksom inte klar med, bara för att man har läst ut dem - ni vet? Och egentligen är det väl de böckerna som är de allra bästa? Som liksom nästlar sig in i en, och inte lämnar en ifred...

Dödssynden har osedvanligt fult omslag, tycker jag. Eller, det är väl inget fel på själva bilden - det är de där rödgula blafforna som förstör, tycker jag. Men insidan är så mycket bättre än vad omslaget låter en ana! Jag har skrivit om boken här, för den som vill veta hur jag tänkte om den. Det finns för övrigt en superfin pocketutgåva för den som läser på engelska.

Niceville har snyggt omslag, å andra sidan... En sak som lockat till debatt är hur man kan översätta The Help till Niceville, och det kan man ju fundera över. Ända tills man har läst boken. Sen vet man! ;-) Jag ångrar verkligen inte att jag läste boken - men vill du veta vad jag tänkte om den, lite mer ingående, så kan du läsa här.

Jacobs värld har jag läst på engelska, då med titeln House Rules och jag kan alltså egentligen inte säga så mycket om hur den funkar i översättning - men jag kan inte tänka mig annat än att den duger alldeles utmärkt! Den utspelar sig i modern tid, till skillnad från de båda andra böckerna, och passar alltså för den som inte är så förtjust i historiska berättelser. Här har jag skrivit om den!

Så. Del två i julklappstipsandet! ;-)

Pepparkaksångest?

2011-12-06T18:28:00.000+01:00

För den som inte har satt igång med sitt pepparkaksbak än, kan det vara en god idé att först läsa igenom pepparkaksbagarens tio budord, författade av en medbloggare (tillika bokcirkelkompis) som den hårda vägen funnit svaret på hur pepparkaksbak ska gå till.

För den som känner behovet av att sätta en riktig pepparkaksdeg (riktig, till skillnad från köpes) följer här ett recept. Väl beprövat! Plocka fram en kastrull (jag brukar använda en treliters med tjock botten, men det går säkert bra med en tvåliters också). Häll i följande ingredienser:

2 dl strösocker
1 dl vatten
1 dl sirap

Koka upp och lägg i smöret (eller jaja, det mjölkfria margarinet) - vilket ska vara 200 gram. Rör omkring smöret till dess att det har smält. Låt sörjan svalna.

Tillsätt sedan 2 tsk kanel, 1 tsk ingefära, 1 tsk nejlika, 1 tsk bikarbonat och 8 dl vetemjöl. Rör ihop till en smet. Täck degen med 1 dl vetemjöl och plastfolie - och ställ sedan i kylskåpet över natten.

Baka ut på bakbord! Dofta mjöl över degen medan du kavlar, så blir du inte galen på att degen fastnar överallt. Med jämna mellanrum lossar du degen från bakbordet och kavlar lite till. Ta ut figurer med mått när du tycker att degen är tillräckligt tunn. Lägg figurerna på smorda plåtar och grädda i 175 grader varm ugn. (Först ska figurerna svälla upp och sedan sjunka ihop, och så får de färg himla raskt efter det. Passa noga!)

Jag brukar hasa av peppisarna från plåten och låta dem kallna på diskbänken, när jag har gräddat dem. Det gör jag för att slippa vänta så länge, för att kunna lägga på nya peppisar på plåtarna ganska så fortlöpande. (Ja, nu låter det som att jag bakar med en himla fart men det tar sin lilla stund att få ut den här degen...)

Så. Då var det bara att sätta igång med baket! ;-)

Till någon som är kreativ och inte vill läsa om mord och blod...

2011-12-04T10:17:00.000+01:00

Ja, jag har märkt att det är jul snart - och att det tipsas om julklappar lite varstans. Och jag vill också vara med! ;-)

Så. Till någon som är kreativt lagd, gillar att inspireras och som inte känner behovet av ett litet mord i varje bok:

Jag har skrivit om Livets aviga och räta här, om Nora Roberts böcker här, här och här, och om En liten hattaffär på hörnet här.

Saffransskorpor

2011-12-03T09:10:00.000+01:00

Jag hittade ett recept på vad som skulle vara "Supergoda saffransskorpor" hos Leila och bestämde mig för att göra en omgång. Här är receptet. Originalversionen i svart, mina justeringar i grönt:

100 g smör

1 g saffran (1 gram? Jag tog en påse = 0,5 gram. Funkade finfint!)
2 ekologiska ägg (Vanliga ägg från ICA. Tyvärr. Det är godare med riktiga ägg.)
Skal av 2 ekologiska apelsiner (Ekologiska? Vanliga.)
1 1/2 dl strösocker
5 dl vetemjöl
1 1/2 tsk bakpulver
2 dl skalad pistagemandel (Sötmandel! Lätt rostad i torr stekpanna.)

1.Sätt ugnen på 175 grader.

2.Smält smöret tillsammans med saffran, häll över i en bunke och rör ner äggen.

3.Tvätta apelsinerna mycket noga, riv det yttersta av skalet och blanda det med äggen.

4.Blanda de torra ingredienserna med hela pistagemandlar och vänd ner det i bunken. (Lägg alla torra ingredienser ovanpå det gojsiga i en och samma bunke. Rör ihop!)

5.Forma degen till tre längder och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper. (Fyra! ;-) )

6.Grädda dem i mitten av ugnen i cirka 20 minuter. (Starta ugnen på "snabben". Slå om till glödlampan när ugnen är varm. Alltså, sikta på över-och-undervärme, men sikta fel. Låt dem gräddas i en ugn som sakta svalnar i tjugo minuter. Inse misstaget. Ös på med lite mer värme och låt dem ligga inne tio minuter extra. En justering av den här punkten som med fördel kan hoppas över.)

7.Ta ut längderna och sänk temperaturen till 125 grader.

8.Skär dem i 1 cm tjocka skivor och lägg tillbaka på plåten. (Lägg tillbaka? Skär på plåten. Vass kniv!)

9.Torka skorporna i mitten av ugnen i cirka 15 minuter. (Eller till dess att du kommer ihåg att de faktiskt ligger där. Men slå gärna av ugnen efter sisådär 15 minuter om det är den bortglömningsmetoden du kommer att köra på.)

Trots mina justeringar blev det verkligen supergoda saffransskorpor! Men: apelsinsmak? Nä. Jag fick loss löjligt lite skal från mina apelsiner (de var rätt tunnskaliga) så det steget kan man lika gärna hoppa över, om man inte har apelsiner med rejält grovgropigt skal!

Min andra omgång ligger i ugnen nu, och den här gången hoppade jag över det där med att fippla med ugnsvärmen... ;-)

Tulpaner!

2011-12-03T07:53:00.000+01:00

När jag kikar runt bland era bloggar ser jag allt möjligt intressant! Inne hos Bea hittade jag en tulpanbukett som var till mig! Tackar! Kolla, så snygg:

Jag hittar också några bloggar som ännu inte svarat på frågorna kring tycke och smak. Se till att göra det, annars ger ni er hemliga bokvän ett omöjligt uppdrag!

Torsdagsbarn, av Sonya Hartnett

2011-12-02T06:00:00.001+01:00

Det här är en sån där bok där saga och sanning glider ihop till en så pass märklig berättelse att man nästan inte kan sluta tänka på den. I efterordet läser jag att Hartnett är vred över den trångsynta uppfattning som många har om barn och ungdomars liv och vad de kan tänkas tycka om och klara av att läsa. Jag läser också att hon någon gång har sagt att hon inte sticker under stol med att hon skriver för unga intelligenta ensamvargar. Sådana människor som förtjänar litteratur som sätter värde på deras åsikter och begåvning och utanförskap. Den inställningen känner jag att jag blir inte så lite imponerad av. På något vis är det väldigt modigt att helt frankt deklarera att man har förmågan att skriva för riktigt intelligenta människor. Jag menar, som jämförelse är det kanske lättare att säga att man skriver böcker som folk kan läsa då de vill slappa i hängmattan?

Den här boken börjar med att läsaren får höra om den dagen familjen Flutes yngsta barn kommer till världen. Redan där får man känna att den här berättelsen, den är i en klass för sig. Till att börja med kan det vara bra att påpeka att det är landsbygd, Australien, och 1930-talets depression. Läsaren får följa familjen genom mellanbarnet Harpers ögon, och hon berättar helt osentimentalt om de vedermödor som familjen får gå igenom för att alls få mat på bordet.

Men tillbaka till den dag då Caffy föddes. Harper hade fått order om att hålla ordning på lillebror Tin den där dagen, för att mamman skulle få föda babyn i någotsånär lugn och ro. Eftersom Harper hade viss vana vid att hålla Tin sysselsatt, bestämde hon sig för att ta med honom till floden - en bra bit hemifrån - för att fiska. Inte för att hon räknade med att de skulle få någon fisk, men för att Tin kanske skulle hålla sig lugn ett bra tag där. Väl vid floden visar det sig att Tin är mer svårflirtad än Harper hade räknat med, och hon vänder ryggen åt honom för att visa att hon minsann inte tänker ge vika för hans gnäll. På bara någon minut hinner Tin försvinna - men när Harper inser att han är försvunnen förstår hon också omedelbart vad som inträffat. Det visar sig att ett stycke av strandbanken har rasat ihop rakt över Tin och begravt honom. Tiden går, medan Harper försöker gräva fram honom med sina egna små händer, inser att det inte går, rusar hem efter pappa och pappa börjar gräva. Vem som helst kan förstå att det redan var för sent. Det finns ingen som klarar av att ligga begravd under mängder av sand, och under så lång tid som det var frågan om.

Utom Tin. Han lever och är märkligt oberörd av händelsen. Och redan där väcks frågan om hur han egentligen kom fram ur sanden... Grävde han sig ut själv eller blev han utgrävd av pappan? Varför kom han alls fram?

Man skulle kunna säga att det är där som historien börjar. I centrum för allting står Harper, eftersom det är hennes synvinkel vi får, men det är oundvikligen så att Tin är den som är mest udda och fastän han inte alltid är med i vad som händer så finns han alltid med på ett hörn, i alla fall. Från och med den där dagen för Caffys födelse ägnar sig Tin åt att gräva och gräva, under familjens hus. Han tillbringar allt mindre tid ovan jord. Så småningom har han helt försvunnit ned i underjorden och familjen ser till honom allt mer sällan - medan deras liv och vedermödor fortgår.

Det är konstigt nog alldeles okej att Tin hålls där nere, alldeles själv. Som läsare köper man det hela, och familjen har accepterat att det är där han rör sig och att det är där han har sitt liv. Men det är svårt att låta bli att fundera över symboliken i det hela! Eller, det är svårt att släppa taget om boken överhuvudtaget. Först sträckläser man och sen tänker man.

Ja, det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Läs! Och ge den till en intelligent ung människa!

Jag lånade mitt ex på biblioteket, men det är en pocket utgiven av Atrium förlag ganska nyligen, så den går säkert att hitta lite varstans.

Stenhimlen, av Karin Brunk Holmqvist

2011-12-01T18:26:00.000+01:00

Den här boken är ursprungligen skriven redan 1999 men har bearbetats av författaren och nyutgivits för sisådär ett år sedan (gissar jag). Av någon märklig anledning bestämde jag mig för att hoppa över den här boken - jag har läst allt annat av författaren - men nu stod den på biblioteket och ville så gärna följa med hem. Eftersom jag var sugen på något snällt och snabbläst, fick den göra det! Och det kan jag känna mig rätt nöjd över! ;-)

Jag tyckte, vilket jag har sagt hur många gånger som helst, väldigt mycket om Potensgivarna. Det som var så härligt, var de udda men alldeles realistiska figurer som fanns i den boken. Det fanns också något litet stänk av magi och en rejäl dos underfundighet. I somliga av Brunk Holmqvists senare böcker har jag saknat just dessa ingredienser, även om jag ändå har tyckt om böckerna för deras trevliga ton och sköna verklighetsbeskrivningar. Men i den här boken finns allt det där som jag lite grann saknat!

Vi lär känna Erna, som är drygt trettio år men fortfarande bor hemma hos sina föräldrar. Pappa Ernst är en gubbe av den gamla stammen, som tycker att han är familjens överhuvud (även om han inte är ett smack smartare än någon i familjen utan snarare den som oftast tänker fel) och domderar därefter. Mamma Viola är tyst, mild och kanske egentligen den som är klokast av alla, fastän hon aldrig gör något väsen av sig. Hon anpassar sig så att man ser hur hon riktigt har krympt genom åren. Erna själv är konstnärligt lagd, plikttrogen, intresserad av kultur, historia och litteratur - allt sådant som Ernst inte begriper sig på och därför föraktar. Erna har inte alltför mycket självförtroende och lägger själv skulden på sin märkliga huvudform och omöjliga frisyr.

Familjen brukar ibland fara på auktioner tillsammans; inte för att - som Ernst skulle säga - slösa pengar på något, utan bara för att titta efter vad korkade människor kan tänkas betala för skrot. Men så en dag bestämmer sig Erna för att ropa in en hel kartong böcker. Ernst blir inte så lite förgrymmad - men det leder till att Erna och Börje får kontakt. Börje är nyinflyttad keramiker från Stockholm och ja, man kan nästa lista ut hur det kommer att gå, redan där... Eller hur? Och den som kan sin Brunk Holmqvist vet att personerna vandrar ur boken lite annorlunda, jämfört med när de klev in i den...

Vägen till "lived happily ever after" är trivsam, underhållande och småtrevlig. Med andra ord: läsvärd! ;-)

Livet med musik

2011-11-30T19:29:00.000+01:00

I lördags var jag på partaj tillsammans med maken. Stort partaj med trerätters middag, liveband och himla trevligt folk. Ett samtal som oundvikligen gled in på litteratur och som fick mig att tänka att jag kanske ändå någon gång ska ta och läsa Kepler.

Livebandet bjussade på musik av det här slaget och det är ju sånt som man blir rätt nostalgisk av:

Jag har äntligen fått upp ögonen för det härliga programmet Så mycket bättre. Jag vet. Ungefär sist av alla människor. Av det som jag har sett, har Laleh gjort de mest intressanta tolkningarna. Jag är rätt kass på vad hon egentligen gör för musik - men kolla in den här vackra:

Och så försöker jag se Sommarpratarna så ofta jag bara kan. Det blir inte ofta, det kan jag erkänna - men jag såg igår. Nöjd över det, är jag! Dels var det lite lokal anknytning här uppifrån genom Brolle och Underbaraclara (ja, häruppe är många mils avstånd fortfarande nästgårds, det vet ni väl?), dels fick jag klart för mig hur mycket jag vill läsa något av Margareta Strömstedt. Jag har läst något, för säkert tjugo år sedan - men det minns jag ju inte mycket av. Och Malin Sävstam var där, kvinnan som förlorade så många i tsunamin och som ändå har lyckats hitta ett sätt att leva igen. Brolle fick sjunga en snutt, och kan man någonsin ledsna på att lyssna på hans sammetsröst? Lyssna lite här:

Norrbottensmän med gitarr och skön röst - det är något helt oemotståndligt, eller hur? ;-)

Blogger och android och gmail och annan skit...

2011-11-30T07:23:00.001+01:00

Alltså, när man köper sig en androidtelefon, så får man ju hacka i sig att man har köpt en googleprodukt. Det gör mig ingenting. Man måste ha ett gmail-konto för att komma åt appar, om jag inte helt har missat någon möjlighet? Google och gmail och blogger hör ihop, det är också ett faktum som inte går att göra något åt. Men, en sak som stör mig är det här:

När jag loggar in på min blogg här, som jag ju skriver rätt anonymt, brukar jag se min hotmailadress som är ihopkopplad med det här kontot. Andra ser den inte, eftersom det ligger på insidan av bloggverktyget. Nu ser jag inte den adressen längre, utan min gmail-adress, som inte är ett smack anonym. DET stör mig. Jag ser framför mig hur google en vacker dag har bestämt att ens gmail-uppgifter (alltså, icke-anonyma) är det som ska ploppa upp där man kommenterar.

Ni andra, som också har blogger och android och gmail och allt det där - hur tänker ni? Vad är det jag inte har fattat, som alla andra redan har fixat?

(Och jo, jag har läst mig till hur man gör för att separera ens gmail-konto från ens hotmail kopplat till blogger och det är en inte så lite komplicerad procedur. Det handlar om att ta bort bloggen och låta den återuppstå efter det att man har särat på gmail och hotmail, i separata fönster och med cookiebortplockning och gudvetallt - och då kommer man ändå att förlora en del vid proceduren. Inte ett alternativ.)

Hemlig i evinnerliga tider?

2011-11-30T07:14:00.000+01:00

Alltså, jag har inget skrivit i regelverket om hur man ska göra med sin anonymitet gentemot bokvännen i längden. Men med tiden och många bokbyten har det visat sig att många deltagare tycker att halva nöjet är att gissa vem man har fått brev från - så vill man, så kan man lämna lite ledtrådar om vem avsändaren är, i sitt brev. Man lägger ihop ledtrådarna man hittar, kilar runt hos olika bloggar och kollar - och så frågar man "Är det du?" och får ja eller nej till svar. Om man ids. Annars väntar man med lite is i magen till dess att sista skickardag har passerats med lite marginal, och sen hör man sig för helt öppet. Kikar in hos sin mottagare och avslöjar sig. Gör lite som ni vill. Det blir bra!

En knepighet som dyker upp, är hur man gör med avsändaradress på sitt brev. Om man bloggar öppet med namn och hemort - då är de ju knepigt att skriva avsändare och samtidigt önska att bokvännen ska få ägna sig åt gissningslekar... Kanske kan man använda föräldrars eller svärföräldrars adress som avsändare? Bloggar man helt anonymt, kan man utan bekymmer skriva sina egna adressuppgifter som avsändare. Det går ju ändå inte att koppla ihop med bloggen, eller hur?

Hoppas att allt går finemang med hopplockandet! ;-)

Frågor för julklappsbytare!

2011-11-28T18:08:00.002+01:00

För att underlätta för sin hemliga bokvän, är det en strålande idé att skriva ett inlägg i bloggen som är särskilt tillägnat ens läsning. Besvara följande frågor, tack! Finns det något du vill lägga till, då gör du det!

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser?
* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?)
* Läser du på andra språk än svenska? Vilka?
* Lyssnar du på böcker? Vilket format, i så fall?
* Samlar du på böcker av någon särskild författare?
* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?
* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!)
* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?
* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?
* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?
* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?
* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?

Jag skulle också vilja be alla bokbytare komma ihåg att det är två pocket det är frågan om att skicka! Kolla regelverket!

Det ska ju packas ned mer än enbart böcker i påsen... För att underlätta även på den fronten, är det smidigt att berätta vad man tycker om och inte tycker om! Besvara följande frågor - men lägg gärna till egen information!

* Vad gör du helst på fritiden?
* Samlar du på något?
* Favoritfärg?
* Teve-serier som du uppskattar?
* Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst?
* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?
* Vilket slags godis tycker du bäst om? Och hur är det där med naturgodis, egentligen..?
* Stjärntecken?
* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket till jul?
* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett paket till jul?
* Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)?

Var särskilt uppmärksam på punkten kring allergier och födoämnesval! Både som svarare och som hemlig bokvän!
Ni som svarar får gärna lämna en kommentar här, när era svar finns att läsa i den egna bloggen! Det brukar vara roligt att kika runt och se hur andra har svarat. Dessutom är det alltid någon som är lite extra smart och skriver sånt som någon annan egentligen också hade velat tala om, men inte listat ut själv... ;-)

Svar på en fråga i kommentarerna: Du skickar till en person, och får från någon helt annan. Gäller alla!

Du gamla, du fria, av Liza Marklund

2011-11-28T16:10:00.000+01:00

För ett tag sedan, när jag tittade igenom min bokhylla och bland annat tittade igenom mina Marklund-böcker, minns jag att jag tänkte "Jamen, hon Annika Bengtzon, det var länge sen... Men jag är less på henne, så det spelar ingen roll..." Bara dagarna efteråt läste jag - på Piratförlagets hemsida - att Marklund var på gång med en ny bok om henne. Och det är konstigt, men genast blev jag intresserad. Det är lite grann som med choklad, gissar jag. Man är inte säker på om det är så himla bra, men man vill ha.

Jag läste boken tämligen omgående efter det att den hade landat i brevlådan och jag är fortfarande inte så säker på hur jag har det med Annika Bengtzon. Jag tror att jag faktiskt är lite less på henne, men det spelar egentligen inte så stor roll. Det här är en grym kriminalroman i alla fall.

Jag har glömt lite grann av vad som har hänt Thomas och Annika innan den här boken, men det går bra att hänga med i alla fall. Marklund fyller i luckorna så pass att jag tror att även någon som aldrig läst Marklund förr kan ha behållning av boken.

Annika är luttrad, trött och inte vidare inspirerad eller inspirerande. Hon hatar att maken Thomas har vänsterprasslat, fortfarande vänsterprasslar och hon avskyr att han har farit på konferens i Nairobi mest för att få tillfälle att vänsterprassla än en gång. Hon är less på sitt jobb och den enda ljuspunkten - hur taskigt det än är att uttrycka det så krasst - är att det verkar vara en seriemördare på gång. En mördare som valt att enbart döda kvinnor. Ja, hon är ju journalist och hon är en rackare på att lägga samman ett och ett där ingen annan ens har tänkt tanken.

Mitt i vardagsslitet och ledan får Annika veta att den delegation som Thomas reser med, har försvunnit. Ganska raskt inser man att alla sju personer har blivit kidnappade - men av vem och varför är detaljer som är höljda i dunkel. Tämligen omgående visar dock kidnapparna att de menar allvar. Trots att de begär orimliga saker, sådant som ingen kan bemöta på så kort tid som kidnapparna ger, tvekar de inte inför att avrätta personerna en efter en.

Jag skulle säga att bokens styrka är de delar av boken som berättas ur Thomas perspektiv. De är riktigt intressanta och obehagligt verklighetsnära. Jag tycker också om att Marklunds engagemang i sakfrågan lyser igenom så pass tydligt som det gör. Om det inte finns engagemang och sakkunskap, är det svårt att få rätt driv i en berättelse. Och det är bra med driv i den här berättelsen. Jag läste ut boken i stort sett i ett svep, bara för att det var så otroligt spännande, alltihop. Jag ville verkligen få veta hur det skulle gå med Thomas, om Annika skulle komma sig iväg till Nairobi och hur det skulle lösa sig med barnpassningen (ja, för vem passar barnen när man ska iväg till andra sidan jordklotet för att försöka få loss sin kidnappade make?).

Den där parallellhistorien som pågår, om de mördade kvinnorna - den känns inte alls lika intressant, särskilt inte då den övergår från att ha varit Annikas till att bli någon annans. Det kan jag i och för sig tycka är sorgligt, för det är väl ändå ett ständigt aktuellt ämne: kvinnors utsatthet. Egentligen pågår det ytterligare en historia, och det är den om hur personen Annika tar sig igenom den här katastrofen. Vad hon tänker, vad hon går igenom, hur hon hanterar det - och hur hon kommer ut på andra sidan. Och det måste man ändå säga är rätt öppet, i slutet av boken. Vad som egentligen kommer att hända efteråt, alltså. Jag kommer inte att fundera vidare över den saken, men jag gissar att det betyder att Annika Bengtzon inte har härjat färdigt i världen än.

Så. Det är rätt mycket som choklad, så här i efterhand. Lättsmält. Inte så dumt. Och skön avkoppling, fastän det går undan i ett rätt häftigt tempo. Kolla trailern:

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Hörni, bokbytare!

2011-11-27T21:22:00.000+01:00

Kom ihåg att det är en bra idé att tillfälligtvis acceptera anonyma kommentarer nu när era hemliga bokvänner ska ge ett livstecken ifrån sig! Det kan vara bra att acceptera det under den tid bytet pågår, för övrigt - det kan ju dyka upp frågor...

Om du absolut inte vill ha anonyma kommentarer, så får du tipsa din bokvän om hur man kommer runt det hos just dig. Gör det gärna här i kommentarsfältet! Jag vet att en del - förr - har tipsat om att skriva en fejkad mejl och det är väl ok, om man ser till att skriva någon slags mejladress som för tankarna till bokbytet?

Bered er på att göra inlägg om tycke och smak också! För den som vill tjuvstarta går det bra att söka efter tidigare frågeformulär här i bloggen. Satsa på ett sent sommarbyte eller senaste julbytet, i så fall! Jag tror inte att jag modellerar om frågorna så vidare värst mycket. Det känns beprövat vid det här laget! ;-)

65 deltagare och 66 mejl skickade...

2011-11-27T09:28:00.001+01:00

Förhoppningsvis beror det bara på att ett mejl har gått iväg två gånger - vilket är det enda knas jag hittar när jag om och om går igenom "skickade mejl". Om det är något som verkar konstigt, till exempel att någon har blivit utsedd till att byta julklappspåse med sig själv, måste ni höra av er bums!

Det här är alla 65 deltagare, i någon slags alfabetisk ordning:

...and then there was Beatrix...
And start again
Anette stickar och virkar
Annelies liv och lite till
Bokdjungeln
Bokfavoriter
Bokföring enligt Monika
Boklusen
Bokmamma
Boktokig
Bokälskarinnan
Chez Helena
Cinnamon Books
Dom kallar henne Tess
Ejmis
En djupdykning bland bokstäver som även finns här: Tankar ur ett tråkigt liv...
En helt ny karriär som även finns här: Diagnos: jävligt förbannad
Enligt O
Ellisons blogg
Ett liv utan böcker är inget liv
Fabulerat
Fiktiviteter
Fru E's böcker
Fyra tassar vid min sida
Hanna leker
I bokens värld
I Elinas hylla
Kapverde
Laflasa
Lite blandat
Lottens bokblogg
Madreteres
MammisPammis
Matildas läshörna
...med näsan i en bok
Mias bokhylla
Mias kulturhörna
Mimmimaries böcker och annat
Mirthful's Bookblog
Mitt liv, i text och bild
Nobelprisprojektet
Och dagarna går...
Om jag var din träningskompis
Pocketlover
Pysselfarmor
Rainred
Reading this world
Sagan om sagorna
Sagas bibliotek
Sida efter sida som även finns här: Mat med Karro
Smutstiteln
Snitsatstickat
Spetsig.se
Talk nerdy to me
Thecuriouscaseofthebooks
Theresans
The week never starts around here
TidningsIda
Tinnar och torn
Vrsbiblioteks Weblog
Världen enligt Evalinn
Västmanländska i Skåne som även finns här: Västmanländskans bokblogg
What you readin? som även finns här: Miss E's blogg
Ylva kort och gott
You're a popster, pop my heart

I vanlig ordning är det nog någon länk som inte funkar eller något bloggnamn som blivit felstavat eller någon liten bokstav som har blivit en stor bokstav eller... Ja. Ni vet. Hojta till i kommentarerna om det är så att jag ska fixa något! ;-)

Och bums ut med er och kolla in alla bloggar! Det finns fina guldkorn bland de anmälda! ;-)

Läget? Jo, tack!

2011-11-24T06:59:00.000+01:00

54 människor hittills, som vill vara med och byta julklappspåsar med varandra. Det är alldeles fantastiskt roligt! Jag kommer att få ett litet hästjobb med att pyssla ihop en skickarlista... Förhoppningsvis blir det nya bekantskaper åt alla håll (alltså, att man skickar och får från nya personer - men det förutsätter att man talat om vilka man bytt med tidigare, om man har varit med tidigare!) och förhoppningsvis blir det någon slags gemensam nämnare mellan givare och mottagare... Det blir inte samma person man skickar till, som man får från.

Vill man vara med, så är sista anmälningsdag imorgon. Den 25 november. Dagen tar slut vid midnatt, tänker jag. På lördagmorgon börjar jag knåpa ihop skickarlistan, sisådär vid fem-draget på morgonen. ;-)

Och min nya mobil (en Samsung Galaxy S plus, för den som är teknikintresserad eller allmänt nördig) blir jag mer och mer förtjust i. Tänka sig. ;-)

På begäran:

2011-11-23T06:53:00.000+01:00

Det är just nu 48 anmälda bloggare till bytet. Stackars postverk. Nu får de än en gång kånka tunga bokbytespaket land och rike runt... ;-)

De som mejlade igår har fått svar nu på morgonen - jag har skaffat ny mobil, en sån där smart en, så jag har varit fullt upptagen med att kicka igång den. Det tog ett tag innan jag fick den att förstå att jag verkligen inte ville att den skulle prata franska, exempelvis. Och by the way, vet du med dig att du och jag brukar ha kontakt via telefon så får du gärna sms:a mig. Alla mina kontakter har gått upp i rök. Det går inte att importera dem från min gamla telefon/gamla sim-kort... ;-(

Jag skickar mejl till alla, oavsett om det är ett bekräftande mejl eller ett där jag ber någon återkomma till ett annat byte. Så, har du vid det här laget inte fått mejl tillbaka, då bör du kolla att du inte har skickat till fel adress!

Vad jag läser? Ja. Instruktionsboken till smartfånen. ;-)

37 julklappsglada människor...

2011-11-21T20:26:00.000+01:00

har anmält sig till Julklappsbyte Large. Jag har skickat mejl kors och tvärs halva kvällen, känns det som - och det har tagit lite extra lång tid just idag, eftersom jag håller på och lär mig att arbeta med vänsterhanden mer, vid datorn. Lite lätt nonchalant skulle jag kunna säga att jag sköter bytet med vänsterhanden, numera - men det är ju inte riktigt så... Ändå. ;-)

Några bloggare har jag fått göra besvikna, vilket hänger samman med att jag har ett önskemål om i alla fall sisådär tre, fyra månaders bloggande innan man hoppar på ett byte. Det har ju faktiskt hänt, ett par gånger, att folk har hoppat på ett byte, tagit emot ett paket, inte skickat något och så försvunnit från bloggvärldens yta. Det är riktigt surt när sånt händer - och jag vill ogärna att det händer igen. Som jag har berättat förr, så tänker jag att risken minskar för sådant, om de som är med i bytet har hunnit skaffa sig lite gemenskap med andra bloggare genom ihärdigt bloggande och kommenterande. Det är ju ingen garanti, men det är ett sätt att försöka undvika trassel. De som jag tänker har bloggat för lite länge har fått ett mejl där jag lite snabbt förklarat saken, och naturligtvis är man välkommen en annan gång istället. En annan sak som gör att det kan vara bra med en slags tidsgräns är att det då förhoppningsvis finns fler inlägg, och att det därmed blir lättare att hitta rätt innehåll till paketet som ska skickas.

I det här bytet får vi äran att ha en norsk deltagare med oss. Hon har varit finurlig nog att använda sin svenska väninna som mellanhand, så att postadressen blir svensk. Jag tror att någon utlandssvensk har gjort samma sak någon gång tidigare - eller minns jag fel? Nu funderar jag mest på vem som obehindrat kan tänkas läsa den norsk/engelska bloggen och därför utgöra en bra hemlig bokvän... ;-)

Något annat? Jo. Men det har inget med bytet att göra, så det tar vi en annan dag! ;-)

Mirakel, av Renate Nedregård

2011-11-21T06:00:00.001+01:00

Egentligen handlar den här boken om det där med att leva sin dröm; vad det kostar och vad det smakar. Det är så självskrivet idag, att man ska satsa på sina drömmar - men vad man sällan talar om, det är baksidan av somliga drömmar.

Rakels dröm är att få hålla på med musik, stå på scenen, sjunga... När hon får en chans att vara med i Idol, hinner hon aldrig ens tänka efter ordentligt förrän hon är mitt i smeten. Alla talar om för henne att hon ska ta chansen att leva sin dröm och hon gör det som alla säger. Hon är med och hon tycker om det. Hon märker själv att hon blir duktigare, modigare, säkrare - men det dröjer lite längre innan hon börjar upptäcka att hon någonstans på vägen har blivit en annan person. Inte bara så att hon är duktigare på att sjunga, utan hon har förändrats inuti. Hon gör saker som hon aldrig skulle ha gjort innan Idol, och då handlar det inte enbart om positiva saker. Hon har tappat bort personer som har varit viktiga för henne.

Den här boken handlar också om att aldrig glömma bort vem man är och vad man vill. Om man är omgiven av för starka rådgivare, lever i ett tempo där saker och ting ska ske snabbt, snabbt, snabbt... Ja, då är det lätt hänt att man aldrig får tid att stanna upp för att väga drömmens fördelar och nackdelar mot varandra, och fundera över vad man egentligen ville från första början. Det är lätt att tappa bort sig själv.

Extra tydliga kontraster blir det för att Rakel är uppvuxen med kristna värderingar och en fast övertygelse om vad som är rätt och fel - och så hamnar hon i en värld där minsta motståndets lag gäller och där man gör vad som krävs, kosta vad det kosta vill, för att uppnå sina drömmars mål. Jag tycker om att Rakel hela tiden, även om det ligger djupt gömt inuti henne, har kvar den där känslan för vad som ändå är rätt och fel.

I boken berättas det växelvis om nutid och dåtid; vad som händer just nu, mitt i drömmen - och vad som hände innan. Det tar några kapitel innan det sätter sig, och jag är helt med på perspektivbytena. Lite intressant och lite förvirrande, att både nutidens och dåtidens händelser är skrivet i första person presens. Jag skulle nog vilja säga att det kan bli för förvirrande för en ovan läsare, och just den där förvirringen kan vara det som leder till "man fattar ju ingenting-kommentaren" och så förblir boken oläst - trots att det ju är en bra bok... Det vore synd, i så fall!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Sweet Sunday

2011-11-20T20:43:00.001+01:00

Fördelen med att vakna klockan sex en söndagmorgon (jaja, de flesta söndagmorgnar...) är att man får sitta i fåtöljen och dricka en rejäl balja te medan man äter upp den sista saffransbullen och läser ut en fantastiskt intressant bok. Alldeles i lugn och ro.

Den väldigt intressanta boken heter Torsdagsbarn och är skriven av Sonya Hartnett. Jag trodde att det var den Sonya som har skrivit Vad min flickvän inte vet och Vad mina vänner inte vet - två böcker som jag föralldel också är intresserad av, men som jag av någon anledning inte har läst ännu. Ja, och så tänkte jag att den här boken då i alla fall inte var fortsättning på någon av ovanstående titlar och att jag därför skulle kunna läsa den utan att missa ordningsföljden i en serie. Men så var det ju inte. Sonya Hartnett är en helt annan Sonya än Sonya Sones - och en väldigt skicklig författare, skulle det visa sig. Mer om Torsdagsbarn senare!

Fördelen med att vakna sex är att man har ätit frukost (jaja, saffransbulle, om det ska vara så petigt) redan vid sjudraget och att man då är redo att ta sig an pepparkaksdegen som man helt impulsivt satte igår kväll. Det tar ett par timmar att baka ut och grädda hela degen, men nu är det gjort. En klump sparade jag till minstingen - som ju med sina arton år inte är vidare liten längre, men fortfarande minst - och så har hon gått och gnagt på den klumpen hela dagen. Som barn på nytt!

Inspirerad av Annika på Alla saker stuvade jag om lite i våra skåp och lådor, och det var verkligen ett lyft. Nu har jag inte längre en låda fylld med allt som inte fick plats någon annanstans; en låda som man blir arg bara av att dra ut, för att den är så rörig att saker trillar ur den (ja, moderna lådor har inte kanter hela vägen upp, på sidorna). Nu har jag smartat till det lite i lådorna och skåpen - jo, för det blir ju aldrig så att man rör i bara en låda. Det blir alltid följdeffekt.

Och så har jag sett ett avsnitt av Sommarpratarna på svt.play och under tiden jobbat på lite med en amigurumihund. Det är pillrigt så att jag blir galen och jag tror att nästa gång som jag ska virka amigurumi, så ska det vara med så grovt garn och grov nål att det nästan blir skala 1:1.

Jag har stekt en älgstek tills den nästan föll i bitar och så har vi ätit den till middag med mandelpotatis och sås. Ren lyx från frysen. Sen hittade jag en påse fingodis som maken hade glömt bort (alternativt hade gömt i hopp om att få behålla den själv) och det fyndet resulterade i att jag fick en punchpokal i hittelön. Inte illa.

Vi har kollat på Amazing Race, som är det allra bästa tävlingsprogrammet som finns. Och nu känner jag mest att jag skulle vilja gå till sängs för att ladda inför veckan som kommer.

Glöm inte bort att anmäla er till Julklappsbyte Large. ;-)

PS! Och så har det snöat! Det är utlovat mellan 10 och 15 cm snö till imorgon bitti. Trevligt. Det var på tiden, kan man säga. Så här snöfattigt har vi aldrig haft det, vid den här tiden. Snöfattigt = ingen snö alls. Inte en flinga.

Julklappsbyte Large

2011-11-19T17:31:00.000+01:00

Det här är ett julklappsbyte för dig som vill förgylla livet för en bokläsande medmänniska. Samtidigt som du skämmer bort någon annan, så är det någon som gör sitt bästa för att skänka dig lite extra glitter i juletid. Kan det bli bättre?

Grundförutsättningar:

* Alla som har en aktiv blogg och postadress i Sverige kan vara med. Aktiv blogg = en blogg där det publicerats inlägg hyfsat regelbundet under en tid.
* Vi använder postens gröna förfrankerade påsar, storlek L. Påsen ska vara välfylld då den postas.
* Du får inte ha misskött dig i ett tidigare byte.

I påsen ska du plocka ner:

* En pocketbok som du valt ut för att du själv tycker väldigt mycket om boken. Boken ska vara i skick som ny om den inte är sprillans ny. Hundöron, uppbrutna ryggar, fläckar, skrynkliga blad och klotter - glöm det.
* En pocketbok som du valt ut för att du tror att mottagaren kommer att gilla boken. Boken ska vara i skick som ny om den inte är sprillans ny. Hundöron, uppbrutna ryggar, fläckar, skrynkliga blad och klotter - glöm det.
* Något som du tycker hör ihop med vintertid och julglädje!
* Ett brev, i vilket du förklarar din tanke med valet av dessa två böcker och den där speciella, julglada & vintriga saken. Inget komplicerat, bara någon rad! (Sen får du fylla på med hur mycket du vill i det där brevet.)
* Fyllnadsmaterial för att påsen ska bli ordentligt full. Till exempel karameller, penna, te, anteckningsblock, kaffe, eller vad du nu kan hitta på som passar din kassa, inte spräcker påsen och som - viktigt! - glädjer din mottagare.

Tider att hålla reda på:

* Anmälan stängs den 25 november. Du anmäler dig via mejl till mig: enbokomdagen[at]hotmail[punkt]com. I anmälan ska följande finnas: ditt namn, din adress, ditt bloggnamn + länken till din blogg. Om du har deltagit i något av mina byten tidigare: lägg till vem du har skickat till de senaste två gångerna!
* Du får mejl om vem du ska skicka till senast den 28 november. Då besöker du din mottagares blogg för att berätta att du existerar. Underteckna med "Hemliga bokvännen" eller liknande och glöm för all del inte att kommentera anonymt...
* Du ska skicka din gröna påse senast den 16 december. Då du har fått din påse berättar du det i din blogg. Tacka ordentligt för det som du har fått och lägg lite extra vikt vid att presentera böckerna - det här projektet är ju också ett stort boktipsande!

Detaljer:

* Det namn och de adressuppgifter som du får tillgång till via bytet hanterar du med försiktighet. Respektera din bokväns integritet.
* Du behöver göra ett eller ett par special-inlägg på din blogg med anledning av bytet. Ett inlägg där du berättar om dig själv och böckerna i ditt liv, och ett inlägg där du hjälper din bokvän att hitta rätt sorts fyllnadsmaterial till din påse - om du inte fick plats med det i det första inlägget... Mer info kommer, så glöm inte bort att läsa den här bloggen då och då!

Välkommen med din anmälan!
PS! Sprid gärna ordet till de som du vet har varit med eller vill vara med - anmälningstiden är ganska kort!
;-)

Maos siste dansare, av Li Cunxin

2011-11-19T07:49:00.002+01:00

För mig, som aldrig varit vidare insatt i kinesisk historia annat än det där högst ytliga som alla känner till, var det här en riktigt läsvärd och intressant bok som jag lärde mig massor av! I bokcirkeln valde den här boken tillsammans, men vi har skjutit upp läsandet av den ett par gånger för att vi allesammans haft ett litet motstånd mot den - ett motstånd som uppstod efter det att vi sett de nästan 500 sidorna fyllda med rätt liten text... Och tänkt Kina. Biografi. Politik. Suck! Men nu har vi läst boken och faktiskt är det så att vi allesammans känner oss nöjda och belåtna med valet och läsningen!

Boken är en självbiografi och man får till en början lära känna författaren som pojke, den lille Cunxin, som växer upp på den kinesiska landsbygden tillsammans med mor, far och sex bröder (ja, och en drös släktingar och vänner i omgivningen också, naturligtvis) under ofattbara förhållanden. När man säger "fattigt", så är man i tankarna inte ens i närheten av hur fattigt det var i Cunxins hemby. Han berättar om hur lite mat man hade, och om hur hans mor och far knuffade en liten matbit mellan sig på tallriken - de ville båda två avstå den. Modern ville att fadern skulle få den, för att han arbetade så hårt, och fadern ville att modern skulle få den - av samma skäl. Människornas omtanke om varandra är anmärkningsvärd; den når knappt några gränser trots fattigdomen. Den där omtanken och ödmjukheten löper genom hela boken.

Redan i bokens absoluta inledning sätts för övrigt tonen; det är en berättande, förklarande röst som leder läsaren genom händelse efter händelse med ödmjukhet och insikt. Det är guld värt för den som inte har Kinas historia på sina fem fingrar, för just den där guidande tonen gör att jag uppslukas av berättelsen från första sidan. Jag läser hela boken på bara fyra, fem dagar, vid sidan av arbete och allt annat som ska göras - och det känns som att jag bara flyter genom berättelsen och upplever den.

Li Cunxin är född 1961, under Maos styre och vid tiden för Det stora språnget, då planen var att Kinas jordbruksproduktion skulle öka - men istället leddes i svält och katastrofläge. I Maos Kina fanns, som bekant, inte tanken att var och en skulle ta hand om sig själv, utan staten skulle ta hand om allt och alla. Därför odlade man inte för husbehov, utan man odlade för staten. Var skörden i slutänden hamnade kan man fundera över, då människor överallt i landet ägnade sig åt lantbruk - medan miljontals människor svalt ihjäl. Vi funderade en hel del över hur det egentligen kan gå till; att ett helt folk kan svälta ihjäl medan man praktiserar en politik som uppenbart inte fungerar. Varför gör inte folket uppror och varför omprövas inte politiken? Vad hänger det på? I vår bokcirkel har vi ett proffs på historia, och hon fick berätta en hel del om Kina medan vi fick fylla i våra kunskapsluckor. Toppen!

I Maos Kina fanns också tanken om högt utvecklad kultur; att man skulle vaska fram de bästa talangerna inom exempelvis dans och musik och så skulle dessa få studera sina ämnen på heltid. Det låter som en dröm och under vissa förutsättningar kan det säkert också få vara en dröm. Men när Cunxin blev utvald som en av de som skulle få börja på Madame Maos balettakademi, tyckte han inte att det var som en dröm. Istället slets han mellan längtan att få se något annat av världen än bara den egna hembyn, och sin ovilja att skiljas från sin familj och sina vänner. Det var dock inte något egentligt val, för hans del. Han var utvald och då var det bara att fara till balettskolan - om han inte ville dra skam över familjen. Han, som liten pojke, förstod inte vilka möjligheter som öppnades i och med detta, men det förstod hans föräldrar och därför pushade de på honom och uppmuntrade honom att orka med det hela. Inte förrän efter ett par år på akademin började han känna kärlek till dansen och kunde inse att det verkligen var hans framtid. Jag hittade ett klipp på youtube, där man får se Li Cunxin dansa:

Kolla musklerna! Se lättheten i rörelserna! Överse lite med att pianot och hackandet i filmen för tankarna till stumfilm och komedi... (Vår värdinna för igår kväll blev så inspirerad att hon försökte sig på ett balettnummer i vardagsrummet, men hon dansade nästan ner inredningen - so, don't try this at home!)

Det som gör den här berättelsen så magisk, är inte den där framgångssagan som den här boken trots allt är: sagan om hur en liten, fattig pojke får oanade möjligheter och så småningom upptäcker världen i väst och skapar sig ett nytt liv där och blir världsbäst och världsberömd.

Det som är bokens styrka är de första drygt 300 sidorna, de delar som utspelar sig fram till avhoppet till väst. Det som gör att det är en så stark läsupplevelse är berättelsen om hur man finner styrka att orka med; de sedelärande fabler som generöst återberättas, de tankar och den livserfarenhet som de äldre skänker de yngre, och de osentimentala skildringarna av hembyn och de händelser som utspelats där... Och sedan: hur det är att slitas mellan det som man alltid har trott på och insikten att ens barndoms kunskaper är lögner. Där ligger bokens absoluta styrka.

Läs! Jag säger bara det. Läs!

Julklappspåse?

2011-11-18T16:07:00.003+01:00

Vad säger ni? Är ni på?

Utläst och påbörjat...

2011-11-17T17:55:00.000+01:00

Jag har läst ut Maos siste dansare av Li Cunxin och det finns mycket att säga om den boken! Jag gillar den. Mycket! Dock ska jag hålla mina tankar för mig själv ännu lite till... Vi ska bokcirkla på fredag och då ska vi prata om den - men sen!

Igår slank jag in på biblioteket bara en liten, liten snabbis - fast jag råkade ändå låna med mig några böcker. Jag har börjat på Torsdagsbarn av Sonya Hartnett och så ligger Inte på riktigt inte på låtsas av Maja-Maria Henriksson och blänger på mig. Innan jag kan ta mig an den, måste jag hinna läsa Jag finns av samma författare, men den verkar mest bara vara utlånad...

Annars aktar jag mig noga för att drälla omkring på biblioteket för mycket. Det är så lätt hänt att plocka med sig alldeles för mycket hem! ;-)

En ska bort

2011-11-16T18:47:00.001+01:00

Länge sedan vi lekte lite, eller hur? ;-)

Ni kan reglerna vid det här laget. Tre hör ihop och en ska bort. Skriv vilken som ska bort och varför - i kommentarsfältet - och om du har tänkt likadant som jag vinner du en guldstjärna i himlen!

Man behöver inte ha läst böckerna för att kunna lista ut svaret. Behöver man en större bild så klickar man bara på den och vips! så är den större... Lätt som en plätt! Men gissa inte rätt på en gång, tack! Jag känner mig så icke-smart då! ;-)

Nu: Facit bland kommentarerna!

Böcker att bli nyfiken på...

2011-11-13T08:33:00.001+01:00

En liten rundtur hos en av våra största nätbokhandlar resulterade i ett collage med en rad böcker som jag blir nyfiken på:

Någon som hunnit läsa någon av böckerna? Berätta! ;-)

(Klicka på bilden så blir den större!)

Liten buffé...

2011-11-12T16:41:00.000+01:00

Innan ni hinner längre ner i inlägget: Bedrövlig bildkvalitet, men bilden är tagen med en ajfån i all hast innan vi kastade oss över godsakerna. Man skulle kunna be sin lilla tös att fixa skärpan lite i photoshop, men hon är strängt upptagen med att leka med nämnda ajfån. Själv hade jag vårdnaden om den mellan sju och halv tio i går kväll, och hann då spela lite ordfejd och annat roligt. Jag ska lägga rabarber på den lite senare. Ska bara muta ajfån-ägaren lite först.

Men tillbaka till ämnet! Det har firats födelsedag i hushållet även den här veckan, och det betydde en strid ström av gäster. Vi dukade upp en matnyttig buffé att grunda med:

Det är ju helt omöjligt att se vad som är vad, men på bordet finns upplagt: rökt renkorv i skivor, rökt älghjärta i skivor (älgjägare i huset!), gravad lax, laxsmörgåsar (hembakt, grovt bröd) med röra (älghjärta, philadelphiaost, creme fraiche, rödlök och svartpeppar), minipajer med västerbottensost (pilliga att göra!), enkel sallad (bara tomat, gurka, sallad, rödlök och lite olje&vinägerdressing), gubbröra (med ansjovis och ägg som huvudingredienser, förvånansvärt gott!) och knäckesticks till det, potatissallad, klassisk ugnsbakad lax på saltbädd (helt brutalt framdukad i ugnens form i brist på stort fat!) och precis utanför bild står en skål med köttbullar gjorda på älgfärs (kryddade med bland annat rosmarin, timjan och mejram). Mums. ;-)

Sen är det ju rätt intressant att vi aldrig någonsin hann med att fotografera efterrättsbordet, trots att chansen fanns både tidigare i veckan och idag... ;-) Där fanns en rad småkakor som jag och maken bakat - bondkakor, sirpassnittar, sandkakor, american cookies (med hasselnötter och chokladbitar) - och en slags kaka som är en korsning mellan paj och kaka, och som heter washingtonrutor. Vi hade också små chokladbollar med kolaströssel, mini-chokladbiskvier (ja, jag kunde fortfarande baka såna!) och små kladdkakor med chokladsåsgojs på. Och mini-pannacotta med hjortronsylt. Gott. Och en köpes-tårta med hallon på.

Nu rullar vi mest omkring. ;-)

Och om någon händelsevis undrar över vad jag läser så kan jag avslöja att jag tog med den kinesiska dansaren i sängen igår kväll. Det ångrar jag inte. Vad jag däremot kan ångra, är att jag har väntat så länge med att börja läsa den. Boken är en hit!

Jamen, det är mest bara party hela tiden...

2011-11-10T19:01:00.000+01:00

Det är därför bloggen har stått still i veckan. Jag har först ägnat mig åt att förbereda makens partaj och sedan har vi genomfört själva partajandet. Nu försöker jag få upp huvudet genom berget av konfetti och rosor, men det går sisådär.

Jag har i alla fall läst ut Liza Marklunds Du gamla, du fria och så racerläste jag Mirakel som helt oväntat damp ner i brevlådan häromdagen. Jag kan inte publicera något skriveri om böckerna ännu eftersom recensionsdagen ligger lite längre fram - men det kommer!

Nu borde jag läsa Maos siste dansare, men jag har tappat sugen litegrann. Fast mina bokcirkelkollegor kommer förmodligen att hacka mig i bitar om jag dyker upp utan att ens ha börjat läsa, så vi får se hur det blir med den saken. Egentligen. ;-)

På handarbetsfronten är det en halvstickad Haruni som ligger och väntar (en som jag började på bara för att jag visste att vi skulle ha en halvdags "sitta-still-på-rumpan-och-bara-lyssna-dag" på jobbet), men den får vackert ligga och vänta till en annan dag. Jag har också planer på att verkligen lyckas virka klart en fin liten vovve, men jag ska invänta en dag då jag känner att jag klarar av att förstå vad jag läser.

Sen funderar jag på hur många dagar man kan ha huvudvärk i ett sträck utan att gå till doktorn. Nu har jag tappat räkningen. Fast jag tänker att det är säkert bara lite glasögonsbehov... Och till optikern ska jag imorgon! Det blir spännande! Vem vet vad mina ögon har hittat på sedan sist. (Sist = alldeles för många år sedan...)

Men nu. Nu ska jag snart vräka mig i min fåtölj, kolla på lite "Halv åtta hos mig" och sedan mata på med lite "Robinson". Någon gång under kvällens gång kommer jag att nicka till, men det får man. Bara jag hinner peta i mig lite överblivna kalasgodsaker innan. (Vi ska dock inte börja räkna efter hur många små pannacotta jag hann pillra i mig under självaste kalasdagen. Det kan lätt bli pinsamt.) ;-)

Kursiva avsnitt och mördare...

2011-11-06T18:08:00.000+01:00

Men alltså. Vad är det man har så svårt för?

Tycker man inte om att det finns händelser långt tillbaka i tiden, som påverkar det som nu sker? Att det som utlöser ett händelseförlopp ligger så långt tillbaka att det knappt känns troligt att det kan vara det som påverkar? Att berättelsen utspelar sig på flera tidsplan?

Tycker man att det är onödigt att få ett annat perspektiv? Att någon annan än huvudpersonen får komma till tals?

Eller är det bara just det grafiska man inte står ut med? Att det är kursivt istället för rakt?

Det skulle vara roligt att få höra vad det är, med de där kursiva avsnitten? Det är ju trots allt så att man kan låta en berättelse utspela sig på flera tidsplan utan att man framhäver det med kursiv stil. Det är också så att flera personer kan berätta en historia, utan att perspektivbytet är markerat med kursiv stil.

Berätta för mig!

Amigurumihundar, av Mitsuki Hoshi

2011-11-06T15:55:00.000+01:00

Åh, vilken fantastiskt fin bok det här är! Man kan knappt begripa att det finns någon som har suttit och virkat minimala små hundar, som dessutom representerar olika raser så att det syns vilken ras som är vilken! Det är fascinerande!

Jag har kikat i boken flera gånger sedan jag fått den hemskickad. Jag har dessutom burit med den till jobbet för att visa den och alla som har minsta lilla böjelse för att hantera virknål och garn har åh:at och oh:at väldigt över boken. Och idag har jag premiärvirkat ur den, tillsammans med min stadiga "partner in yarn", C!

Det gick sisådär. Man skulle kunna tänka att det hade gått lite, lite bättre om man hade haft förstånd att läsa lite i beskrivningen innan man börjar virka - men eftersom sånt där som "att läsa i beskrivningar" är sånt som tillhör nybörjare, så tänker man att det nog går bra ändå. OBS! Det gör det inte. Läs beskrivningen! Låt inte ditt kaxiga jag ta över!

Det kan gå som så att man med stor iver, ett antal räknemissar och ett litet sår på pekfingret senare konstaterar att "den här kroppen ser banne mig inte ut som en hundkropp", och så bestämmer man sig för att freestyla lite för att få det till att se ut som en kropp. Det ska man inte göra. Man ska istället läsa beskrivningen och inse att det som man tänkte var en hundkropp, det var egentligen ett hundhuvud. Och hade man insett det från första början hade man kunnat undvika att virka ett hundhuvud med hundkroppsfärger. (Det där hundhuvudet med galna hundkroppsfärger, det kanske jag sparar som en slags lärdom.)

Man ska inte heller göra kopior av mönstret, för att enkelt kunna pricka av vilket varv man är på, utan att förstöra boken genom att rita små kom-i-håg-markeringar överallt. Det är rentav jättekorkat. För si, mönstret i boken är i gråskalor - och det noterar inte kopieringsapparaten på jobbet. Alltså virkar man med fel färg, för att man inte fattar att det är ologiskt att tro att vit ruta i mönstret kan betyda både vit färg och brun färg. Så: titta på mönstret direkt i boken. Rita direkt i boken, också - fast det svider lite i bokbevararsinnet.

Men bortsett från att det nu är två överentusiastiska klantar som har provvirkat och gjort vissa misstag, så är det här en väl genomarbetad bok. Det är superfina små hundar (jo, verkligen!) och det är fina, tydliga beskrivningar. Bara man läser och fattar vad man läser. Det borde gå bra, för de allra, allra flesta. Även för nybörjare! Kanske framförallt för nybörjare, eftersom det då är mindre troligt att man tycker sig behöva börja freestyla genom rediga mönster.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Vinnaren!

2011-11-06T09:48:00.002+01:00

Hela 35 personer ville vara med och tävla om ett hemligt paket från Tefrossa! Jätteroligt! Det var kanske inte världens enklaste tävling, men livet kan inte alltid vara lätt som en plätt - eller hur? ;-)

Den person som lyckades kamma hem vinsten är tävlingsdeltagare nummer tre. Jag räknar från första svaret i kommentarsfältet och nedåt, och landar då på: Doktor Glas! Rätt svar, en mejladress och - ja, då är det bara att gratulera! Så, stort grattis!

Grattis!

;-)

Rätt svar? Jamen, precis som alla tävlingsdeltagare har skrivit så är det Hallon & Viol (svart te), Lust & Fägring (vitt te) och Persika (oolong). Snyggt jobbat, alla! Jag har aldrig testat vare sig vitt te eller oolong, så jag skulle inte ha haft något emot att vinna själv (som om det hade gått!) - trots att jag är inbiten svart-te-drickare! Fast vid närmare eftertanke... Det kanske inte alls ingår något vitt te? Eller oolong (vad nu det är)..? Det är ju ett hemligt paket! *dunkar mitt huvud lite lätt i tangentbordet och känner mig korkad*

Och Doktor Glas: Du har mejl!

Fullständigt oemotståndligt

2011-11-05T19:09:00.000+01:00

Det är så fantastiskt imponerande, tycker jag. Skriva sin egen musik, framföra den med sådan känsla och stil... Talang!

Sista chansen!

2011-11-05T09:29:00.000+01:00

När midnattstimman är slagen, är det försent att vara med och tävla om det där paketet med höstmys... Läs mer här! Lämna ditt tävlingssvar i en kommentar till det inlägget!

Saker jag lärt mig sedan jag började bokblogga...

2011-11-04T21:11:00.002+01:00

Ja, det är Enligt O som har radat upp en massa viktiga saker som hon har lärt sig sedan hon började bokblogga, och självfallet har jag också lärt mig en hel massa. Till att börja med skriver jag under på somliga av hennes lärdomar, och lägger till lite egna tankar - nämligen:

Punkt nummer 1: Boknördar är trevliga människor. Absolut!

2. Det är fullt normalt att tänka på böcker dygnet runt. Man kan också varva det med att tänka på stickning, virkning, pärlande, sömnad och sånt - bara för lite variation.

3. Kan du läsa medan du lagar mat ska du definitivt göra det. Det går faktiskt utmärkt att läsa till en hel del matlagning. Särskilt bra går det med våfflor. Och långkok. Det är nästan att föredra. Då behöver man inte hålla på och pillra i maten så ofta, vilket är till förmån för läsningen.

4. Det är okej att ha tvåsiffrigt antal olästa böcker hemma, kanske till och med tresiffrigt och ändå köpa nya. Jo, faktiskt.

8. Det är sorgligt att vara kattallergiker, då en bokbloggare utan katt inte är riktigt, riktigt hel. Jag kompenserar kattbristen med en Vovve, en Kanin och stundtals även en Valp. Det går riktigt bra. Bara man kommer ihåg att flytta undan böckerna så att inte Valpen når dem.

9. Allt går att associera till böcker jag läst och det uppskattas dessutom mer av andra bokbloggare än av “vanliga” människor. Men det är ju sällan lönt att berätta sånt för vanliga människor..?

10. En bokhylla utan någon sorts sorteringstanke är kanske inte någon riktig bokhylla. Såklart. Det mest vågade jag sett är människan som sorterade böckerna i bokstavsordning efter inledningsmeningen.

11. Det finns fler böcker att läsa än jag någonting fattat. Fler författare, fler genrer, fler förlag. Och det betyder inte att jag är dum. Bara att det finns så förfärligt lite timmar per dygn i förhållande till vad man egentligen behöver!

12. Böcker kan användas till mycket, dekoration, julprydnader osv. Fast då vill man inte att de där som skriker om bokmisshandel när man karvar lite i en bok, får ögonen på en. Det är lite jobbigt.

14. Köpstopp är bra, men det finns alltid hållbara (?) ursäkter till att bryta det. Man kan alltid hänvisa till att man stödjer den lokala handeln. Att man faktiskt har bidragit till miljön, om man har köpt begagnat. Att det är allmänbildande att läsa. Att man hjälper till att försörja en författare och att man håller ett förlag under sina beskyddande vingar.

15. Abibliofobi är en vanlig åkomma som ska tas på yttersta allvar. Det är vettigt att göra sitt yttersta för att hjälpa dessa människor.

16. Det finns få andra krämpor som en ny bok inte kan bota. Enough said.

17. Läsa bör man, annars dör man. Sorgligt nog måste man ändå packa ihop förr eller senare. Men man kan tänka sig att hjärngympa är lite livsbefrämjande, kanske?

19. Det är möjligt att den som läst flest böcker när han eller hon dör vinner. Det är väl inte så mycket att diskutera, eller? Det där med flest prylar när man dör, det är så förra århundradet.

20. Listor är viktiga. Lista därför böcker du läst, inte läst, du kanske vill läsa, inte vill läsa, läser i badet, läser just nu, läser om en månad, har läst i somras, ska läsa när jag bli pensionär, aldrig kommer att läsa, vill köpa, inte borde köpa… Mentala listor duger lika bra för den lata.

Och så fyller jag på med lite egna erfarenheter:

* Trots att boknördar ger sken av att vara lite grann begravda i sina böcker och döva för omvärlden, har de ett kontaktbehov - vilket bland annat visar sig genom att de är flitiga deltagare i allehanda bytesprojekt över nätet.

* Det är inte farligt att prova läsa något som man inte hade valt alldeles för egen maskin. Det kan till och med visa sig vara rätt bra.

* Det är alldeles okej att behöva köpa en extra resväska när man ska hem från semestern, bara för att man har råkat handla alldeles för mycket böcker för att rymma dem i den lilla, smäckra man hade med sig hemifrån.

* Det är också alldeles okej att tycka att resesällskapet är gnälligt då de vill lämna resortens bokhandel redan efter ett par timmar.

* Att sova med boken under huvudkudden anses inte vara det minsta suspekt.

* En rejäl balja te, lite choklad, en skön fåtölj, en mysig pläd och bra belysning - det är livsnödvändigheter för en boknörd.

* Frågan om hundöron eller inte hundöron är en fråga av ungefär samma dignitet som mellanösternkonflikten.

Så. Vad har ni lärt er? ;-)

PS! Påpekande från kommentarsfältet: Man måste ingå i minst en bokcirkel! Jag skulle kunna tänka mig att det går bra att bolla med ett par, tre cirklar samtidigt också. Särskilt om någon råkar äga rum på nätet.

House Rules, av Jodi Picoult

2011-11-04T07:34:00.001+01:00

Det här är berättelsen om Jacob Hunt, som är 18 år gammal, har Aspergers syndrom och blir åtalad för mord. Som läsare får man följa berättelsen ur flera synvinklar. Det är Jacob som berättar, likaså hans mamma Emma, hans bror Theo, advokaten Oliver och polismannen Rich. Picoult har använt det här berättargreppet förr (alltid?) och det betyder att man verkligen får se saken ur olika perspektiv. Som ett exempel kan nämnas hur mamma Emma i ett kapitel hävdar att Jacob är helt ofarlig för sin omgivning, medan lillebror Theo i nästa kapitel säger att han är ett levande bevis på att det kan gå våldsamt till i närheten av Jacob.

I den här boken får man lära känna Jacob ganska grundligt redan från början. Hans specialintresse är kriminologi och brottsplatsundersökningar, och han är absolut tvungen att se teveserien CrimeBusters varje dag klockan 16.30. Varje program har han sett otaliga gånger, men han upprepar samma procedur varje gång han tittar, i alla fall. Han för prydliga noteringar. Löser fallet. Och han samlar alla sina anteckningar i särskilda anteckningsblock, som han sedan sparar. Det där med att se CrimeBusters är inte den enda fixeringen Jacob har. Han har en särskild färg för varje dag, vad gäller mat och kläder. Han håller pedantisk ordning i sitt rum, hänger kläderna på raka rader i garderoben och tillåter inte att plagg med olika färg får röra vid varandra. När rutinerna ruckas på, faller Jacobs värld samman. Han bryter ihop och det enda som så småningom kan få honom lugn är om han ligger ned medan mamman lastar på honom täcken och kläder, medan hon sjunger I shot the sheriff. Det kan ta timmar.

Att interagera med andra människor är Jacobs stora svårighet. Han läser inte miner eller kroppsspråk och han uppfattar allt som sägs bokstavligt - om han inte sedan tidigare har lärt sig hur man ska tolka det som sägs. Blir han svarslös, kanske för att han inte förstår frågan, svarar han med ett citat ur en film. För att träna sig i social samvaro har han en privatlärare inom området: Jess Ogilvy. Hon tränar Jacob på sociala situationer, att småprata, att svara artigt, att röra vid människor, att ta ögonkontakt och liknande saker.

Samtidigt har Jacob en intelligens över genomsnittet. Han är tekniskt skicklig och kan plocka isär och sätta ihop nästan vad som helst. Att hantera innanmätet på en dator är en barnlek.

Det är lätt att förstå att hela familjelivet snurrar runt Jacob och hans speciella behov - vilket ju också betyder att brorsan Theo ständigt kommer i andra hand. Han står ut med det mesta, fastän han är kluven till hela situationen. Å ena sidan tycker han om sin bror och vill hans bästa. Å andra sidan vill han också få ta ut svängarna lite, utan att ständigt behöva tänka på vad som påverkar Jacob. Det mesta som sker - framförallt det oförutsedda - påverkar Jacob, och dessutom i negativ bemärkelse. Emma kämpar hårt med att försöka få någon slags syskonkärlek att växa fram, men det är svårt när Theo redan som liten insåg att det är han som växelvis får fungera som storebror, stötdämpare och slagpåse. På spegeln i badrummet står familjens regler:

Clean up your own messes.
Tell the truth.
Brush your teeth twice a day.
Don't be late for school.
Take care of your brother; he's the only one you've got.

För Jacob är dessa regler som ristade i sten. Han håller ordning, han talar alltid sannig, han borstar tänderna, han passar tiden - och han önskar att han någon gång kan vara den som tar hand om lillebror.

Och ska man tala schabloner, så går det inte att komma ifrån att Picoult verkligen har gjort Jacob till en riktig schablonbild av hur man är om man har Aspergers. Han har nog alla drag man bara kan tänka sig, och dessutom tydligt uttalade. Det kan man kanske tycka är överdrivet, för idag är väl de flesta medvetna om att Aspergers uppträder i flera skepnader; man kan befinna sig i ena, svaga änden av spektrat eller den andra, den starka, uttalade... Eller i mitten. Men när det kommer till Jacob finns det en poäng i att låta honom befinna sig på den där starka, uttalade sidan. Det krävs, för att berättelsen ska kunna föra fram den diskussion som den också gör: hur rättsväsendet klarar av att garantera rättsäkerheten även för den som inte är som alla andra.

Jacob blir ju åtalad för mord. Det är Jess som påträffas död, efter att ha varit försvunnen ett antal dygn. Som läsare kan man lista ut på ett ungefär vad som har inträffat, men det är inte förrän på de allra sista sidorna som man får det bekräftat. Det är ändå inte vad som hände, som är mest intressant i den här historien. Vad som är mest intressant är att se hur ett händelseförlopp rullas upp genom exempelvis polisen Richs förhör och hur allting kompliceras av Jacobs funktionshinder. Det är också intressant att se hur försvaret bygger sitt försvar; att det i det närmaste är ointressant att få fram vad som egentligen har skett. Det som betyder något, det är hur man ska krångla Jacob ur härvan. Vilka medel man ska ta till.

Det finns så mycket mer än bara det här i boken, men det får räcka så. Trots att boken är tegelstenstjock med sina 600 sidor, är det omöjligt att slita sig. Jag bara läser och läser och läser, och så infinner sig den där känslan att jag vill veta hur det går - men jag vill inte att boken ska ta slut. Ni vet?

Den här boken har kommit på svenska rätt nyligen och heter då Jacobs värld. Läs, läs, läs!

Utläst och påbörjat!

2011-11-02T20:50:00.000+01:00

Tänk, nu är jag nog ikapp med skriverier om min utlästa bokhög och vad jag visar i högermarginalen att jag läser! Inte illa pinkat!

Jag har alltså läst ut House Rules och börjat på Liza Marklunds kommande. Endera dagen - kanske redan imorgon - skriver jag om House Rules. Den som lever får se! ;-)

Idag har jag ägnat förmiddagen åt konfererande och stickande. Eftermiddagen gick i vindsnurrornas tecken och jag lärde mig oanat mycket om energi och vindkraft. Ämnet som sådant var inte vidare underhållande i sig (fastän jag fattar att det var bra och nyttigt att trycka i sig den där kunskapen), däremot gjorde det galna kollegiet dagen väldigt lyckad. Det är lite grann så där att det är rasterna och håltimmarna som är bäst. För att inte tala om bullarna. Och lunchen. Och kakorna! ;-)

Änglamakerskan, av Camilla Läckberg

2011-11-02T17:37:00.000+01:00

I Änglamakerskan återvänder en kvinna vid namn Ebba till ön Valö utanför Fjällbacka. Ebba har inte varit på ön sedan hon var ett år gammal, och hela hennes familj spårlöst försvann - alla utom Ebba. Det är ett mysterium som aldrig har blivit uppklarat; vad som hände med Ebbas familj. Skälet till att Ebba nu återvänder är att hon och maken Mårten har förlorat ett barn, och de tänker att de ska rusta upp det stora, gamla huset - en före detta skola - som ett sätt att hålla sig upptagna medan sorgen får läka ut. Det upprustade huset ska bli ett B&B och paret ska bo och leva där, när allt är i ordning.

På krångliga vägar har dock det förflutna hunnit upp Ebba, och plötsligt inser hon och Mårten att de inte är välkomna på ön. Kanhända har det att göra med att de har hittat blod under matsalsgolvet..? Någon vill inte att de ska bo i huset... Polisen, och därmed naturligtvis Patrik, blir inkopplade i och med att det finns en hotbild. Och Erica kan inte hålla sig därifrån, när hon förstår vem Ebba är. Hon vill intervjua och samla material till en kommande bok. Ja, och så är då radarparet Patrik och Erica involverade i ett och samma fall igen... ;-)

Det blir ganska mycket med förlorade barn och allt som hör ihop med det, när man läser de två senaste böckerna av Läckberg i ett svep. Patrik och Erica har just fått tvillingar - samtidigt som Ericas syster har förlorat sitt barn. Och så kommer Ebba, som också har förlorat ett litet barn. Det blir snudd på för mycket, men samtidigt finns det en viss poäng i att Ericas syster har gått igenom samma sak som Ebba. Det finns en naturlig anknytning där och det spelar en viss roll i historien. Sorgligt nog.

Instuckna i berättelsen är i vanlig ordning välskrivna och spännande kursiva avsnitt; avsnitt som berättar om förfluten tid - som hör ihop med det som sker i nutid. Bokens titel är Änglamakerskan, och det innebär att man lätt kan lista ut att det historiska i den här boken hör samman med en änglamakerska. Vacker titel, för en förfärlig syssla: att förvandla små, oönskade barn till änglar. Som regel var dessa barn födda av kvinnor som inte hade möjlighet att ta hand om sitt barn på egen hand; ensamstående mödrar, fattiga kvinnor, kvinnor utan socialt nätverk... En sista, desperat utväg kunde vara att vända sig till en änglamakerska. Vad som skulle ske med barnet var inte alltid klart uttalat - det kunde också finnas förespeglingar om en uppväxt i en bättre familj. Man kan tänka att det är skönt att vi inte har sådana längre - men det är bara i vårt lilla hörn av världen. I andra delar av världen förekommer det ju fortfarande att små flickebarn inte får leva länge, just för att de är flickor...

På långa och krångliga vägar möts dessa två berättelser; änglamakerskan och den övergivna, ettåriga Ebba. Den känns verkligen väldigt krångligt och långsökt, upplösningen. Det gillar jag inte. Men vägen fram till upplösningen är helt okej, däremot.

Älskar - hatar, av Jenny Downham

2011-11-01T07:11:00.000+01:00

Mikey är storebror till Karyn som blev våldtagen av Tom på en fest. Ellie är lillasyster till Tom. När Mikey bestämmer sig för att inte vänta på att rättvisan har sin gång, utan istället ta rättvisan i sina egna händer, korsas Mikeys och Ellies vägar. Ellie har ingen aning om vem Mikey är, och han tänker inte upplysa henne om det heller. Hon kan ju vara precis vad han behöver, för att kunna sätta dit Tom ordentligt...

Det är så realistiskt beskrivet, hur Mikey resonerar och vill agera. Det är lätt att föreställa sig precis det här scenariot i verkligheten, någonstans nära. Ett svart-vitt förhållningssätt som inte ger utrymme för någon gråskala. Rätt eller fel. Inget tålamod. Action, genast!

Det är också lätt att ta till sig hur Mikeys och Ellies relation förändras. Hur Mikey, utan att han riktigt förstår hur det gick till, går från att se Ellie som ett användbart verktyg, till att se henne som en tjej han gärna vill vara tillsammans med... Hon gör ingenting för att "omvända" honom, och hon vet ju inte heller om att hon nog vill förändra hans syn på henne - utan hon är bara sig själv. Det räcker. Mikeys vrede mot Tom minskar inte, men den skuld som Mikey i inledningen tycker att Ellie har, den krymper.

Mikeys familj har det inte väl förspänt, medan Ellies familj lever ett relativt gott liv. I Mikeys hem finns det inte alltid mat på bordet, och lillasysters skolgång blir det si och så med då mamman inte alltid har ork att vara den förälder som ska hålla ihop allt det vardagliga. Mamman har alkoholproblem och man förstår att lillasyster får oroa sig mycket för mamman. Mikey och Karen får sköta sig själv på många sätt och vis, och det faktum att de sociala myndigheterna nu - i och med våldtäkten och polisanmälan - gör besök hos familjen upplevs inte som något positivt. Ungdomarna ser besöken som kontroller och gör sitt bästa för att täcka upp och se till så att allt hemmavid ska klara granskningen.

I Ellies familj handlar det mycket om att bevara fasaden utåt. Det är en skam att ha en son som blir anklagad för ett brott, och föräldrarna gör sitt absolut yttersta för att vältra över skulden för vad som hänt på Karen så att Tom kan gå rakryggad ur hela historien. Att Ellie börjar fundera över vad hon egentligen har sett och hört, och vad det i sin tur kan innebära för vad som egentligen hände den där natten - det är enbart besvärande och föräldrarna upplever det som ett stort svek, både mot dem och Tom.

Till en början går det lite trögt att komma in i boken. Det är en liten startsträcka innan jag har fått allting klart för mig och kan placera alla personer på rätt plats. Sedan rullar det på och det blir allt mer intressant ju längre in i berättelsen jag kommer. Eftersom det handlar om ungdomar, är det lätt att säga att det här är en ungdomsbok - men så enkelt är det inte. Till att börja med är det en bok som kräver en viss läsvana och mognad. Man behöver ha läst en del och man behöver ha kommit förbi det stadium då man läser för att få uppleva en händelsespäckad berättelse eftersom det pågår lika mycket inuti personerna som runtomkring. Sen är det onekligen så att ungdomarna spelar huvudrollerna i berättelsen. Föräldrarna är dock inte bara bifigurer utan deras agerande innan berättelsen börjar och under berättelsens gång bidrar i hög grad till hur historien utvecklar sig. Alltså, en bok även för vuxna - kanske särskilt för tonårsföräldrar..?

Det är en intressant historia, det här. Läs!

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Liebster Blog x3

2011-10-31T19:48:00.001+01:00

Man kan bli hur glad som helst över en award - och det säger ju sig självt att man blir ännu gladare då samma utmärkelse trillar in från tre olika håll på kort tid... Från Boklusens bokblogg, Mias bokhylla och Mandelhjärta har jag fått utmärkelsen som syns här till vänster.

När man har fått den här utmärkelsen är det tänkt att man ska göra det här:

1. Klistra in awarden på din blogg.

2. Tacka personen som gav dig awarden och länka till bloggen.
3. Välj ut fem personer/bloggar som du vill ge awarden till.
4. Lita på att dina följare sprider kärleken till andra bloggare.
5. Och det viktigaste: Ha roligt och stötta varandra!

Ettan, tvåan - klart! Så, dags för trean. Det är det här jag brukar ha svårt för! Jag läser en hel massa bloggar, somliga sporadiskt och somliga jämt och ständigt. Och det brukar kännas larvigt svårt att plocka ut fem bloggar som ska få utmärkelsen, för jag gillar så många bloggar på så många olika sätt och lite olika mycket olika dagar... Alltså brukar jag fega ur och skippa det där med att skicka vidare. Nu ska jag inte fega ur. Jag ska göra det här ordentligt. So, here we go:

Stadshimmel - En himla kreativ kvinna som bloggar om allt slags handarbetande och att fightas fastän man blir blåmärkt utanpå och känner sig blåmärkt inuti. Det går inte att bli annat än imponerad!

Life is like a box of chocolates - Målmedveten kvinna som skriver om allt möjligt på ett sätt som gör att man blir både intresserad och inspirerad. Givande läsning!

Knypplerskan och hennes man - Mimmi Hek som alltid, alltid har trevliga kommentarer att strö över en, fastän jag är usel på att kommentera lika flitigt tillbaka. Uppmuntran i mängd!

Pysselfarmor - En strålande kreativ kvinna som provat på oändligt många olika slags hantverk och handarbeten. Inspiratör - minst sagt!

Hyllan - Man vill ha alla de bokhyllor som hon visar på sin blogg och man vill läsa alla de böcker, vars omslag hon visar. En frestande bokinspiratör!

Klar! Fyran kan jag inte styra över - men femman gör jag mitt bästa för att uppfylla. ;-)

Tidig söndagsmorgon...

2011-10-30T06:50:00.001+01:00

Och jag lovar: det var bara jag i hela byn, som var vaken halv sex (eller, rättare sagt: halv fem) i morse... ;-) Jag har ätit frukost, läst en bra bit i House Rules och arbetat en timme med sånt där skriverijobb som hör till jobbet. Nu ska jag dra bak klockan en timme och låtsas att jag nyss har klivit upp. Det blir bra så, eller hur? ;-)

I helgen har jag min stora fina tös hemma och det är så trevligt! Vi ska vräka oss i soffan och peta i oss en rad avsnitt Grey's Anatomy senare, när hon har vaknat... Jag köpte sjunde säsongen igår, fastän det är svindyrt när den är så nyutkommen - men det får det vara värt. Det är ändå hela femton timmars tittande (och vi är flera som kommer att kolla flera varv...) och jag kommer att hinna sticka en hel del till det! ;-)

Glöm inte bort att ni kan tävla om ett hemligt paket med höstmys! Kolla det här inlägget! Tävlingssvar i kommentarsfältet där, och endast där!

Fyrvaktaren, av Camilla Läckberg

2011-10-29T08:05:00.000+02:00

Det var bra länge sedan jag läste Läckberg när jag började läsa den här. Jag hade bestämt mig för att jag var less på Läckberg och hennes historier - men det visar jag sig att jag inte alls var less på dem. Det var nog bara en paus som behövdes... Som alltid, när man har läst mycket av en författare...

Hon får ju ta mycket skit för sitt författande, den där läckbergskan. Somliga kritiker har säkerligen rätt i sitt tyckande om att det är alltför många klichéer (och jo, nog är det många klichéer) men hon använder sina klichéer med humor, hjärta och hjärna - så mig stör det inte nämnvärt. Språkligt sett tycker jag inte att Läckberg utmärker sig särskilt. Hon är inte alls värre än någon annan, men hon använder inte språket på ett mer kreativt och målande sätt än någon annan heller. Sticker inte ut, helt enkelt. Så, vad handlar det om - egentligen - det där med att man ska kasta skit på Läckberg och hennes författarskap så ofta man hinner? Ja, jag kan inte få det till att det handlar om något annat än någon slags gammal, hederlig avundsjuka och ett tillämpande av jante-lagen. "Hon ska minsann inte tro att hon är något för hon skriver minsann inte böcker som är bättre än någon annans - men tjänar snuskigt mycket pengar, det gör hon." Ungefär så. Hur orkar folk?

Nåmen boken, då? Jamen, den är som vanligt en liten sidvändare i rätt lättsmält förpackning! En ung kvinna flyr tillsammans med sin son, och hon tar sin tillflykt till den ö där hon tillbringat sin barndom - den enda plats i världen där hon kan känna sig trygg. Hon flyr från en hotfull tillvaro och har lämnat en man efter sig. En död man. Ön som hon flyr till kallas Gastholmen, efter gammal folktro som säger att den som en gång dött på ön aldrig kommer därifrån... Kvinnan som flytt till ön känner sig aldrig ensam och har aldrig tvekat om andarnas vara eller icke vara. Hon känner närvaron. Spoooky... ;-)

Samtidigt pågår utredningen av ett mord; en man som hittas skjuten till döds i sin lägenhet. Självfallet finns inte just något att gå efter i jakten på mördaren. De stackars poliserna får famla i blindo - ända till dess att slumpen leder dem på rätt spår. Det är ju ett grepp som har nyttjats flitigt i rätt många kriminalromaner vid det här laget, och ibland undrar jag hur vanligt det är i verkliga livet. Att man inte hittar just några spår vid en brottsplats och att man står helt frågande... Är det vanligt? Är det kanske oftare så, än att det finns snyggt utlagda spår som pekar åt rätt håll?

Och poliserna! Det är ju Patrik, som vanligt, som är den drivande kraften. I början av den här bokserien tyckte jag att han var inte så lite självgod, men jag tror att jag har ändrat uppfattning om honom. Han är ju onekligen skicklig. Han måste få vara den han är, annars skulle den där polisstationen få dras med en outhärdligt dålig statistik vad gäller brott som klaras upp... ;-)

Erica pendlar mellan sorg och lycka i den här boken, eftersom hon fått sina tvillingar - men systern Anna har förlorat sitt barn. Anna stänger in sig i sitt mörker, och sjunker allt djupare in i sin depression. Det är väldigt realistiskt beskrivet, just det där hur Erica slits mellan sin egen lycka och hur hon lider med sin syster. De skulle ha fått sina bebisar ungefär samtidigt och när så en syster mister sitt barn - ja, då blir det extra tydligt hur sårbart ett litet liv är.

Jag läste den här boken i ett sträck. Det är lite svårt att sluta, när man har fastnat i en spännande historia. För spännande, det är det faktiskt.

Sitter fast i husreglerna...

2011-10-26T18:27:00.000+02:00

Alltså, det är ju en tegelsten - men det går inte att låta bli den! Det är en otroligt fängslande historia och jag kommer verkligen sakna berättelsen då jag har läst ut boken... Det vet jag redan nu. Helt klart! House Rules är det jag pratar om. *pekar lite diskret åt högermarginalen* ;-)

Annars är det bara arbete och arbete och arbete. Mina knän börjar vara lite lätt nötta nu!

Författartips

2011-10-24T17:50:00.000+02:00

Jag har haft besök av Åsa Anderberg Strollo här på bloggen. Väldigt roligt! Om jag bara bodde lite närmare Stockholm skulle jag lätt vilja besöka Stockholms stadsbibliotek den 31/10 klockan 18.00. Det blir författarprat om Hoppas och samtal med Rädda Barnen om hemlösa ungdomar och deras situation. Gå och lyssna, ni som inte behöver färdas närmare 100 mil först! ;-)

Missa inte chansen att vinna lite höstmys!

2011-10-23T14:40:00.000+02:00

I det här inlägget finns en tävling där du kan vinna ett hemligt paket med höstmys! Klickeliklick!

Tigerkvinnan, av Katerina Janouch

2011-10-23T08:42:00.000+02:00

Ja! Den här boken är precis vad jag har önskat mig, vad gäller Cecilia Lund! Väldigt mycket barnmorskejobb, relationsjox och inte så väldigt mycket kriminalhistoria. Eller jo, det finns ju en liten kriminalgrej i bakgrunden hela tiden - men den får aldrig ta över och försöka göra hela boken till en gatukorsning roman-deckare (vilket det någon gång tidigare har varit snubblande nära).

Det har hunnit gå många dagar sedan jag läste ut boken och sedan dess har ytterligare ett par böcker hunnit passera mina händer. Det betyder sorgligt nog att jag inte är människa att minnas detaljer ur boken, fast i och för sig kanske det kan ses som en positiv sak lika gärna. Det är ingen risk för spoilers här inte! ;-)

Jag kan dock med säkerhet säga att jag trots förkylningselände, massiv trötthet och usel ork, inte hade en tanke på att lägga ifrån mig boken när jag väl hade börjat läsa. Jag tror att det här är den starkaste boken av de som har kommit ut hittills. Det känns som att Janouch nu har hittat precis rätt ton och rätt blandning för den här serien! Det är den där mixen av barnmorskejobbet och dess dramatik, relationen med maken, systrarna, mamman och arbetskamraterna - och så naturligtvis skildringen av hur Cecilia Lund är en sån där alldeles vanlig kvinna mitt i vardagssmeten - som gör boken så pass bra. Det behövs inte mer än så. (Jag blundar för den hotfulla människa som ändå faktiskt figurerar i boken.)

Läs. ;-)

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

En ska bort!

2011-10-22T17:24:00.001+02:00

Ja, egentligen så tycker jag ju inte att någon av de här böckerna ska bort - de borde snarare leta sig hit ganska så omdelbums... Men om vi leker, så är det så att en ska bort. Tre hör ihop och en ska bort. Ditt jobb är att tala om vilken som ska bort och varför, och det gör du i kommentarsfältet. Om du tänker likadant som jag (= rätt!), då får du en guldstjärna i himlen!

Och så är det så att man inte behöver ha läst alla dessa böcker, utan man kan greja det här bara genom att titta på omslagen. Behöver man större bild, så klickar man bara. Vips är bilden stor! ;-)

Och nu finns facit bland kommentarerna!

Kolla, vilka suveränt skickliga tjejer!

2011-10-22T15:45:00.000+02:00

Ja, kolla - men lyssna lika mycket:

Jag såg klippet hos Kulturkoftan, och föll för frestelsen att visa det även här! Enjoy! ;-)

Pojken i hiss 54, av Karin Alfredsson

2011-10-22T07:24:00.001+02:00

Än en gång tar Alfredsson med sin läsare på en resa ut i stora världen; en värld där kvinnor och män ska leva under skilda villkor och med olika förutsättningar och möjligheter. Den här gången berättas en historia som utspelas delvis i Pakistan, delvis i Dubai - med de givna gemensamma nämnarna Ellen Elg och hur kvinnors situation ser ut.

I Pakistan bor 12-åriga Zubaida. Äventyrslysten och nyfiken smyger hon sig ut en natt, för att få se de vackra jaktfalkarna som tillfälligtvis finns i byn - men det är en utfärd som slutar med att hon blir upptäckt av jaktfalkarnas ägare. Därmed har hon undertecknat sin egen dödsdom. En ung tös får inte vistas utomhus ensam om natten, knappt ens ensam om dagen. Hon får inte på villkors vis komma i närheten av män, alldeles på egen hand. Oavsett vad som sker och oavsett om det var planerat eller inte. Har hon varit i närheten av män, utan "förkläde", och det kan finnas minsta misstanke om "oegentligheter" - då är det hennes fel och hennes familj har drabbats av en stor skam. De förlorar sin heder.

I Dubai bor Zubaidas äldste bror. Han försörjer sig som chaufför och skickar dessutom hem pengar till familjen. När nu skammen har drabbat familjen, blir han hemkallad för att vara fullt delaktig i beslutet att återupprätta familjens heder. Det ska ske genom att Zubaida dödas - av sin egen familj.

I berättelsen finns även fler spår. Det finns hembiträdet som måste ställa upp på allt som husbonden kräver, annars blir hon utslängd ur landet - till en framtid som innebär döden. Det finns kvinnor som blivit gravida efter våldtäkt, och måste avbryta sin graviditet - annars har de förlorat både sin egen och familjens heder, samt sitt liv... Det finns korruption och misshandel. Övergrepp och maktmissbruk. Ja, det finns allt det där som är så galet att man knappt kan begripa hur det kan få fortgå - samtidigt som man faktiskt förstår att det kräver generationer av målmedvetet arbete för att få till stånd en förändring.

Jag tycker om att Alfredsson visar upp världen och somliga av dess orättvisor på ett så lättillgängligt sätt! Det är så enkelt att begripa hur tilltrasslat systemet med heder och skuld är, när hon berättar om olika situationer. Man fattar verkligen att det är omöjligt att lyfta ut en liten bit och säga "Får vi ordning på det här, så blir det bra". Det som krävs är en så omfattande attitydförändring att man blir trött bara av tanken. Och ändå räcker det inte. Det hänger också ihop med familjeekonomi, landets ekonomi och gudvetallt.

Så, hur bra som helst är det, när det visar sig att det finns lite ljusglimtar i den här helvetiskt tilltrasslade historien. Ellen Elg och det som hon uträttar är ju en ljusglimt i sig, men när det också visar sig att det bland annat finns ett advokatkontor med lite stake i, och en storebror som funderat över tingens ordning och någon rakryggad släkting i bakgrunden - då känns det genast mindre hopplöst även om det är små droppar i ett världshav... Hjälpen och insikten måste inte nödvändigtvis komma från västerlandet. Det är sådant som lika gärna kan växa fram inifrån systemet.

Om du inte har läst böckerna om Ellen Elg, då tycker jag att du ska hugga tag i dem. ;-)

(Rec.ex. från förlaget.)

Så går en vecka från vårt liv...

2011-10-21T21:04:00.000+02:00

Ja, jag fattar inte vart tiden har tagit vägen. Jag har varit på benen och jobbat, men inte vet jag om jag har varit sådär väldigt piggelin egentligen. Det har varit mycket med det ena och det tredje, och kvällarna har rusat iväg. Ibland har kvällarna rusat runt som galna utan mig, medan jag har suttit i fåtöljen och sovit.

I morse vaknade jag alldeles för tidigt och kunde inte somna om. Inte ens jag tycker att det är en bra idé att kliva upp halv fem en fredagsmorgon då vinden viner runt husknuten och det är kolsvart ute, så jag fiskade upp den sovande Vovven och lade honom bredvid mig i sängen. Han är förvisso hårig och killas lite, men det är väldigt trevligt med en varm, sovande liten hund intill sig. Lätt sövande, också.

Bunten med lästa böcker har dock vuxit, och jag börjar bli lite orolig för att jag inte längre ska minnas vilken bok som jag tänkte vad om, om jag inte får sätta mina tankar på pränt snart. Och nu har jag börjat läsa House Rules av Jodi Picoult, och det är alldeles uppslukande.

Imorgon tror jag att jag ska baka chokladbiskvier för första gången på rätt många år. Jag hoppas att handlaget sitter i. ;-)

Kaffe med musik, av Karin Brunk Holmqvist

2011-10-21T20:36:00.000+02:00

Jag blev löjligt förtjust i Potensgivarna, när jag läste den för några år sedan - och sedan dess har jag läst ungefär allt som Brunk Holmqvist gett ut förutom Stenhimlen. Det som jag mest fängslades av i Potensgivarna var stämningen. Den där känslan av att allt knallar på som det alltid har gjort - samtidigt som förändringens vindar blåser för fullt fast ändå så diskret att det knappt märks. De gamla tanterna bor där de alltid har bott, gör som de alltid har gjort - men vågar plötsligt ta sig för ett litet äventyr och så har de förändrats en del. Och i den där förändringen fanns en liten klurighet inbyggd; en överraskning, en slags twist.

Brunk Holmqvists andra böcker har också den där sköna stämningen; det lunkar på lite stillsamt, allt är som det alltid har varit - men det ligger något i luften. Det är avkopplande. Det för tankarna till de där tanterna som jag har haft i min närhet men som inte längre finns kvar. Det får mig att tänka att jag också kommer att bli en sån där liten tant som lufsar runt i köket, i min lilla värld - och tycker att det är livet blir ett äventyr om jag ska färdas längre bort än byabutiken. Så är det med den här boken också. Känslan finns där. Tanterna - och gubbarna - har lärt sig lite, vågat lite mer och inget förblir exakt så som det var innan resan. Ja, i den här boken ger sig ett litet gäng tanter ut på bussresa till en julresa i Tyskland. Och det blir en resa med lite komplikationer, så klart. Lite trassel, lite missförstånd, något som kräver mod och något som kräver diskretion.

Men. Det fattas ändå något. Jag saknar den där finurliga twisten som fanns i Potensgivarna. Jag hade velat att det skulle vara något riktigt klurigt med den där resan; att det skulle visa sig att det inte bara var en vanlig pensionärsresa till julmarknaden... En liten besvikelse finns allt, över det.

Brunk Holmqvists romaner har absolut ett värde, tycker jag. Det är skönt att det finns utrymme även för vanliga små tanter i böckernas värld. Allt behöver inte vara action, sexigt, mordigt och blodigt.

(Rec.ex från förlaget.)

Jodå, jag har läst!

2011-10-16T15:11:00.000+02:00

Jag har inte enbart ägna mig åt att snyta sönder näsan och sova framför teven, jag har minsann läst också. Pojken i hiss 54, Kaffe med musik, Tigerkvinnan och Fyrvaktaren är utlästa och jag ska formulera mina tankar kring alla dessa böcker så småningom. När jag har lite ork över. Idag har jag slösat min ork på att göra annat.

Nu puttrar en älgstek på spisen och jag ska sätta mig i fåtöljen och läsa lite i Änglamakerskan medan jag pillrar i mig det sista av den påse godis som jag köpte igår. Jo, jag köpte faktiskt godis fast jag inte alls äter godis just nu. Det är inte vidare gott, faktiskt - men jag tänker ändå sätta i mig resten också. Är huvudet dumt får kroppen lida, eller något sånt... ;-)

Te i höstmörkret!

2011-10-15T18:55:00.001+02:00

Lite te i höstmörkret – det kan vi behöva, eller hur? Nu har du chansen att vinna ett paket från Tefrossa! Innehållet är hemligt, men visst låter det frestande även om vi bara får veta att innehållet har att göra med höstmys… ;-)

För att vara med och tävla gör du så här:

Besök Tefrossas butik och spana runt till dess att du kan identifiera de teer du ser på bild här nedan (om du klickar på bilden blir den större). Skriv en kommentar till det här inlägget med teernas namn och din mejladress (maskera gärna din adress med exempelvis klamrar runt @ för att slippa skräpmejl). Ett tävlingsbidrag per person, tack!

Sista tävlingsdag är den 5 november, så du har gott om tid på dig!

Fram till dess att tävlingen är avgjord godkänner jag inte kommentarerna till det här inlägget. Ingen kan alltså se andra tävlandes svar – för rättvisans skull! ;-)

Välkommen med ditt tävlingssvar!

Sjukdom pågår...

2011-10-13T08:03:00.000+02:00

Efter att ha gått på energireserven ett tag, bestämde jag mig igår för att stanna hemma från jobbet och kurera mig. Så, sjukdom pågår - men likaså kurering! Jag tittar på teve (jamen, ni vet - dagteve med allehanda skräpprogram...) och somnar till teve. Läser lite i bok och somnar ifrån bok. Mer spännande än så är det inte.

Därav tystnaden! Det förblir tyst, till dess att jag är pigg igen! ;-)
Och: Tack för omtanken, Petronella! ;-)

Jag vill bara att du gillar mig, av Ingrid Olsson

2011-10-09T09:07:00.000+02:00

Jag har läst Ingrid Olsson förr - Ett litet hål i mörkret och Komma över - och även om jag inte varit sprudlande stormförtjust över böckerna så har jag ändå tyckt om. Olsson har alltid haft något angeläget att säga; något viktigt att föra fram - och det har jag tyckt om. Det går liksom inte sprudla glatt kring böcker som handlar om viktigheter. Det blir en annan slags stilla känsla.

Den här senaste är jag inte så vansinnigt förtjust i, faktiskt. Jag gillar tanken med boken, eller kanske snarare upplägget. Tio minuter in på en lektion. Läraren har inte kommit, och en efter en droppar eleverna in. Varje elev sitter med sina tankar och sitt eget - och ingen vet vad någon annan sitter och tänker på, egentligen. Väldigt lockande upplägg! Intresseväckande! Tio minuter, och man får ta del av en hel bunt ungdomars innersta tankar.

Men sen blir det märkligt nog fel, för mig. Jag kommer inte riktigt nära personerna, fastän de sitter där och delar med sig av sitt innersta. Det är inte tråkigt eller banalt, det som de sitter och tänker på. Det är djupa tankar och fritt ur hjärtat och stundtals ren ångest. Det är riktiga tonårstankar. Jag vet inte varför jag inte fastnar. Kanhända blir det för öppet, för rakt på? Kanhända är det personer som jag inte kan relatera ordentligt till? Jag fastnar inte riktigt för dem. Det känns som att ingen egentligen säger mig något. Det är smått frustrerande, faktiskt. För visst är det en skön tanke; att få kika in i människors innersta, där de sitter sida vid sida och bär på hemligheter och svårigheter och drömmar...

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Hur länge funkar det?

2011-10-06T17:41:00.000+02:00

Jag fyller år ganska exakt vilken dag som helst nu snart. Det har jag tagit som förevändning att inhandla än det ena, än det andra.

Först beställde jag några böcker från bokklubben. Jamen, man ska ändå köpa tre innan första året är slut och det var ju liksom lika bra att få det gjort. Eller hur? Smart tänkt, skulle jag vilja säga. Att den ena boken är Läckbergs nyaste innebär att jag också kommer behöva köpa hennes näst senaste - för den har jag inte läst - det är en sån liten detalj att man knappt behöver tänka på det. Den finns väl på pocket, gissar jag..? Och nej, det kommer inte på fråga att hålla på och läsa i oordning! Glöm! ;-)

Sen såg jag att sjunde säsongen av Desperate Housewives har släppts och eftersom jag har förstått att man gör bäst i att gynna lokala butiker köpte jag boxen på Hemmakväll. Visserligen 50:- dyrare än på cdon, men där tillkommer ju frakten. Plus att det av någon märklig anledning inte går att beställa enbart en box där. Det slinker alltid ner minst två i varukorgen. Så det var nog egentligen ren förtjänst, att köpa boxen här i staden.

Så var jag och handlade på den lokala matvarubutiken också. Där fanns såna där löjligt goda brownies med chokladsmet ovanpå, toppade med saltlakritsströssel och hallonknortar. Eftersom garanterat ingen annan skulle komma på tanken att köpa brownies till mig bara för att jag fyller år, så var det bäst att ta saken i egna händer. Nu ligger två stycken och väntar på mig i kylen. Tillfälligtvis struntar jag i att jag egentligen inte äter köpesfikabröd.

Ett nytt nummer av Retro har kommit ut. Jag gillade det första numret jättemycket och som en liten present till mig själv handlade jag också det här numret. Man kan ju faktiskt unna sig sånt, när man är på vippen att fylla år. Eller hur!?

Och i helgen ska jag till Ikea. Det lutar åt att jag firar lite grann extra med att äntligen köpa de där fåtöljerna som jag har försökt köpa rätt länge nu (men som jag aldrig har lyckats med för att de antingen varit slut eller inte gått in i bilen ens med skohorn). Nu kommer jag till exempel åkandes i en bil som rymmer två fåtöljer och förmodligen även allt annat man kan tänka sig kan behövas i vilket ordinärt hem som helst som inte har något alls sedan tidigare. Ni hängde med där, va? Så ni vet vilken bamsestor bil det är frågan om, tänker jag.

Ja. Det var väl ungefär det. Och nu undrar jag bara hur länge man kan tänkas kunna utnyttja det där med födelsedag som en förevändning att få skaffa sig lite lyxartiklar? Fönstret för födelsedagsshopping öppnades för sisådär ett par dagar sedan, men hur länge till står det på vid gavel..? ;-)

En ska bort

2011-10-06T08:12:00.001+02:00

Då kör vi igen! Tre hör ihop men den fjärde hör inte hemma i sällskapet... Vilken ska bort och varför? Svara i kommentarsfältet! Den som gissar rätt (= tänker som jag!) vinner en guldstjärna i himlen! ;-)

Klicka på bilden så blir den större och du kan se alla minimala detaljer! Du behöver inte ha läst böckerna för att kunna gissa rätt! ;-)

Och nu finns facit bland kommentarerna!

Himlades trött...

2011-10-05T21:17:00.000+02:00

men jag har stickat nästan två par vantar och nu fattas det en snutt garn för att jag ska få hela tummar på det sist stickade paret. Förargligt? Nejmen, det är väl bara förnamnet. ;-/

Och när jag skulle köpa mer garn så visade det sig att det ju inte finns att få tag på här i stan - så då måste jag återvända till brottsplatsen för att få tag på ett nystan. Irriterande? Nejmen, nej. Jag får väl skylla mig själv när jag inte har förstånd att gynna ortens handlare! ;-/

Små ljusglimtar i trötthetsmörkret är att jag har fastnat i Tigerkvinnan och att påsen med teet Vilda körsbär var precis så gott som jag behövde! ;-)

Ja, och så filar jag på en rolighet. ;-)

Sista skickaredag!

2011-10-05T06:51:00.000+02:00

Idag, mina bokbytarvänner, gäller det! Idag - om det inte redan är gjort - ska de gröna påsarna skickas iväg till sina mottagare! Vi håller allesammans tummarna för att posten inte tappar bort någon påse på vägen och för att alla mottagare ska bli nöjda och glada! ;-)

För dig som fått eller får en påse: Glöm inte bort att berätta om innehållet (fota gärna om du vill!) och tacka ordentligt!

Och sisådär på fredag borde alla påsar ha hittat hem, så då tycker jag att det är väldigt mycket fritt fram att avslöja vem man har skickat till (om det inte redan är avslöjat)!

Vi andra, som inte har gröna påsar att se fram emot - vi kilar runt på de deltagande bloggarna och avundas dem eller gläds med dem (stryk det som inte passar!)... Här finns en lista på alla som är med!

Flyga högt, av Katarina von Bredow

2011-10-03T06:00:00.002+02:00

När jag läste om von Bredows nya bok, tänkte jag genast på Tusen gånger starkare - men det här är inte samma slags berättelse. Eller jo, egentligen är det ju det. Silja i Flyga högt och Saga i Tusen gånger starkare är båda två personer som inte fäster större vikt vid vad normen säger, än att de bryter mot normen då de anser att det är motiverat att göra det. I Tusen gånger starkare ligger dock fokus på könsstrukturer och maktfördelning i klassrummet, mellan grabbar och tjejer, samt mellan lärare och elever - men i Flyga högt ligger fokus mer på maktfördelningen och rangordningen inom tjejgruppen (fast det är oundvikligt att dra in grabbarna till viss del också).

Silja, ja. Hon dyker upp i Vendelas skola, tre dagar in på höstterminen i nian. Då - efter tre år på högstadiet - vet alla vem som ligger var på rangskalan och det är ingen tvekan om vem som har vilken roll; vem som är clownen, tönten, drottningen, tjänarna... Silja utmanar redan första dagen alla, då hon sätter sig på drottningens plats i klassrummet. Att drottningen är sjuk den dagen, det spelar ingen roll. Man sätter sig bara inte på hennes plats. Genast börjar en lapp cirkulera i klassen och när läraren får ögonen på den måste den som just då råkar hålla i den läsa upp den. "Hon har ingen behå, va?" står det på lappen. Siljas svar blir att resa sig upp, knyta upp knuten som håller ihop blusen och dra isär den, medan hon undrar om det verkligen är det första de (eleverna i klassen!) tänker på när de träffar en ny människa. Och nä, hon har ingen behå på sig.

Mer än så behövs inte riktigt för att ett krig ska dras igång. Ett krig där det gäller att välja om man håller på nykomlingen eller drottningen. Siljas ambition är inte att bli drottning eller att få ett gäng undersåtar som följer henne. Hon gör sådant som hon vill göra, och låter sig inte hindras av vad som är socialt accepterat eller inte. Sätta sig intill den tjej på skolan som står så långt ner på rangskalan att hon knappt finns, exempelvis.

Vendela får bekymmer. Hon tycker om Silja - men det gör inte Vendelas bästa kompis Tove. Och plötsligt blir det så där konstigt som det nästan bara kan bli mellan tonårstjejer. Man kan inte tycka om någon som kompisen inte gillar, för då riskerar man att vänskapen förstörs. Just det där, det beskriver Katarina von Bredow helt mästerligt bra! Hur ett bästispar kan vara så beroende av att tycka likadant, hur tjejgängets inre struktur fungerar, hur maktfördelningen ser ut bland exempelvis flickor i en klass eller en skola - sånt där som inte riktigt går att ta på, men som är lika självskrivet och stenhårt som om det vore ristat i sten. Och samtidigt obegripligt.

I den här boken ryms också Vendelas kärlekstrubbel. Hur ska hon göra för att få Nils att fatta att hon vill vara mer än bara kompis? Och vad är det för fel på henne, som inte kan sluta tänka på Sven? Sven tillhör drottningen och är helt enkelt inte tillgänglig att bli kär i! Kanhända lite förutsägbart, det där - men jag tycker ändå rätt bra om det! Det är inte så enkelt, det där med kärlek!

Det finns några saker i boken som jag blir rätt frågande inför. Plötsligt, en mattelektion, gör flourtanten entré och alla elever ska skölja någon minut (medan läraren tycker att det är en bra idé att de passar på att räkna lite, när de ändå ska vara tysta så länge...). Flourtanten? Finns hon kvar ännu? Eller har hon återuppstått? Jag trodde att hon var försvunnen sedan lääääänge, men det kanske är lite olika på olika håll i landet?

En annan knepig sak är att någon vid ett tillfälle säger åt någon annan (jag minns inte vilka det var, exakt) att skynda på, så att det inte behöver bli någon anmärkning. Anmärkning? Finns sånt också kvar? Var då någonstans? Det trodde jag också var en gammal, gammal grej!

Som helhet är det här en himla bra bok! Jag sträckläste! ;-)

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Söta pojkar är bara på låtsas, av Moa Eriksson Sandberg

2011-10-03T05:30:00.002+02:00

Alltså, jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken. Jag brukar inte känna mig för gammal och tråkig för ungdomsböcker, men nu känner jag mig plötsligt alldeles för gammal och trist. Eller bara mätt.

Boken handlar om Ella, som har fullt sjå med att utforska sin sexualitet och att hinna med att testa så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt oavsett vad. Det är hultsfredsfestivalen och hångel i en källare och utmanande kläder och misslyckat sex och alldeles för många öl och dåligt självförtroende och för korta klänningar och första gången och utmanande beteende och olycklig kärlek och kk och tjejtjafs och mycket mer än så; allt det där som bara kan inträffa i tonåren och aldrig senare. (Eller ja, inte riktigt bara i tonåren - men som blir sådär tonårsdramatiskt som det bara kan blir i tonåren. Typ.) Det är säkerligen egentligen väldigt spännande, men jag blir bara ganska så trött. Jag känner inte vidare mycket för Ella och vet inte om jag ens tycker om henne. Hon är så förtvivlat osäker på sig själv och fattar inte hur hon gör sig själv illa genom att söka bekräftelse genom sin sexualitet hela, hela tiden.

Inte förrän alldeles på slutet vaknar Ella till och börjar inse att det finns mer än bara yta och sexuellt relaterad bekräftelse. Det betyder förvisso att slutet av boken är ljusare än början, men jag hade nog faktiskt velat se mer av ljuset i tunneln. Lite mer känsla av att det faktiskt blir bättre, betydligt bättre, med tiden.

Kanhända är det också så att just den här tveksamheten jag känner inför Ellas beteende gör att hon blir väldigt mänsklig. Så där outhärdligt mänsklig, för att hon bara fortsätter att ånga på i ullstrumporna fastän det är så uppenbart att det är fel - och därför blir hon också så himla sårbar. Jag kanske tycker om henne för det, i alla fall. För att hon inte är stereotyp och förutsägbar, utan mänsklig och sårbar.

(Rec.ex och bild från förlaget.)

Böckerna om Ellen Elg, av Karin Alfredsson

2011-10-02T16:58:00.000+02:00

I rask takt har jag satt i mig tre böcker av Karin Alfredsson, samtliga med den kvinnliga läkaren Ellen Elg som huvudperson. Det började egentligen med 80 grader från Varmvattnet, men den gav mersmak och lyckligtvis fick jag tag i uppföljarna så lätt som ingenting! En låg och skrotade på jobbet, två stod och väntade i bibliotekets hylla. Som gjort för sträckläsning! ;-)

Del nummer två i serien är Kvinnorna på 10:e våningen. Den utspelar sig i Hanoi och handlingen kretsar till stor del kring livet på sjukhuset där Ellen arbetar. Precis som i alla andra böcker om Ellen Elg handlar det om kvinnornas situation och till sjukhuset kommer exempelvis misshandlade kvinnor som behöver akut hjälp. Huruvida man får hjälp eller inte, handlar inte i första hand om hur allvarligt skadad man är. Det handlar i Hanoi lika mycket om vilken muta man kan betala och om man träffar på en sköterska som är villig att ta sig an en. Prostitutionen är utbredd och vilket lidande det innebär för de kvinnor som är indragna i det, det går inte att föreställa sig. De sitter i en rävsax utan möjlighet att skapa sig ett annat slags liv och de blir utsatta för ofattbara grymheter. Riktigt nattsvart känns det, då man som läsare inser att somliga som är utsända att arbeta för befolkningens bästa inte har förmåga att göra annat än att tillfredsställa sina egna begär.

Under den tid som Ellen arbetar på sjukhuset i Hanoi sker också ett onormalt högt antal förlossningar som slutar med dödfödda barn. Hur det egentligen ligger till med de döda barnen visar sig dock så småningom - och det visar sig vara ännu ett resultat av hur systemet med mutor styr både tanke och handling.

Den tredje boken i serien är Klockan 21:37 och den utspelar sig i Polen. Bokens titel avslöjar att en hel del av händelseförloppet bygger på den katolska tron - men eftersom jag inte är vidare vass på katolicismen begrep jag inte det förrän författaren avslöjade det. Andra människor kanske begriper det på stört? Som bekant är abort förbjudet i Polen, vilket inte förhindrar att kvinnor blir gravida och av skilda skäl inte vill eller kan behålla barnet. Ellen Elgs uppdrag handlar om att utföra aborter på lagligt vis (med hjälp av en båt och internationellt vatten och lite andra juridiska finurligheter), men också om att sprida kunskap om preventivmedel. Hennes uppdrag försätter henne i direkt livsfara och upplägget i den här boken gör att det känns som att det är lite mer action än i bok nummer två - även om båda böckerna behandlar oerhört viktiga frågor. Familjen står i centrum här i Polen, men medan händelserna fortskrider inser läsaren att en och samma familj inte alls behöver dela exakt samma värderingar. De kan representera varsin sida av åsiktsbatteriet utan att egentligen vara medveten om det - för att man tar för givet att det finns en åsikt som är den enda rätta och att det är så självskrivet att inget alternativ är tänkbart.

I den fjärde boken, Den sjätte gudinnan, har Ellen Elg landat i Indien för ett FN-uppdrag som ska utföras tillsammans med en indisk, kvinnlig advokat. Kvinnors situation i Indien är svår. Många kvinnor blir bortgifta som mycket unga, och förväntas därefter leva med makens familj och föda hans barn. Om kvinnan inte blir gravid, så är det henne det är fel på. Om kvinnan föder flickor, är det hennes fel. Läkare har enorm press på sig att utföra aborter om barnet visar sig vara en flicka - trots att familjen egentligen är redo att ta emot ett barn. Ett gossebarn. Samtidigt lever kastväsendet vidare, trots att nya tider gryr även i Indien. Är man kastlös, är man värdelös. Är man oberörbar, så finns man inte. Om man inte är kvinna - för då kan män vilja göra mer än att bara nudda vid en. Följderna av övergreppen är kvinnans problem. Även här är finns ett väl inarbetat system (kaster, hemgifter, arrangerade äktenskap etc...) som säkerligen har vissa förtjänster - men också sanslöst stora brister. Och dessa brister är det kvinnor som får betala för, till stor del. Somliga kvinnor får betala med sitt liv eller med svåra skador till följd av bränder och syraattacker - detta trots att det numera finns inskrivet i indisk lag att olyckor i hemmet ska utredas med utgångspunkt i att det förmodligen är misshandel alternativt mordförsök det handlar om (enligt uppgift i boken).

Alla böckerna har en inbyggd kriminalhistoria också, förutom att många av kvinnoberättelserna också i sig är berättelser om brott som har begåtts. För min del har jag ofta tänkt att det inte alls behövs någon kriminalhistoria egentligen - berättelserna om kvinnornas situation runt om i världen är tillräckligt intressanta som de är, ändå. Förutom det internationella perspektivet finns också Ellen Elgs egen historia; om att sy ihop familjelivet med ett starkt engagemang och ett yrkesliv. Det är inte det lättaste heller, fast i sammanhanget känns det som i-lands-problem... Samtidigt är det ju sådana problem många kvinnor i Sverige brottas med. Man kan tycka att det är en baggis, men väl uppe i det så är det inte så bagatellartat... Med lite distans och lite insikt om andra kvinnors livsvillkor kanske det ändå går att tänka sig att man kan hantera problemet på något vis? Jag vet inte. Knepigt, det där. Man ska inte förneka sina egna bekymmer och sin egen sorg eller smärta - men man ska ha insikt i hur andra har det, samtidigt. Jag skulle dessutom säga att det är smart att läsa böckerna i rätt ordning, eftersom så mycket av berättelserna handlar om Ellens privatliv och hennes förhållande till sina närmaste.

Hur som helst, jag gillar böckerna. Språket är rakt på, enkelt och utan större finesser. Det som ligger i fokus är berättelsen som ska fram, och det betyder att det är väldigt lätt att ta till sig det budskap och den information som givetvis förmedlas.

Det kan verka lite knepigt att genrebestämma de här böckerna men jag tänker göra det enkelt för mig. På omslagen till böckerna skrivs att någon bok är en spänningsroman, en annan bok är en dokumentärthriller och någon kallas deckare... Som upplagt för trassel. Men kriminalroman får räcka för mig!

Nu väntar jag bara på att få lägga vantarna på nästa del i serien! ;-)

Macarons och makroner!

2011-10-01T18:01:00.000+02:00

Jamen, jag tror att jag blir galen. Jag har ännu i mitt liv inte smakat en macaron eller makron - men jag känner att jag förgås av habegär efter de här söta böckerna! Kanske särskilt efter det där setet med minibok och tyllar - det där som råkade kopieras in tre gånger i det här lilla collaget...

Vad säger ni, alla ni som testat macarons? Är det något man tycker om? Eller är det bara trendigt just nu? Kan man leva utan att ha testat? ;-)

Bokcirkelkväll

2011-10-01T07:37:00.000+02:00

Igår kväll var det bokcirkelkväll och jag måste bara - än en gång - säga att jag är så glad över mitt bokcirkelgäng! Att umgås med dem en kväll fyller på energinivåerna och allt känns genast bättre! ;-)

Kvällens värdinna bjöd på en vegetarisk pastarätt med mild och fin smak - recept ur ICAs matlagningstidning, men jag minns inte vad rätten heter. Sedan fick vi en paj med egenplockade hallon och blåbär plus vaniljgrädde, en efterrätt som var så god att man halvt small av redan vid första smakbiten... Vaniljpulver - det verkar vara grejer, det!

I vanlig ordning hann vi avhandla en hel del ärenden innan vi kom fram till boksnacket, och vid detta berättade vi om de böcker som vi vann vid förra bokcirkelträffens boklotteri:

* Till sista andetaget av Anne Swärd fick strålande fint omdöme av M, som hade läst den boken och tyckt mycket om både handling och språk. Hon sa att det är en sån där bok som man hela tiden måste bläddra tillbaka i, för att vara säker på vad det var som hände - och när man har slutat läsa så måste man ändå fortsätta att tänka på boken ett tag efteråt och kolla igenom den igen för att riktigt veta att man har tänkt rätt. Det låter väldigt frestande, eller hur? Jag är glad att jag har ett ex av boken liggande här hemma!

* När du gör som jag vill av Henrik Fexeus fick något svalare omdöme av nästa bokcirkelkvinna, också med initial M. Hon hade läst första halvan av boken med stort intresse och sedan lessnat på att det liksom inte bar iväg till högre höjder utan att samma saker återkom och återkom... Det är ganska på pricken den känsla jag fick när jag började läsa Konsten att läsa tankar av samma författare - och det är också skälet till att den boken inte heller blev utläst. Så, Fexeus är inget för den här bokcirkeln... ;-)

* Bokcirkelvännen K hade läst en deckare av Minette Walters - titeln minns jag inte för tillfället - och var sisådär nöjd. Det var en bok som hon inte kunde lägga ifrån sig, utan var tvungen att bara läsa lite till i, och lite till och lite till - fram till dess att boken var utläst. Väl utläst var handlingen både överstökad och försvunnen ur minnet! Jag har läst en hel del Walters förr och kände inte alls igen handlingen förrän hon nämnde ett lite udda namn ur boken och då insåg jag att jag visst hade läst just den titeln... Det är litegrann problemet med populärlitteratur: man läser på med stort intresse medan man är i boken, men det finns inte något som ger ett bestående intryck i böckerna. Man minns dem inte! Därav omdömet "sisådär nöjd".

* Kvällens stora höjdpunkt var när värdinnan K berättade om sin läsning av Fight Club (som någon cirkeldeltagare bidrog med, med tanken att det kanske fanns ett oförtjänt dåligt rykte kring bok och film). Låt mig genast säga att det dåliga ryktet är högst välförtjänt! Men skildringen av läsningen, med inslag av högläsning av valda delar ur boken, plus värdinnans söners kommentarer kring boken - det var en höjdare och alla eventuella rykten kring den framställningen måste vara omgärdade med guldstjärnor annars är det falska rykten... Vi låg över bordet och halvdog av skrattanfall medan hon målade upp scener ur boken och beskrev sina reaktioner. Ja, det går bara inte att berätta om. Ni skulle ha varit där, helt enkelt. ;-) Men läs inte Fight Club, för allt i världen.

* Jag gjorde mitt bästa för att sälja in Karin Alfredssons böcker om Ellen Elg. Jag fick med mig första delen i serien i boklotteriet (vilket jag har skrivit om här!) och har nu sträckläst ytterligare tre delar. Det är inte deckargåtorna som är det viktiga i böckerna, utan det är kvinnoberättelserna. Det är så intressant att få följa med läkaren Elg runt om i världen och genom hennes ögon få se hur kvinnors livsvillkor ser ut i olika länder. Jag säger inte mer om det nu, utan kommer istället att skriva mer i ett eget inlägg om böckerna! ;-)

* Sedan visade det sig att bokcirkelkollegan L inte hade läst den bok som hon vann, men hon hade istället läst Strindbergs stjärna och talade sig varm för den. Jag refererar inte allt hon sade utan skickar er istället vidare hit! Bekvämt, eller hur! ;-)

Nöjd och belåten efter bokcirkelkvällen, det var jag verkligen! Är fortfarande, egentligen! ;-)

Jobba, läsa, sticka...

2011-09-28T07:03:00.000+02:00

Den här veckan är överfylld med jobb, jobb, jobb och jag orkar inte med mycket annat. Lyckligtvis hade jag en lugn och skön helg som uppladdning inför det som jag visste väntade - men man ska ju ändå ta sig igenom själva veckan också... ;-)

Jag är nu inne på min tredje Ellen Elg-bok på raken (fjärde, totalt sett) och har lite att säga. Sen. En annan dag! ;-)

Ett par vantar sitter på sticknålarna (jo, dubbel uppsättning sticknålar = två vantar som stickas samtidigt) men det är bara tummarna kvar nu. Jag gillar tjockt garn och rejäla stickor. Det räntar bra! ;-)

Om du är en av deltagarna i Pocket & Prassel 6.0 och ännu inte har svarat på de där frågorna om böcker, läsning, kaffe och godis (typ), då är det hög tid att ta sig i kragen nu! Böckerx3 uppmärksammade mig på att det var lite snävt med tid för att hinna skaffa böcker och skicka - och det är sant. Jag vet inte varför jag lagt dagarna så tajt den här gången, men ni får allesammans slå mig lite i skallen med era gröna påsar så skärper jag mig till nästa gång! ;-)

Frågeformulär för pocketbytare!

2011-09-25T11:07:00.001+02:00

Det här är ett inlägg riktat till de som är med i Pocket & Prassel 6.0!

För att underlätta för hemliga bokvännen tycker jag att du ska göra ett inlägg i din blogg där du sammanfattar din boksmak, nämner något om din smak angående karameller, snacks, kaffe och te, samt ger en fin hint om vilken slags överraskning du skulle uppskatta!

Om böcker:
* Vilken genre eller författare gillar du bäst?

* Vilken genre eller författare är du nyfiken på?

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?

* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?

* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?

* Annat litterärt, värt att veta..?

Om ätbart:
* Vad äter du för godis?

* Naturgodis - ätbart eller inte..?

* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?

Annat:
* Hobby?

* Favoritfilm?

* Favoritmusik?

* Stjärntecken? Favoritfärg?

* Samlar du på något?

Och du som ska plocka ihop ett paket: Läs regelverket en gång till, så att du kommer ihåg förutsättningarna!
;-)

(Den uppmärksamme läsaren noterar att det här inlägget är en riktigt fin kopia på tidigare inlägg i samband med pocketbyten. Kreativiteten flödar!)

Alla deltagande bloggar i Pocket & Prassel 6.0

2011-09-25T09:20:00.004+02:00

Det här alla deltagande bloggar, i alfabetisk ordning (typ):

...and then there was Beatrix

Angos alldeles egna dagar som också finns här: Angos bok- och filmblogg

Anna Fair and True

Bokfavoriter

Boklusens bokblogg

Boktokig

Böcker, böcker, böcker…

Cinnamon Books

Doktor Glas

~~ejmis~~

Fröken S på Massor av ord

Hanna leker

Havsdjupens sal

Life is like a box of choclates

madredetres

Malins hörna

***Matildas läshörna***

...med näsan i en bok...

Mias Bokhylla

Mimmimaries böcker och annat

Mitt liv, i text och bild

Mormormu

Nobelprisprojektet

Pantalaimone som också finns här: Pantalaimone

Pocketlover

Rainred

Sincerely Johanna

Snitsatstickat

Spetsig

TidningsIda

Tinnar och torn

Vickes boklåda

Västmanländska i Skåne

What you readin? som även finns här: Mrs E’s blogg

Ylva Kort och Gott

Att lista ut vem som skickar till vem genom att spana in listan här ovan, det går inte... ;-) Var snäll och testa länkarna lite och hojta om det är något galet! Jag lyckas alltid klämma in en eller annan död länk eller något felstavat bloggnamn! ;-)

Och nu: dags att hälsa på bokvännen för att lämna ett anonymt livstecken! Ni har allihopa fått mejl med uppgift om vem som ni ska skicka till...

En ska bort!

2011-09-25T08:26:00.001+02:00

Jomenvisst, en halvgrå söndag som idag ska en bok bort! Precis som alltid är det så att en ska bort och tre får stanna kvar. Vilken ska bort och varför? Skriv i kommentarsfältet! Om du tänker på samma sätt som jag och alltså listar ut rätt svar, får du en högst fiktiv guldstjärna!

Bilden är klickbar för större storlek - och du behöver inte ha läst böckerna för att kunna lista ut vilken som ska bort! ;-)

Nu finns facit bland kommentarerna!

Koppleriverksamhet pågår

2011-09-22T18:03:00.001+02:00

Ja, sista anmälningsdatum för Pocket & Prassel 6.0 har passerats och nu ägnar jag mig åt lite koppleriverksamhet. Det är hela 34 anmälda deltagare och det betyder att det blir en väldig massa gröna paket som kommer att färdas kors och tvärs över landet för att glädja medmänniskor!

Så, i all stillhet smiter jag iväg för att baka mig en äppelkaka för att fira lite! Det är så roligt att så många vill vara med på alla bytespåhitt! ;-)

Och jo: Alla anmälda bloggare ska vid det här laget ha fått ett bekräftande mejl - även orolig Jenny! ;-)

Utläst och påbörjat!

2011-09-21T07:34:00.000+02:00

Jag har läst ut Flyga högt, men mitt skriveri får ligga och skramla ända till den 3 oktober, då det är officiell recensionsdag för boken. Gillar, i alla fall! ;-)

Igår kväll började jag på Kvinnorna på 10e våningen av Karin Alfredsson. Jag tyckte ju väldigt bra om den första, och det faktum att jag läst ungefär halva boken redan nu, avslöjar väl en del om vad jag tycker om den här? ;-)

Sen, lite sådär emellanåt, läser jag i Älskad och förnekad: flickboken i Sverige 1945-1965. Det är en tegelsten, men jag snuttläser! Sakta men säkert!

Sju jävligt långa dagar, av Jonathan Tropper

2011-09-20T06:00:00.011+02:00

När jag började läsa Troppers förra (första?) bok, Konsten att tala med en änkling, var jag inte så vidare förtjust, men ju längre in i boken jag kom, desto bättre tyckte jag om den. Det är lite grann samma sak nu. Allt verkar vara lite för mycket, ungefär som förra gången. Det kändes som att det här kanske inte kommer att räta upp sig och bli en läsvärd bok, men den blir det.

Det är Judd som står i händelsernas centrum och det är han som är berättarrösten; han som leder läsaren genom den sju dagar långa shiva som familjen ska sitta för att hedra pappan som har dött. Jag har inte just någon erfarenhet av shiva (shivor? i plural, alltså?) överhuvudtaget, annat än att jag kanske möjligen har sett någon i förbifarten i någon Hollywoodfilm eller kanhända besökt någon i sällskap med Stephanie Plum (som ju dräller omkring på likvakor i parti och minut med sin morbida mormor). Men jag gissar att den här shivan är lite mer komplicerad än de flesta andra. Hela familjen är lite mer komplicerad än de flesta andra.

Judds mor är psykolog och pratar ogenerat om det mesta, men har inte mycket till farstu. Hon säger det mesta som faller henne in, utan att bekymra sig om det är passande att ta upp eller inte. Lite ångvältskänsla över henne, faktiskt - samtidigt som hon känns bräcklig och sorgsen. Märklig kontrast.

Syskonskaran består, bortsett från Judd, av Paul, Philip och Wendy. Paul är gift med Alice och de försöker desperat få barn. Även under shivan, vilket en babymonitor avslöjar. Babymonitorn tillhör egentligen Wendy, som använder den för att hålla lite koll på sina två småbarn. Wendys man håller inte koll på barnen alls, utan han är strängt upptagen med att göra affärer över telefonen eftersom han är för mycket affärsman för att kunna vara borta från jobbet ens för ett dödsfall i familjen. Syskonen är eniga om att han är "ett as" och jag tror faktiskt att även Wendy håller med om det. Philip är den av syskonen som ständigt försöker komma undan allt ansvar genom att - oavsett vad det gäller - hävda att det inte var meningen och att det bara hände. Lite Emil i Lönneberga-typen. Fast vuxen. Han har precis inlett ett förhållande med sin livscoach som är bra mycket äldre, bra mycket klokare...

Och Judd. Han håller på och bryter upp från sitt äktenskap efter att ha överraskat frun i sängen tillsammans med chefen. Judds chef. Inte lyckat alls. Ännu mindre lyckat blir det då det visar sig att frun är gravid och det måste vara Judds barn eftersom chefen inte kan producera barn. Chefen är inte vidare bekymrad över situationen. Han är vad vid att ligga och gå vidare, och är väl att betrakta som en klockren skitstövel.

Mellan syskonen finns en del gammalt groll - exempelvis ett hjältedåd som slutade med en rottweilerattack - och de äkta och oäkta bättre hälfterna bidrar generöst till den allmänna röran. Kanhända hade det hjälpt upp med en trygg och stabil rabbin, men den rabbin som finns tillgänglig är barndomsvän till Paul och kallas Ribban, på gamla meriter från ungdomens porrtidningsintresse.

Händelserna utspelar sig inte enbart i nutid, utan genom tillbakablickar på somliga episder tidigare i livet får vi läsare förståelse för det där underliggande, det där som påverkar skeendet utan att synas. Hela boken är humoristisk och jag skrattar högt flera gånger - och inte minst är det dessa tillbakablickar som pendlar från att vara riktigt allvarsamma till att vara hur komiska som helst. Det är inte säkert att händelserna i sig egentligen är vidare komiska när man tänker efter, men de berättas om på ett underhållande sätt. Så egentligen handlar inte det här om att sitta shiva i sju jävligt långa dagar. Det handlar om att förstå sig själv genom andra, och genom det som man har varit med om tillsammans med andra.

Jag gillar när jag vågar mig på en bok som jag inte riktigt vet om jag tror på (Troppers första!) och så tänker jag - efter att ha gillat boken - att det här, det kan inte funka en gång till - men så gör det det (Troppers andra!). Och då pratar vi inte om att kopiera sig själv, utan att ha hittat en egen stil och en lite speciell humoristisk ton. Som han verkar ha gjort. Himla kul!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Gå ensam hem, av Christina Wahldén

2011-09-19T08:04:00.000+02:00

I den här boken möter vi sextonåriga Julia och hennes kompis Molly, som har bestämt sig för att gå på Bellas bar. Man måste visserligen vara arton för att komma in, men det lilla problemet har Mollys brorsa Kim fixat. Han har grejat falska leg åt tjejerna, och de tar sig in utan vidare. Inne på baren är allt okej, men när Julia går hem från bussen mitt i natten märker hon att någon följer efter henne. Hon inser att det är Kim, och att han inte är så lite arg för att hon skrattade bort hans försök att stöta på henne inne på baren... Lyckligtvis tar hon sig in i sitt hyreshus - men det är lätt att förstå att det hade kunnat sluta annorlunda.

I den lilla berättelsen finns flera saker att diskutera eller att fundera vidare kring. Att vilja göra saker som man kanske inte är tillräckligt gammal för, att falla för frestelsen att använda falskleg, att bli antastad, att den som antastar till råga på allt är någon man känner... Hur mamman reagerar; om hon hade kunnat göra något annorlunda...

Lättläst, lätt att ta till sig. Realistiskt - även fast händelseförloppet är väldigt koncentrerat. Ett stort plus för det grymt snygga omslaget! Omslag är viktigt! Och jag tänker precis som jag tänkte när jag läste Är det någon där?; den här boken går att läsa även om man är "normalläsare", just för att det så direkt finns saker att prata om eller att skriva reflekterande om. Även till den här boken finns gratis lektionsmaterial för den som vill ha sådant.

(Rec.ex. och bild från förlaget.)

Min systers dotter har många pappor, av Christina Wahldén

2011-09-19T06:00:00.002+02:00

Det här är en direkt uppföljare till I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig. Ombeni, som har flytt från krigets Kongo och nu har hunnit bo i Sverige i fyra år, har äntligen en känsla av lugn i kroppen. Hon förstår språket och allt verkar ordna sig till det bästa - ja, så bra det nu kan bli, när man har upplevt sådant som Ombeni har varit med om. Då kommer lillasyster till Sverige. Lillasyster Maua - den arga systern. Inte Isabelle - favoritsystern.

Man tänker sig att två systrar som skiljts åt av krig och fasor ska återse varandra med glädje, men det blir inte så. Maua är iskall, ilsken och arg mest hela tiden. Och hon har en baby, Kitumaini, som hon inte är vidare mån om alls. Hon verkar inte vilja ha babyn överhuvudtaget. Namnet Kitumaini betyder Hopp och när Ombeni får klart för sig hur omständigheterna kring babyn egentligen är, då kan hon inte begripa varför systern kallar sitt barn för Hopp.

Om man har läst I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och vet vad Ombeni och systrarna blev utsatta för då de tillfångatogs av rebellerna i Kongo, då kan man också lista ut vad titeln till den här nya boken egentligen handlar om. Det är fasansfullt att föreställa sig, men det är ändå inte det allra värsta. Tror jag. Jag vet inte om man kan gradera helvetet på jorden, trots att Dante gjorde en skala över vad som var värst gällande helvetet efter döden. Kanske är det så att det som tron på andevärlden och häxor kan ställa till med är lika illa som det som maktgalna och psykiskt instabila rebeller kan göra?

Jag tycker verkligen inte att ungdomsböcker måste innehålla jämmer och elände för att vara spännande. Jag tycker minst lika mycket om stillsam dramatik och lycka, om inte mer - men det är nyttigt att någon gång omsänder bli påmind om att hela världen inte är alldeles rosenskimrande. För somliga ungdomar är det så att tillvaron kretsar kring högst vardagliga småsaker som får oanat stora proportioner - men för andra ungdomar är det så att de bär en katastrofalt ledsam och omfattande livserfarenhet i en alldeles för tung ryggsäck.

Det är rätt enkelt att beskriva hur jag fastnade i den här boken. Jag slog upp den på kvällen när jag gick till sängs. Jag läste alldeles för länge, men jag kunde inte sluta. Morgonen efter läste jag ut boken - trots att jag egentligen borde ha gjort annat den där morgonen. Jag kunde inte slita mig, helt enkelt. Det var för svårt att lämna Ombeni och Maua!

(Rec.ex. och bild från förlaget.)